Några katter, två hundar och jag var just ute och halade
flaggan, fast först efter att först ha hissat upp den från läget på halv stång,
ända upp i toppen. Där behöll jag den medan jag ropade rätt upp i himlen:
- Nu är flaggan i topp farfar – å det är du
med!
Sakta halade jag sedan ned flaggan medan två katter
förtjusta lekte med flaggstångslinorna. Efter att ha vikt samman flaggan till
ett litet paket, höll jag den tryckt mot mitt bröst medan vi gick vi runt
Lyckopölen, djuren och jag.
Då kom plötsligt ett minne ifatt mig som fick anletsdragens att
äntligen bryta de alltför strama formationerna till att istället ordna sig i ett
gott leende.
Jag såg den så tydligt – minnesbilden av när lille farfar
simmade runt i Lyckopölen en gång för flera år sedan. Det var allra första
gången han badade i dammen som grävdes i en äng där det tidigare var gammal
våtmark. Detta område kallades rätt och
slätt för Ängen, eller rättare sagt ”Ännga” med mjukt ”g” och betoning på sista
a:et.
Då, när barnbarnen Lowisa och Ludwig, lockat farfar ut i
vattnet och de tre sam och lekte där ute i vattnet, utropade farfar:
- Tänk, dä kunne en la allri tro – att en sulle
SIMMA ute i ännga….
Och ikväll, när jag och djuren gick där ute runt dammen inunder
en skärva till måne, fick jag och valpen Dagny syn på några snödroppar – det bådar
gott och man genomfars av en liten ilning av tillförsikt och hopp om pånyttfött
liv, ljusare tider och en spirande vår.
Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar