En fin plats att bo...

Igår tog tre personer sats och BÄNDE loss mig från bokarbetet i datorn, sparkade ut mig i bilen, knäppte på mig säkerhetsbältet och så for vi.

Vi for och for.

Bort från gården.
Från byn.
Från socknen.
Från kommunen.
Från länet.

Så var vi då plötsligt framme.

Framme vid en fin plats att bo.

Ett ställe mitt i skogen med kompakt ljuvlig tystnad, bedårande omgivning, stuga och bodar där historiens vingar ännu slår. Båsen för de två kritterna är korta och kreaturens ok hänger ännu kvar på väggen som en relik över tider som svunnit.

Många vibrationer i väggarna. Fina mjuka vänliga sådana. Som talade till mig. Viskningar.

Viskningar som vill bli hörda. Nedskrivna. Berättade.

Mmmm. Ja, kanske nån gång...

Nu var vi bara på visit.

Visit på platsen dit min dotter med familj reser ibland. Deras andhål i vardagen. Några dagars enkelt boende i tystnaden. Vilande i samvaron. Gemenskapen tillsammans. Långt från teve, spel, datorer och smartphones.

Bara vara. Där och då. Här och nu.

En fin plats att bo på.

En fin plats att bo i.

Ett ställe mitt i skogen med kompakt ljuvlig tystnad, bedårande omgivning, stuga och bodar där historiens vingar ännu slår.

En fin plats...

Vill Du...

Vill du bli med Katt???

Hej Catlovers!

Idag, den 17  juli ut i Nådens år 2016, fyller vi två månader!

Mickans Rödnos. En kattflicka med tät ljust grå randning. Vita låga tassar fram och höga vita strumpor bak. Vitt hakparti och runt den röda nosen. Vackra känsliga morrhål och lång fin svans. Har likt sin mor en röd ton i pälsen. Mycket vacker, finlemmad, graciös, fin och smidig katt som med all säkerthet kommer likna sin mor i personligheten - en riktig Pettsonkatt som pratar mycket med sitt husbondsfolk.

Mickans Morris. En mycket vältecknad kattpojke med vita framtassar och höre vita strumpor på bakbenen. Vit under haka och mage, nästan lite leaopardprickig på magen. Jättefint! Tät ljus grå tigrering. Morris har långa fina morrhår som man ofta ser honom vibrera med när han vädrar något i luften. Mysig. tillgiven men ändå självgående katt som är nyfiken på allt som händer.

Mickans Vit-Tass. Den här flickan har höga vita strumpor bak men när det gäller framtassarna är hon bara lite vit längst fram på sin högra tass. Näpen uppsyn, jättesöt och mysig kattflicka som gärna tar emot och ger kärlek och smek och prat. Lite mörkare grå tigrering, nästan stickelhårig, jämt tecknad och väldigt tjusig!

Vi är födda på Norges Nationaldag!!!

Så vår matmor, Mickan, har kallat oss vid en rysligt massa norska namn hela tiden. Det ena värre än det andra.

Bara hör här:

Ginnungagap
Brisingamen
Sangrida
Oddnaug
Draupnir
Fjorgyn
Audhilda
Lyngheid
Svenhilda
Garthf
Hallgerda
Yngvild
Thaukt
Jarnsaxa
Sigrat
Bestla
Grimhilde
Hvergilmir
Vaetilda
Njorthrbiartr
Ronnaug
Thorbiatr

Men nu har hon kommit till sans. Åtminstone just vad namnfrågan anbelangar. I övrigt är det inte som är så mycket sans här hemma. För vår Matmor verkar ha svåra förlossningsvärkar. Typ. Hon håller som bäst på att föda fram en bok. Dag och natt håller hon på. Inget sansat alltså  - snarare sanslöst...

Nåväl. När det gäller oss kattungar är vi alltså två månader idag. Åtta veckor.

Vi börjar längta efter nya hem med jättesnälla människor med kärleksfulla famnar och smekfulla händer.

Vi är rumsrena och vana vid att vara utomhus, vana vid barn, hundar, höns, hästar, getter, grisar, griniga gubbar och förvirrade tanter!

Har du ett hem där ni vill ha en mysig katt som familjemedlem, att älska, vårda, kela och dela tillvaron med - hör av dig till vår matmor HÄR

Morrhårsdirr och kattsvansvift, 

VitTass, Rödnos, Morris

&

matmor Mickan förstås...

Jag - en lärare?

Nu är det klart. Bestämt. Klappat. Överenskommet. Fastslaget. Sagt.

I augusti börjar jag som lärare/inspiratör i ämnet SKRIVANDE på Ädelfors Folkhögskola en dag i veckan. Ser fram emot att jag kanske kan få utgöra en länk i processen att få vuxna unga att bli intresserade, motiverade, inspirerade i det underbara obegränsade o ännu outforskade hantverk som skrivande ju är...

Tack Ole, CIna med flera, för ert förtroende och för att ni tror på att jag kan bidra och generera något till skolans elever!

Jag säger som betjänten i Nyårsaftonens sketch när han är på väg uppför trappen med Grevinnan:

–        I´ll do my best...

Tass i hand...

En skön och välbehövlig stillhet har äntligen sänkt sig över helgen. Småfolk har åkt hem till sitt. De första kapitlen är genomgångna och först i natt kommer nya, så kvällen behöver inte tillbringas med att kontrollera, addera, subtrahera textmassor och bilder.

Har tagit fram pärmarna i ambition att ägna mig åt bokföring men hastar inte genast till den sysslan. Spelar lågmäld meditativ musik i bakgrunden vilket förstärker känslan av lugn i stugan.

Det ovanliga lugnet här i huset gör mig plötslig trött och sovkammaren blir med ens ett rum med magnetisk dragningskraft som lätt som en plätt inte bara virar mig runt sitt finger utan tar hela mig i sin famn.

När jag lägger mig ned får jag genast sällskap. Alfons, Mini, Blenda, Farbror Nils (en katt alltså) och jag vilar en stund med öppna fönster.

Hör vagt hur regnet landar på körsbärsträdens löv och grenverk. Sommarens dofter letar sig in till oss. Vått gräs. En och annan unken doft från stillastående vatten. Honungsrosens väldoft.

Jag ler, närmast litet sömndrucket. Njuter av känslan då hur välbehag och belåtenhet över stunden, över dagen, över livet, sprider sig inuti mig med en värme som pulseras runt i min kropp. Till och med tårna ler sömnigt när det sjungande blodet når deras position.

Så lägger jag mig på sidan, fattar Minis tass i min hand – och så somnar vi.

Tass i hand. 

STOR FÖRVÅNING!

Jag måste berätta en sak om min morgon som fick mina sömndruckna ögon att spärras upp så mycket de förmådde mellan påsar och rynkor. Klentroget glodde jag ut, slöt ögonen, öppnade igen men synen var densamma. En syn jag aldrig sett innan.

Jag blev mycket, mycket förvånad. Inte chockad. Men förvånad. Och sedan den värsta förvåningen lade sig är jag istället road. Mycket road.

Visst märkte jag att tranparet tog i för kung och fosterland i morse för att få upp mig ur sängen. I ett litet svag ögonblick förhävde jag mig en aning då jag tänkte:

- Åh, de står nog där och gör vågen för mig idag, ty de vet nog att jag sände de sista texterna och fotona till boken sent igår kväll.  

Förhäva sig får man emellertid icke göra, i synnerhet inte om man är lite eljest, om man är kvinna, om man liksom tarvar eller föralldel ges utrymme och enkannerligen icke om man bor på landet.

Nåväl.

Tranorna. Det var ju där vi var. 

- Det var värst vad ni gapar idag, muttrade jag, lämnade fesvärmen och gick till fönstret.

Där hävde jag mig ut, med magvolanger och juver och hela medivitten, för att glo på det istadiga tranparet som flinar så skadeglatt att de nästan trillar omkull. Mellan skrattsalvorna gör de high five med sina plattfötter ty när de ser den griniga lanttanten glosögd häva sig ut i fönstret så har de ju lyckats nå målet med sitt ihärdiga trumpetande utanför husbondsfolkets sovkammarfönster vid halvfemsnåret var morgon.

Men idag fick jag som sagt blinka flera gånger emedan synen jag mötte var så ovanlig! Jag har mig veterligen aldrig sett detta innan här intill huset. Aldrig.

För där mötte mig inte bara mitt sedvanliga tranpar – utan FYRA tranpar!!!

Åtta tranor stod där och glodde tillbaka på mig! Åtta!

- Du milde! Har de kallat in förstärkning, hann jag tänka.

För i paritet med kniporna i dammen, skatorna i träden, grågässen på strandkanten, flanörerna på vägen (fast dem vill jag gärna ha väck) rådjuren, hararna, älgarna och ekorrarna – så flydde även tranorna när de fick syn på mig!

Som på en slags given signal neg de unisont och böjde på sina avundsvärt smala ben, fällde ut sina respektingivande vingar, gjorde ett jämfotahopp och lyfte från trädgårdens gräsmatta.

Inunder vådliga flax och skrän drog den aktningsvärda formationen av åtta tranor upp mot skogen, långt långt bort från den stora nakna tanten vars hårbeklädnad var rysligt mycket mer beklagansvärd än den egna stjärtplymen efter tre mils flygande i motvind när det regnar småspik…

VÄLKOMMEN PÅ BOKSLÄPP

Äntligen dags för BOKSLÄPP av författare och fotograf Mickan Thors åttonde bok Mickans BakGlädje!

Den stora folkfesten börjar ute på stora scenen utanför Sapa Arena klockan 11.00 där det officiella boksläppet sker med en överranskningsperson som "avtäcker" den ännu hemliga pyramiden med rykande färska böcker.

Sedan fortsätter bokfesten på scenen inne i mässhallen (hockeyhallen) där scenen bevistas av roilga gästspel, illuster bildvisning, livebakningar av bröd på het häll och en hel del roliga intervjuer mellan 11.15 - 12.00.

Därefter finns Mickan Thor i sin monter fram till klockan 16 tillsammans med många andra bakglada människor vilka också medverkar i boken. I montern bjuds på spännande smakprover hela dagen!

Givetvis signerar Mickan din bok om du vill det!

Mickans åttonde boksläpp genomförs tillsammans med Vetlanda Hälsomässa och Sapa Arenas 5-årsjubileum samt Sapa Arenas invigning av den fina och splitter nya restaurangen som kommer drivas av Sussie Olssons kök.

Som du förstår finns MASSOR att titta på, smaka på och prova på - missa inte denna folkfest och missa inte att vara bland de allra första som köper Mickans nyaste bok Mickans BakGlädje!

VARMT VARMT OCH INNERLIGT VÄLKOMMEN!!!

Det Stora Skat-tabberaset i Kärr!

Morgon i Kärr. Sedvanliga djurrrelaterade morgonrutiner vidtagna.

Hundar får inte gå ut och morgonkissa förrän tidning kommit. Husfars beslut. Efter att tidning kommit försöker en stor käring i nopprig psykrock sig asa sig nedför farstutrappen SAMTIDIGT som trenne hundar, fem kattungar och en sisådär tio vuxna katter väller ut genom dörren och ska nedför trappan samtidigt som tanten. Men - det är bara det att trappen är relativt fylld med blomsterkrukor och annan florabetingad grannlåt så det är trångt om utrymme där på trappstegen plus att räcket är löst – ja, det är minsann en vådlig prövning när patrasket ska ut i ottan. 

När tidning är hämtad går tant tillbaka in på hussidan av trädgården och stannar en stund ståendes barfota i det daggvåta gräset. Drar in dofterna. BEDÅRANDE! Helt helt bedårande doft av sommar! Gräset klipptes igår och ligger där och doftar, rosorna blommar för allt vad de kan och skänker dofter som ger små löften om paradisisk tillvaro.

Fåglar kvittrar ännu ihärdigt, jag är så glad för var morgon då fåglarna ännu kvittrar så här när sommarsolståndet varit. Tranorna följer sedvanlig morgonritual och trumpetar högt på åkrarna bak huset. Några kritter brölar på avstånd. Mina tuppar galer uppfodrande inne i fähuset ty de vill ut och ställa sig på ett ben mitt på dyngan så som en tupp ska stå och där ska de gala så som en tupp ska gala.

Katterna är inte många centimeter från mina fötter, trots hälarna, ty de vet nu att inte gå långt från matmor i ottan för alldeles, alldeles snart vankas det frukost. De små kattungarna har nu lärt sig vanorna och även de snor inställsamt kring husmors ben.

Jag ler lyckligt och tackar ödmjukt livet för min tillvaro. Tänk att jag får uppleva detta fina. Dofterna. Ljuden. Djuren. Stillheten. Friheten.

Katterna övergår från smilande smekande inställsamhet till att bli mer pockande, mer krävande. Jag böjer mig ned och smeker dem över ryggarna, följer med handen över hela kroppen och smalnar med greppet runt svansen och följer med handen även svansen ända ut till slutet. Ibland busar jag och lyfter lite kärleksfullt just i svanstippen så att kattens bakdel nästan lyfter från marken.

-  Är ni hungriga, frågar jag retoriskt.

-        - Ja, nu blir det mat missarna, säger jag och går mot min blommande farstutrapp för att ta mig in i stugan igen – och har återigen fullt med katter och hundar som trängs med mig på varje trappsteg.

Så blandar jag kattgröten i stora skålen medan jamningar av varierande tonart och decibel framförs utan uppehåll. Nu ska jag åter nedför trappen igen för att lägga ut mat i olika högar till katterna. Nu vet emellertid hundarna att de inte får följa med så de står kvar längst uppe på trappan och tittar längtansfullt medan snålvattnet rinner.

Nu portioneras kattmaten ut i ett tiotal högar. De flesta inne på terrassen men även ett par utanför ty nu när mödrarna har kattungar tolererar de inga kastrater, vare sig de kastrerade hanarna eller de äldre kastrerade honorna så dessa måste matas utanför så de får äta i fred från mödrarna som är som rasande tigrinnor när de får syn på någon katt som de av någon anledning anser icke får komma nära kattungarna.

Sedan går jag uppför trappan igen – denna gång ensam! Men en trilogi jack russels står och väntar på mig med himlande ögon. De följer med mig in i köket och där följer nästa session, tre små klickar ska delas ut i tre små skålar så att även hundar får sig en liten smakbit på morgonkvisten.

Nu, kära vänner, nu börjar emellertid det stora skådespelet! Ty nu kommer de från öst och väst. Skatorna! De har busvisslat på sockens alla skatfamiljer och berättat att nu serveras frukost i Kärr!

De kommer från ingenstans och samlas på pergolans och hundgårdens översta ribbor. Där sitter de och slickar sig om näbbarna medan de följer katternas frukosterande. De byter menande blickar och busvisslar än en gång ut i nejden så fler skator i synnerligen osymmetriska formationer kommer sättandes. De kommer ända bortifrån Nävelsjö ringmur, från Dalskog och Änga. Nerifrån Bjurvik och Sjölanden, oppifrån Norra Runneryd, Nävelsjöås, Lida, Nöbbeled och Åhult.

Nu är de här! De skriker och kraxar, de yngre slår uppfodrande med vingarna ty de förväntar sig bli serverade maten direkt i munnen. De följer nogsamt varandras rörelser och även de, liksom vi människor, verkar föredra att gömma sig i kollektivismens trygga normer och alla passar på alla.

Men si – nu gör en av dem ett avstamp och flyger ned mot kattmaten. Plötsligt är det tio till på marken som lika skickligt som fräckt snor maten mitt framför ögonen och munnen på katterna. De är snabba som illrar och stoppar näbbarna fulla med mat och lyfter sedan. En del av dem som är tyngda av föräldraskap (syns tydligt på ett av fotona J ) eller drabbade av KålleRedighetssyndrom, delar med sig till de andra. Andra äter upp allt själva och förser sig skrupellöst utan tanke på någon annan - precis som i människornas värld…

På bara några minuter är det över – Det Stora Skat-tabberaset!

Sedan försvinner de lika kvickt som de kommit. Inte gårdens skator ty de sitta här ännu och slickar sig om både näbbar och skatfötter men de andra, de som lockades hit av busvisslingar som nyss genomljöd nejden och som sa: 

Nu är det frukost i Kärr!

Å nu är det dags även för bedagade tanters frukost och sedan hoppas jag att åter få ta mina idag särdeles ystra och lekfulla fingrar i bruk till att utföra mer seriösa förrättningar vid tangentbordet. 

Puss o Kram

Mickan 

Välkommen lördag

Fniss.
Ja, förra inlägget hette ju Välkommen vardag så jag får väl idag, denna allra första lördagen i juli månad, säga Välkommen lördag.

Veckan har gått svindlande fort, men det är väl för att jag är så totalt uppe i arbetet med att färdigställa boken nu, ni vet väl vid det här laget vad den heter, Mickans Bak&Glädje.

Hualigen vilka lustifikationer jag kommer få utstå på grund av detta namn!!! Mickans Bak minsann..... Men jag hade ju inget val faktiskt, förra boken hette ju Mickans Mat&Glädje och eftersom detta är en uppföljare till den så var det inte mycket att be för...

Så jag får helt enkelt bjuda på alla eventuella lustifikationer med anledning av det där med min bak.....

Jo som sagt, det existerar inget annat nu än bokarbetet. Fast inte riktigt sant, jag har haft Lilldräng boendes här på gården ett par dagar och vi tog oss ett parti Fia med knuff ute i trädgården.

Dessutom har vi haft kommunens trädinventerare här två gånger. Första dagen gick jag men henne och andra dagen gick Husfar med henne runt i omgivningen för att titta på skyddsvärda träd. 

Dag två, då Husfar gick med henne, ville hon avsluta med att titta in till mig. Men då spärrade Husfar upp ögonen och sa förskräckt:

- Nä, gå inte in te na, ho håller på mä si jädra bok å ho ä så ils å tetig så dä går inte att va inne!

Öh,,,, Hon kom inte in...

Kattungarna växer och har nu börjat äta fastfoder, visst utgör de en vacker åttakantig formation när de äter?

Jag har som vanligt utfodrat alla djuren och fått mitt sedvanliga morgonbesök utanför fönstret så Johanna kommer och vill ha något snaskigt direkt ur Husmors näve.

Igår fick hon russin ur min näve.

Idag fick det bli lite knäckebröd.

Så vi två hade idag likadan frukostkost. Varje morgon äter jag två havreknäckebröd med ost och purjolök. Punkt. 

Men tiden då detta frosseri inmundigas varierar kraftigt eftersom det är lite si och så med min sömn nu när jag är i den absolut sista sluttampen av boken. Så igår, till exempel, då åt jag nog mina knäckebröd runt fyra och sedan åt jag lunch vid åttatiden. Då kan jag sucka åt mig själv. Lunch klockan åtta!

– Öh… något är lite tokigt Mickan kan jag då tänka och skaka på huvudet åt mig själv och min underliga tillvaro.

Men jag gillar det och jag mår bra. Det är väl det som räknas, tänker jag förmildrande och gnatar inte mer på mig själv utan tänker förhoppningsvis att det hela säkert snart rätar upp sig. 

Jag får väl göra som sädesärlan här – stanna upp och hovra en stund i luften… 

Nåväl. En ny dag är är. Tranparet går som vanligt bak huset och trumpetar i gryningen. Funderar över varför de är tysta resten av dagen? Jag ger mig tusan på att deras mål endast är att få upp tanten ur sängen, sen är de nöjda och flinar gött mot varann och gör high five med plattfötterna inunder sina långa och avundsvärt smala ben.

Idag tog det emellertid några trumpetanden innan jag fattade att det vart tranorna. Jag trodde första att det var mina luftrör som pep astmatiskt så som de gör efter att jag varit i lagårn en stund och sopat och grejat bland hönedamm och spån. 

Paradoxalt nog är jag ju allergisk mot det mesta här i livet, damm, gräs och spån men allra värst allergisk är jag mot häst och hund och absolut superallergisk, starkaste utslaget ever, mot katt. Men det fungerar hyfsat, munskydd, astmamediciner och nogsam handhygien, aldrig klia mig i ögonen efter att jag smekt djuren osv.

Hur det förhåller sig med allergi mot stora tjocka grissuggor förtäljer inte vare sig pricktest eller blodprovstest, ”sugga” fanns, underligt nog, inte med som något alternativ…

Nu, när mina fingrar och tankar haft ”fri lek” vid köksbord och tangentbord ska jag försiktigt försöka återta såväl fingrar som tankar och snällt fråga om de kan tänka sig att återgå till arbetet med att färdigställa det näst sista kapitlet i boken Mickans BakGlädje. 

I morgon gör jag sista gästspelet och på måndag tror jag mig kunna leverera de två kvarvarande kapitlen till min fantastiska formgivare och layoutare!

LJUVLIG LÖRDAG GOVÄNNER önskar jag och hela mitt patrask, inklusive illmariga tranor vilka nu står där ute på åkern och triumferande flinar brett över att den tokiga tantan är uppe och de har åter fått se den dagliga tragikomiska morgonshowen då nämnda tant mödosamt tar sig nedför farstutrappen med 17 kattskrällen runt de barfota fötterna och när hon stapplar ut och hämtar morgontidningen i sin noppriga psyksärk och värsta Pluppfrissan ever.

Puss o Kram!

Er Mickan  

Välkommen Vardag!

Trädgårdens väldiga honungsros Rosa Helenae har just börjat slå ut i blom. Pampig och ohejdbar reser hon sig ur jorden, kastar sig upp och famnar allt som hon bara kan i sin framfart. Hon väller svulstigt över hundgårdens nät och sträcker sig ett par meter in nämnda boning där hennes välvda blomtyngda grenar skapar välbehövlig skugga för solvarma hundar. Doften är försiktig men ljuv. Lockar nejdens alla insekter. Fast de har mycket att kalasa på i dessa ljuva sommardagar, insekterna alltså.

Vårt hö var inte särskilt katigt men nu är det i alla fall slått, (jo när det gäller hö får man säga så) det som var och nu får det blir som det blir med det. Efter att mina stora ardennerhästar så tragiskt har dött ifrån mig så går det inte längre åt så mycket hö så hur lite det än blir på markerna så räcker det.

Jag sneglar än en gång ned i brunnen, lika orolig var gång. Ännu finns det lite vatten men situationen är inte att leka med. Vattenbristen är stor och även om det skulle börja regna kommer det ta lång, lång tid för mark och grundvattennivå att rehabilitera sig.

Lyckopölen är inte heller till nån tröst i dessa torkdagar. Där finns inget tillflöde och nivån sjunker oroväckande dag för dag. Regn utlovas men uteblir gång på gång.

Jag är så himla glad att det är vardag igen och att midsommarhelgen är till ända. Hua! Jag har lite svårt för helger och ledighet och att ”inte-göra-nånting”. Jag är USEL på sånt! 

