Refugium – den sista hållplatsen

På lördag, den 18 mars, håller Smålands Författarsällskap årsmöte på Huskvarna Stadsbibliotek. Alla är välkomna klockan 12.30. Du också!

Då kommer sällskapets senaste antologi "Resa i Småland" att presenteras och jag har av författarsällskapet ombetts att läsa upp min novell. 

Så för en stund sedan plockade jag därför fram min text och läste den. När jag kom mot slutet började tårarna rinna! Så märkligt. Jag har ju själv skrivit den. Berättelsen. Raderna. Jag grät inte då. Inte vad jag kan minnas. 

Men kanske är det så att på något märkligt sätt har berättelsen fått en ny innebörd för mig. 

Eller så är det jag själv som förändrats och därför tar emot orden och meningarna på ett annorlunda vis. 

Märkligt är det hur som helst. Hur bokstäver, ord, meningar och budskap tilltalar oss olika beroende när vi läser, hur vi läser och kanske, var vi läser dem.  

Vill du läsa min berättelse "Refugium - den sista hållplatsen",  så bjuder jag på den här. Men kom gärna till Huskvarna Stadsbibliotek på lördag också, då har jag med mig mina böcker också.... 

Här kommer min novell som ingår i Smålands Författarsällskaps antologi RESA I SMÅLAND 

Refugium – den sista hållplatsen

Inga-Ruts gråt hörs redan ute på farstutrappen. Jag öppnar dörren och finner henne sittandes på en pall framför vedspisen. Hon vaggar fram och tillbaka och tårarna rinner. Så lyfter hon huvudet mot taket och skriker.

Taket är som vanligt fullt av flugor som går upp och ned. Som skiter, både bokstavligt och i gravitationslagen. Inga-Rut bankar med sina händer mot utsidan av låren. Slår med knutna nävar och jag tänker att hon kommer få blåmärken av de hårda slagen.

Så tystnar hon och sänker huvudet mot knäna, nästan ned mellan benen. Precis så som man ser folk göra för att inte svimma. Så börjar hon lågt, nästan gutturalt, mumla på en monoton ramsa av svordomar.

- Fan, helvetes, förbannade skit.

 

Inga-Rut märkte inte min närvaro. Eller så struntade hon helt enkelt i att jag fanns där. Men jag tror knappt att hon hörde mig gå över tröskeln. En tröskel jag har trampat på tusentals gånger genom åren. Fast det var länge sedan jag möttes av snyftningar här. Istället brukar här vara bullrigt glatt. Nästan alltid är någon i färd med att laga mat med ett glas rödvin intill vedspisen och köket fullt av surrande flugor.

Jag går fram och försöker famna henne men hon stöter bort mig. Så jag sätter mig på huk intill henne och smeker hennes kind med fingerryggarna på min lätt kupade hand.

- Men älskade gumman min. 

- Inga-Rut, varför är du så ledsen?

Jag försöker låta lugn och trygg fast jag är rätt perplex. Överrumplad. Så starka känslor vibrerar i köket och jag kan inte värja mig. Som vanligt. Min stora svaghet. Avsaknaden av skyddande hudhöljen som borde filtrera känslor och nyanser i min närhet, istället är mina känselspröt onödigt receptiva och absorberar alla schatteringar som kringgärdar mig.

- Såja, såja, säger jag och börjar hyscha melodiskt som vore hon ett litet barn.

Försiktigt hör hon upp att rabbla sitt svordomsmantra. Slutar gunga med kroppen. Andas lugnare. Hon höjer sitt ansikte och möter min blick. Som alltid slås jag av kraften i hennes blick. Fast hon nu är alldeles svullen och rödgråten, äger hennes ögon en alldeles speciell kraft och aura. Åldern och hennes brokiga, stundtals skymningsbenägna liv har satt sin prägel i anletsdragen. Inte nödvändigtvis till det sämre. Kanske är det snarare så att det ger hennes ansikte mer karaktär. Mer personlighet.

Men jag är förstås subjektiv i min bedömning. Inga-Rut står mig mycket nära och jag hyser stor ömhet för denna kvinna som varit min vän ända sedan vi var små och gick över åkrarna till varandra. Det fanns en liten träbro över diket som skilde socknarna åt. Diket där det växte massor av vackra kaveldun. Just där vid träbron brukade vi mötas för att sen bestämma vad vi skulle fylla vår dag eller kväll med. Där i sockengränsen har skratt porlat, tårar fällts, idéer fötts och tillkortakommanden ältats.

Vi hade ett namn på vår mötesplats vid bron. Ett lite konstigt namn som närmast tarvar en förklaring.

