Fy sådan hästdramatik!

Alltså. Man ska inte knysta om att man är trött. Eller att man kanske egentligen hade behövt vila lite efter överhektiskt tempo, j-ligt smärtsam tandoperation, värkande käkinflammation och starka tabletter som slår ut både mage och sinne.

När jag skött djuren inne i fähuset och skulle bära ut hö till märrarna låg min älskade älskade gammelmärr utslagen. Hon har en gammal stelhet i korset sen en fölning för många år sedan så om hon hamnar i fel lutning eller i en sänka när hon lägger sig får hon inte under sig bakbenen tillräckligt för att ta sig upp.

Hon vet så väl att jag vill hjälpa henne, hon är ganska lugn och vi pratar mycket och jag förklarar vad jag försöker göra. Jag hämtade en mjuk tross i maskinhallen och virade tre varv runt det nedersta bakbenen, något varv nedan och något var ovan hasen. Och så räknar vi ned tillsammans och på ett två TRE så försöker jag välta över henne på andra hållet så att det stelnade benet kommer överst.

Men trots att vi samarbetade så orkade jag inte. Jag grät, snubblade i tuvorna och var arg och ledsen. Tiona suckande och stönade tungt när hon föll tillbaka.

Jag ringde till G som tack och lov var i Staden och lovade komma så fort han bara kunde. Sedan satte jag mig vid Tionas huvud och la det i knät och så pratade vi en stund. Hennes blick säger så mycket. Hon vädjade tillitsfullt och jag lovade lika tillitsfullt. ”Du vet att vi har klarat det här förr tillsammans” sa jag och smekte hennes stora huvud. ”Snart får vi mer hjälp gumman”.

Tiona låg alldeles stilla och 19:åriga märren Tionetta, Tionas förstfödda, stod alldeles intill och hon stod alldeles stilla och bara tittade på oss. Jag VET att hon visste att det var allvarligt och att hennes gamla mor kämpade.

Snart kom G som hade med sig ytterligare ett rep som vi slog om det understa frambenet och så gjorde vi om försöket tillsammans och till slut lyckades vi välta över henne på den andra sidan. Då fick hon ligga stilla så en stund och hämta andan och få igång blodcirkulationen i den del som legat pressat mot marken. När hon vilat en stund så tog hon ny sats och då kom hon upp!!!  

Och inom två minuter stod min älskade gammelmärr och käkade hösilage med dottera si¨,  som om inget hade hänt.

Jo, jag vet att det kanske kommer hända igen men jag är så tacksam för varje dag jag får leva tillsammans med mina fina fina hästar.

Å nån vila blev det inte – men så sitter en sleten tant här mä. Men tacksam…. Mycket tacksam!

FÖR JAG ÄLSKAR MINA HÄSTAR!!!