Den här bilden säger lite grann om hur jag känner mig idag.
Rörig och ofokuserad. Vet knappt vad som är upp och ned, bak och fram, himmel eller hav, sol eller skugga, verklighet eller spegelbild, ljus eller mörker.
En del av mig har fått fäste. En del av mig famlar under ytan.
Det är rörigt i tankar och rörigt i själen. Mycket snurrar. En centrifug har tagit plats i hjärnas tankecenter och en annan i själens känslocentrum.
Ömsom lättnad. Ömsom ånger. För tänk om...
Mör. Urlakad. Som om det hos mig, liksom hos den här gamla ekan, vore allting mest bedagat. Slitet. Urlakat.
För nu är det då offentligt. Nu har jag då berättat.
Vad - jo att jag fått digitala och analoga brev, fyllda med hätskhet och hat där jag kallas från allt från fet fitta, äcklig bordellmamma, jävla hora till att jag ska flytta ifrån byn eftersom jag inte passar på landsbygden utan hos snuskiga gubbar i storstaden.
Inget om att man retat sig på mina böcker.
Inget om att man retat sig på min blogg.
Inget att man retat sig på mina artiklar.
Inget utpekande alls av något konkret som jag gjort - som kanske hade gjort att jag hade kunnat förstå något av dessa påhopp.
Nä, allt handlar bara om att någon/några hatar mig som människa. Människan och personen Mickan Thor.
Och han/hon/de gör det så mycket att de anser sig ha rätt att ta sig ton, klippa ut artiklar om mig, klippa ut bilder av mig, gå in på min blogg, leta upp mig på facebook - och stoppa ned fruktansvärt kränkande ord, hatfyllda formuleringar och uppmana mig flytta.
När jag nu i veckan kände att jag inte klarade att bära detta själv utan ville plocka upp det i dagen så kändes det på något sätt både förvånande men också betryggande att radio och tidningar tog det på allvar och gjorde fantastiskt bra arbeten kring det hela.
Så hatten av för både Johan & Petra på Hallpressen för reportage i lokaltidningarna här ikring.
TIDNINGSREPORTAGE:
http://www.vetlandaposten.se/artikel/115564/tv-mickan-fick-hatbrev
Hatten av även för Pernilla & Karin på Sveriges Radio Jönköping. Ni var lugna och kloka så ni hjälpte verkligen mig på traven även i stunderna då jag var nära att brista.
RADIOREPORTAGE (kort del av)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955
Tack till Magnus på Stiftelsen Tryggare Sverige som gav så bra förklaringar till mitt irrationella beteende den sista tiden med rädsla och otrygghet i mitt eget hem, hus och gård. Det var väldigt skönt att höra att självriktad skam och skuld samt minskad tillit till andra människor ses som fullt normala reaktioner efter att man varit utsatt för det som jag varit (är?) utsatt för. Just de orden lättade lite på trycket över bröstet.
MAGNUS PÅ STIFTELSEN TRYGGARE SVERIGE kan du lyssna till längst ned på denna sidan:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955
Tack till Maria Sveland som legitimitet åt det förtryck och härskarteknik som det här handlar om. Som gjorde den viktiga parallellen att detta ytterst handlar om ett demokratiproblem när kvinnor ska skrämmas till tystnad och reträtt.
Men mitt allra varmaste innerligaste och fullständigt tokuppriktiga TACK går till alla, alla, alla ER fina vänner och läsare som på helt förbluffande och överväldigande sätt har visat (och visar) mig ert stöd, er kärlek, er omsorg, er frustration över kloakråttor till medmänniskor som tar sig rätten att kränka, bespotta, förnedra, förminska och förtrycka med syftet att få mig att tystna, bli grå, genomskinlig och krypa ned som en gråsugga bak närmsta sten där jag resten av livet ska ligga och trycka, hålla käft och förstå min plats i samhället anno 2014.
Varför gör man fortfarande så här mot kvinnor som råkar ta något lite mer plats, dra åt sig något lite mer ljus, höras något litet mer - än vad konventionen säger?
Det är ju såååå många kvinnor som drabbats av detta. Jag är bara en av många, många, många...
Obegripligt! Sorgligt! Tragiskt!
Kära vänner. Jag vill bara säga tack. För allt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vad vore jag utan Er? INGENTING!!!
Ibland när och om jag känner mig ensam eller får in strängar av oro i kroppen, vilket har hänt ganska ofta på sistone då jag ju inte gärna varit utomhus ensam ifall, ifall "dom" skulle komma hit, ja då skriver jag kanske ett inlägg och får nästan genast några svar som vips gör mig gladare till mods. Och som, framför allt, får mig att känna mig mindre ensam.
Så ni är viktiga för mig. Jag beundrar er och behöver er. Känner mig otroligt privilegierad som får ha förmånen att ha er som vänner.
Jag kan inte i ord riktigt beskriva den känsla av värme, tacksamhet och lättnad som alla era brev, sms, meddelanden, kommentarer, foton, mejl, vykort, kramar och samtal lämnar kvar inuti mig.
Er värme och omsorg liksom fyller mig, följer med blodet och pumpar runt små ilningar av kärlek och vänlighet runt om i kroppen, in i hjärtat och så runt igen, slingrar sig runt sinnelagets många stråk, in i hjärtat igen för att sedan dyka upp och värma längst ut på en frusen lilltå innan det vänder och tar en sväng in runt själens många strängar :-).
Nu ska jag samla ihop mig själv, träffa min familj och ikväll vistas i hägnet av kärlek och trygghet.
Jag tror, vill och hoppas att det ger mig ny energi och kraft för redan i morgon ska jag vara på Ica Maxi i Vetlanda och signera böcker mellan klockan 11 - 14.
Då får jag allt se till att ha släpat upp även akterdelen upp ovan vattenytan, spolat av den värsta dylukten, spacklat till de värsta sprickorna, målat över med lite miljövänlig färg och finish - åtminstone på ytan...
För nånstans sitter någon eller några med flackande ångerfulla blickar ELLER förtjusta med gnuggande händer efter gårdagens storm - och vem vet vad han/hon/de planerar att göra nästa gång...
Det lär visa sig...