Mötesplatsen kallade vi för ”Klocka-Åtta” och ska uttalas så, på redig småländska. Det var Inga-Ruts roliga farfar, Douglas, som inspirerade oss till det underliga namnet.

För farfar Douglas angav alltid allting i klockslag. Platser, riktningar och hänvisningar av alla de slag. Fast ibland blev det lite tokigt med hans klockslag. Jag minns speciellt en morgon då jag kom till Inga-Rut och han satt i sina blåkläder på en pinnstol under äppelträdet. Med yviga gester gjorde han klart att han ville att jag skulle komma. Han plirade med sina små och djupt liggande ögon, skrockade lite och sa på bred och bonnig småländska; 

- Ja, si du Linnéa lilla, här sitter ja o tar igen mi lite. Ja ä rysligt trött ida, si du, dä ble så sent med mjölket igår. Ja kunde inte börja förrän klocka tjugotre.

- Å så ble klocka tjugofem, näsan tjugosex, innan jag va färdig mä mjölket.

Men nu var det ju namnet ”Klocka-Åtta”. Det kommer sig av en gång då både jag och Inga-Rut hörde farfar Douglas prata med en tant som kom åkandes längs byvägen i en främmande bil. Den stannade vid gårdsplanen där farfar Douglas och vi flickor befann oss.

Tanten, som satt på passagerarsidan, vevade ned rutan och lutade sig ut. Så ropade hon till Inga-Ruts farfar och frågade om han visste var det växte kaveldun. 

- Ja, si dä, fina frun, dä, dä vet ja.

- Dä växer fina brunborrar intill broa vid bortersta träa i riktning klocka-åtta ifrå västra lagårdsgavla, sa han och pekade med stora rörelser mot lagårdsgaveln. 

Idag finns inte bron kvar. Inte diket heller. Den nye arrendatorn lade i dräneringsslang och grävde sen igen diket. Inte heller finns farfar Douglas kvar, mjölkkorna är också ett minne blott. 

Jag har bott kvar här i byn hela tiden medan Inga-Rut varit ute på flera turnéer i livet. Turné. Det är vad Inga-Rut själv kallar sina många livserfarenheter genom åren. Men hon säger att allt hon gjort ändå bara var en resa, en livsresa som både började och, som det snart skulle visa sig, slutade i Småland.

Inga-Rut såg varken yngre eller äldre ut än sina fyrtiotre. Kanske vägde hon några kilo för mycket men hellre det än det utmagrade benrangel hon var för några år sedan då hon genomgick en slags livskris. En av dem. För hon har levt ett turbulent och känslofyllt liv. Ibland har jag varit orolig. Jag vet att hon vandrat en hel del på livets skuggsida. 

Men Inga-Ruts liv och leverne har faktiskt aldrig förvånat mig. Hon har alltid tagit för sig av livet. Varit nyfiken på vad som fanns bak nästa krök. Redan när vi var små var Inga-Rut den som försökte, utforskade och vågade. Tog sats och hoppade över diket medan jag tog det säkra före det osäkra och använde bron.

Plötsligt harklar hon till och jag återförs genast till dramatiken i köket.

- Jag är så fruktansvärt ledsen, Linnéa.

Rösten är hes och grötig. Hon hostar och lutar sig trött mot vedspisens båge där eldkroken hänger varpå jag inser att hon inte eldat idag. Fastän Inga-Rut hade vedeldad panna i källaren, som gott och väl värmde hela huset, så brukade hon envisas med att elda en stund i vedspisen. Tidigt på morgonen eldade hon för att få värme in i kroppen och höja mysfaktorn, menade hon på. Ibland eldade hon på kvällen och brukade leendes säga att det gjorde rödvinet mjukt och ännu godare. Men bara efter någon halvtimmes eldande brukade hon pusta och oja sig över att det var alldeles för varmt och slängde hon upp både fönster och dörrar på vid gavel.

- Rejält tvärdrag är bra för husets atmosfär, frustade hon.

De många fönster och dörrar som stod öppna var nog skälet till att hon alltid hade så många flugor i sitt kök. Och katter. Flera stora lugna katter låg och dåsade på olika platser inne hos Inga-Rut och Gertrud.

Gertrud ja. Gertrud var Inga-Ruts stora kärlek. Hennes ryggrad och livsnerv. Sedan Gertrud kom in i Inga-Ruts liv förändrades hon. Blev lugn och harmonisk.

De två kvinnorna var bra för varandra.  Här i Inga-Ruts barndomshem i Småland hade de två tillsammans lyckats bygga ett grönt och skönt refugium. Ett livets refugium.  Något som gjort min vän så gott. Som om det skänkte henne en inre mognad. Hennes inre stormiga hav med oberäkneliga strömmar och hastigt uppstådda virvlar verkade snarare transformerats till en liten insjö med behagfullt stiltje och glittrande solkatter.     

    

Hennes mentala krockar av våldsamt rött, iskallt blått, kletigt brunt, chockerande rosa och ynkligt gult förbyttes till en samstämd färgskala som mjukt tonar in i varandras fält. Ja, de sista åren hade jag fått se Inga-Rut lycklig.

Fina Inga-Rut med sitt blodfyllda hjärta som pulserar varmt för allt och alla. Sitt varma sätt och generösa sinne.

Härliga Inga-Rut med sin sköna humor. Alltid redo att fyra av pricksäkra och slagfärdiga kommentarer. Som frustar när hon skrattar.

Sköra Inga-Rut som har så nära till skratt men lika nära till gråt. Som älskar djur och inte ens kan slå ihjäl en fluga.

Osäkra Inga-Rut som trevar och söker. Prövar om isen håller. Väger och vågar.

Lyckliga Inga-Rut som nu äntligen har hittat rätt.

Som byggt sitt livs refugium.

Inga-Rut tar ett djupt andetag, viftar bort en fluga från näsan och säger tonlöst.

- Jag fick besked idag. Jag har fått tillbaka min cancer och den har spridit sig - de säger att det inget finns att göra…

Förstummad sitter jag kvar på huk intill henne, framför den alldeles för kalla vedspisen. Bedövad. Ordlös. Mina händer får tala åt mig. Jag lägger dem på hennes och smeker, nästan masserar, dem med mina händer som, ovanligt nog, är varmare än hennes. Vi sitter så en lång stund. Nära varandra. Tillitsfullt och ordlöst, men ändå inte utan kommunikation för våra väsen verkar på något gåtfullt vis ändå stå i förbindelse med varandra.

Plötsligt ser vi upp mot taket samtidigt när ett intensivt surrande propsar på vår uppmärksamhet. Tre par flugor kopulerar under eftertryckligt brummande.

- Där du Inga-Rut, där kan vi smälla två flugor i en smäll, hör jag mig själv säga, varpå Inga-Rut frustar till som bara Inga-Rut gör.

- Och göra sex sexande flugor på smällen, utbrister hon. 

Så reser hon sig. Hastigt. Resolut. Bestämt. Hon rufsar mig i håret och utbrister med förvånansvärt stark röst. 

- Nä, vet du vad Linnéa, här kan vi inte sitta och lipa som ena barnsliga fruntimmer när Gertrud kommer hem. Kom, nu gör vi något vettigt.

Hon försvinner ned i källaren och jag börjar göra upp eld i vedspisen. Strax är Inga-Rut tillbaka med flera frusna påsar klämda mot magen under armarna, i vardera handen håller hon en flaska rödvin, nickar gillande mot mig när hon ser att jag tänder i vedspisen och på köksbänken gör hon sig fri ifrån sina många frusna persedlar, älgfilé, kantareller, ärtor, broccoli, smördeg och en påse räkor.

Inga-Rut vänder sig mot mig och jag genomfars av en våg av värme och ömhet för min vän som nu står framför mig med ett alldeles bedårande leende som lagt sig tillrätta i alla anletsdrag, till och med i de rödgråtna ögonen.

- Från och med nu ska jag leva livet fullt ut, göra det absolut bästa av varje ögonblick, varje stund och dag. 

- Nu jädrar ska här levas livet!  

Det löftet höll hon. Ända ifrån den stunden i köket och de knappa fem månader som livet fanns kvar i henne. Hos henne.

En gråtung tisdag valde hennes varma hjärta att sluta slå. Hemmets trygga refugium blev den sista hållplatsen. Med Gertrud intill, som med händer som fulla av omsorg baddade Inga-Ruts bleka kallsvettiga panna, med katter som tysta och allvarliga låg på köksstolarna, med flugor som obekymrat sprang upp och ned i taket och med en stillsam brasa i vedspisen samtidigt som fönstret, förstås, stod på glänt.

Tillräckligt mycket för att Inga-Ruts själ kunde smita ut genom dess springa och sväva iväg på en ny outgrundlig resa. Först trevande och osäkert bort mot äppelträdet där salig farfar Douglas brukade sitta, för att vid västra ladugårdgaveln sväva vidare i riktning ”klocka åtta” mot det forna diket i sockengränsen där det en gång växte så fagra kaveldun. 

Och just där, vid vännernas gamla mötesplats, dröjde Inga-Ruts väsen sig kvar ett ögonblick innan vinden tog henne med på en rafflande resa högt ovan Smålands stormskadade granskogshorisont.

En resa som ingen vet någonting om …