Reaktioner på min klädsel

Bjuder här på en rolig anekdot från gårdagen som ni måste få ta del av. 

Jag åkte från en, vad jag tror och hoppas, ganska lyckad manifestation på Ädelfors Folkhögskola med anledning av Internationella Kvinnodagen, till ett ”litterärt möte” ovanför Vetlanda Stadsbibliotek.

Parkerade ganska centralt och stegade med stora och, för att vara jag, alerta steg fram emot bibliotekets dörrar. Ser på långt håll en man med toppluva som var lika mycket på sned som han själv var, liksom hans kroppshållning. Det enda som karln höll någorlunda rakt var den ölburk med Norrlands Guld som han balanserade förbluffande bra i näven.

Han stabligade på mig, inte klentroget, inte beundrande utan… ja, skrämd liksom. Spärrade upp ögon och näsborrar och tog demonstrativt ett par steg bakåt medan han ropade.

Men herregud kvinna, hur fan är du klädd – du ser ju för jävvli ut!

Jag firade av ett leende mot vederbörande medan jag närmade mig honom – och Bibliotekets dörrar. Men mitt leende hade emellertid ingen lugnande effekt ty han skrek igen. 

Man blir ju för fan mörkrädd

Nu var jag framme hos honom och lutade mig fram och sa roat. 

Mörkrädd kanske, men du får trösta dig med att du inte är färgblind.

När jag ett par timmar senare stegade ut igen efter genomfört möte och började gå tillbaka mot parkerad bil ser jag en annan man som också hade börjat fira lite tidigt uti denna dag (Stadens systembolag ligger alldeles intill) 

I ena handen hade han en cigg på vilken han drog djupa halsbloss medan han följde mig med blicken.

När jag närmade mig honom tog han ett steg åt sidan, pekade på mig med sitt pekfinger, ty han höll ciggen mellan tumme och långfinger.

Med sitt finger svepte han liksom över mig uppifrån och ned och utbrast spontant. 

Fan vilka fina kläder du har, man blir ju bara jävligt glad när man ser dig!

Jag skrattade och sa.

 Åh, det var ju roligt att höra, jag mötte en annan snubbe här innan – det var nog förresten en kompis till dig – som sa att jag såg för jävlig ut.

Han blinkade till med sina väldigt vackra, men stissiga och påverkade ögon och sa:

Va???

 Inte fan sa han det?

Jag skrattade igen och sa att jodå, han sa det.

Så tänkte han till och ropade efter mig.

Du tjejen, vänta lite. Hade han grå jacka och en toppluva, den som sa det dära till dej?

Jag svarade att jodå, det hade han.

Den ögonfagre mannen utbrast, närmast indignerad. 

 Äh, jaså DEN jäveln, ja den ska du inte bry dig om, han är helt dum i huvvet.

Jag skrattade och sa. 

Dum i huvvet måhända, men han var i alla fall inte färgblind…