Odalmannen är hemma

Ett armbandsur ligger översiggivet på ett främmande sängbord. En klocka som i många, många år suttit på strävsam odalmans sällan vilande handled. Visat riktningen för arbete och vila, mat och kaffestund, gryning och afton.

Ett par glasögon ligger prydligt hopvikta. De har tjänat färdigt. Kommer aldrig mer vila längst ut på den nästipp som under den sista tiden blev skarpare markerad. Kommer inte agera förstoringsglas åt två plirande ögon som gärna sökte sig fram över ord och meningar.

En blågul fana vajar på halv stång i flaggstången på gården där odalmannen hör hemma. En fana till heder och minne över klanens högt älskade ålderman. Vinden drar och sliter i fanan, men den hålls tillbaka, bunden av snören och fästen.

Men åldermannens och odalmannens själ, den hålls inte tillbaka av något. Inte av något alls. Den flyger lätt och fri i vinden ovan gården han brukat och bott under många långa decennier.

Odalmannen är hemma.