Livet...

Har just varit ute i och gått i mörkret med hundarna. Gick endast i linne, det blåste och regnade men det var skönt. Jag frös inte. Jag VILLE verkligen känna vinden och regnet mot armarnas hud. I ansiktet. Jag ville liksom ruskas om. Bli närvarande. Här och nu.

Kan bara inte greppa den fruktansvärda händelsen igår kväll då tre män ur samma familj gick genom isen. Mot det svarta och iskalla vattnet förlorade de alla tre. Tre män är borta. Det är inget annat än en tragedi. En fruktansvärd tragedi.

Så små och fullkomligt oskyddade vi är inför livets skeenden. Inför naturen. Inför det oväntade. Oönskade.

Kände mig närmast utmattad när jag kom hem efter en känslosam dag i skolan. 

Jag orkade inte åka till Farfar. Jag hade nerverna utanpå och visste med mig att jag inte skulle hålla ihop om jag åkte till honom. 

Ögonen värkte av sömnbrist och tårar.

Vilade. Somnade.  Sov.

Längtar nu efter att Husfar ska komma hem. I morgon ska vi två gå på begravning. Vår närmaste granne har också lämnat jordelivet. I morgon tar vi ett sista farväl.

Livet går inte alltid i dur.

Allt vi kan göra är att försöka famna livet och göra det bästa av våra värdefulla stunder medan vi fortfarande har förmånen att vara mitt i det - livet.