Stannade till en stund vid jordkällarn på morgonrundan.
Dagen var ännu inte riktigt bräckt. Ett skeende som går fortare och fortare och
tidigare och tidigare för var dag. Lyckliggörande!
Står en stund vid jordkällarn och känner inget annat än
vördnad. Sådant arbete med att skapa den. Alldeles nödvändigt var det
emellertid att bygga en bra jordkällare. Det var gården husbondfolks säkerhet
för att klara vintrarna. Jordkällarn med sin innehållandes skatt av rovor och
potatis som tillsammans med hönsens ägg och kornas mjölk skulle hålla svälten
från dörren.
Vilka vedermödor och umbäranden levde de inte under på de
två gårdarna här i vår lilla by, för bara hundra år sedan. Och här går jag och
har det helt fantastiskt ofattbart välordnat bekvämt liv, traskar lite som jag
vill i fred och frihet, lugn och harmoni - och ändå kan jag ibland känna
otillfredsställelse och uppgivenhet, sorg och vemod, oro och tvivel. Å andra
sidan känner jag ofta stor lycka, hopp. tillit och harmoni.
Antar att det hör konstnärssjälen till - att ha ett kraftigt
pendelutslag i känslornas register. Att ha tunn, närmast perforerad hud, som
lätt, alltför lätt, absorberar nyanser och vibrationer. Att ha nära till gråt
men även till skratt. Att ha nära till ihålighet i skapandeförmågan för att i
en kommande stund få förmånen att kringgärdas av kreativitetens fantastiska
flöde.
Antar att allt detta hör Livet till.
Så låt oss leva det – Livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar