En högt och innerligt älskad familjemedlem är redo att gå.
Är halvvägs över bron.
Jag försöker känna tacksamhet och tillit till skeendet men
kan inte värja mig mot vemodet som svävar genom rummen som dansande älvor, som
tunna svepande transparenta dimslöjor.
Den ligger ständigt på lut. Gråten. Då kryper hundarna upp i
min famn, trängs om att vara mig närmast. Buffar uppmuntrande, slickar tårarna.
Vi kurar vid spisen. Intill lågorna. Värmen. Ljusen.
Ett andetag i taget.
En dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar