En sorgens dag...

Som liten oemotståndlig valp du kom till vår gård
blev allas kelgris och flockens självskrivne mylord
lekfull, nyfiken o snäll
rak, lojal utan gnäll
från dig hördes sällan skall med stråk av mollackord

Under åren har du troget vakat över gårdens folk o djur
o med mig har du vandrat mil efter mil i nejd o natur
funnits nära intill
trygg o omdömesgill
stärkt o tröstat när stunden var tung o gråten låg på lur

Visst hände det att du gjorde hyss då och då
som när du löften om kärlek i vinden kunde få
då drog du ut på bygden
utan en tanke på dygden
lite slokörad kom du sen hem, smygandes på tå

Nosen blev med åren grå o många silverstänk du fick
i fälten kring din outsägligt varma o vänliga blick
stel blev din gång
o middagsvilan lång
men ditt glada goda sätt o sinne var i oförändrat skick

Till slut tog krafterna slut o du orkade inte mer
aldrig någonsin igen jag gamle Åzzymannen ser
svansen viftat en sista gång
öronen hört sin sista sång
aldrig igen du mig en glädjepuff med nosen ger

Nu står din matskål tom, känns för stor för de små
o din mjuka röda bädd på hallgolvet likaså
tystnat har dina steg
längs stig o åkerteg
när upp till hundarnas himmel du till slut färdades ändå

Din sista vila är under den tresekelgamla ekens breda krona
till kontrasterande ljud av nyttfött liv uppe i fågelbona
en tårdränkt runda gav
några blomster till din grav
vilken just nu betraktas av de nästan andäktigt stilla stona

En märklig stillhet, ett återhållet andetag, råder här bland djuren
som om vissheten om livets skörhet är obarmhärtigt frambesvuren
en trofast vän är borta
en livskraft kom tillkorta
är till livets och dödens gåtfulla cirklar oåterkalleligt återburen

Tack för alla fina år och tack för alla minnen, älskade Åzzymannen.

Du fattas oss.

Outsägligt mycket…