Jag – en fet o sliskig hora.

Nu är det bara några skälvande timmar tills det att det offentliggörs. Att jag är en fet och sliskig hora.

För till slut fick jag på outgrundliga vägar mod att ta bladet från munnen och berätta. Erkänna. Tillkännage.

Men hallå! Va f-n! Här sitter jag i fullmånens sken hemma på gårn och våndas ändå!?!?

Jag är rädd, förvirrad, ledsen, kluven, ångestfylld, ambivalent – men också ganska arg.

Varför?

Jo, jag grubblar intensivt över vad jag gjort för att få hem anonyma och särdeles otrevliga handskrivna brev hem hit hem till min postlåda här på gården. Kommentarer i min blogg. Meddelanden i min Imessage och inlägg på min facebook.

Brev och meddelanden med utklippta artiklar på mig där man ritat dit pratbubblor och kallar mig för ”fet fitta”, ”äcklig hora” och ”sliskig bordellmamma”

Brev där man uppmanar mig flytta från bygden därför att ”alla hatar mig” och därför att jag som ”fet fitta och bordellmamma inte hör hemma på landsbygden utan ska flytta till snuskiga gubbar i stan – där jag hör hemma”.

Jag har gråtit, grubblat och ältat så mycket, så mycket, att jag är trött ända in i själen. Långt ända in i själen som inte ens hunnit ifatt mig…

I morgon kommer det ut i pressen. Måtte mitt tillfälliga mod hålla i. Om inte, vädjar jag till dig att stötta mig – jag är nämligen inte alls så särskilt stark själv…

Det enda jag ju egentligen vill och önskar är att sprida glädjens, omtankens, varsamhetens, harmonins, vardagslyckans och kärlekens budskap.

Inte att väcka hat och vrede. Jag är så ledsen för det….

Så nu innan jag lägger mig, även om jag vet att jag kommer ligga vaken och älta, grubbla, vrida och vända, så vill jag ändå försiktigt försöka vädja om att du ska orka ha överseende med mig och alla fel jag begått och begår - men tro mig - i mitt hjärta och sinne vill jag egentligen bara sprida glädje och värme. Inte hat och illvilja. Men jag har uppenbarligen misslyckats…

Nu tar jag natt.