Igår blev det stormockning i ladugården. Alla boxar är nu rena och fyllda med rent och väldoftande spån. Alla värpreden utstädade och påfyllda med nytt underlag för hönorna att lägga sina ägg i. Jag skurade hinkar, tråg, mat och vattenskålar och sopade av katthus, ägglåda, tunnor och redenas tak. 

Allt emedan alla djur gick som de ville runt om på gården, de ville inte vara inne hos mig när jag rumsterade så både gris, häst och get gick ut på framsidan och åt av klöverrik flora.

Sedan var det blommornas tur för ombesörjning. Plocka visset, vattna och prata uppmuntrande med dem medan jag pysslar om dem.

Efter de här fyspassen i den tryckande hettan svettades jag så ymnigt att jag tog vattenslangen och sköljde av mig med iskallt brunnsvatten och snart infann sig äntligen ett lugn inom mig, en inre mental tillfredsställelse över att ha fått jobba och göra nåt konkret.

Sedan gick jag in till min dator och började skriva om gästspelen i Värmland och Dalarna – och det gör jag ännu…

Välkommen måndag. Välkommen vardag!

Hoppas och önskar att även ni välkomnar denna nya dag och öppnar famn och sinnen för vad ni kan göra av, med och i denna fina dag!  

Puss & Kram kära läsare! 

Er Mickan 

FärgGLAD MIDSOMMARHELG!

Ojoj, det snurrar på minsann i livet. Jag har varit på ny bakboksturné i veckan och hinner knappt landa mellan varven för då ska ju alla bilder göras ut, texter skrivas och recept bearbetas.

Men givetvis vill jag önska er all en ljuvligt skön midsommarhelg med många fina stunder, sköna möten med människor och miljöer fast ändå tid för stilla stunder för dig själv och dina tankar.

Midsommarkramar från oss här på gården sänds till er alla i form av färglada foton!

Midsommarpussar!
Mickan och Göran

Rop som väcker minnen...

Jag var nere vid sjön igår. Lommens ödesmättade och läte ljöd över Tjurkens vatten, min barndoms sjö som bjudit mig på så mycket underbart och spännande. Lommens rop nästan studsade mellan de på var sin sida och mitt emot varandra belägna, Lugnet och Stormen inne i Bjurviksviken.

Lommens rop är något alldeles speciellt. Går inte att värja sig mot. Går inte att missa. Lommens läte går genom kläder och hur rakt in i själens mest hemliga vrår. Går ogenerat rakt in i minnets gåtfulla katakomber…

Jag flyttas med ens tillbaka i tiden, till en försommarkväll då jag ensam lånat en träeka på herrgården för att ro ut på sjön.

Jag ror smidigt och energiskt den gamla ekan. Ror först genom Lugnaviken, sedan rundar jag fastlandet och ser Sandön dit jag under ljuvliga sommardagar fick följa med sommarboende Westerberg och hans dotter Barbro och hans dotterdotter Karin som alltid blev knallbrun på somrarna.

Fortsätter ro rakt över hela Storsjön, vänder mig om ibland för att kolla in riktningen, jag tar sikte på åmynningen mellan Berget och Dronningen. Jag är stark och orädd, ror med kraftiga årtag och bestämmer mig för att ro ända upp till Sjölandet där jag vet att Leif och Karl-Åke är.

Ror motströms i Emån men jag är stark och djärv och tuff. Uppe vid Sjölandet pausar jag och pratar med karlarna en stund innan de bestämmer sig för att åka tillbaka till herrgården. De har bil, och de kör landvägen.

Plötsligt förändras något inom mig. Jag önskar nästan att jag fick åka med dem. Men jag ska istället ro hela vägen tillbaka. Först nedströms Emån sedan över hela storsjön och genom hela Lugnaviken ända längst in i viken där herrgården ruvar på kullen.

Det börjar skymma en aning och jag börjar min färd nedströms. Ror och parerar så gott jag kan, det är trångt ibland på sina ställen. Det går fortare nu. Plötsligt stöter min eka in i något och aktern vrider sig medan fören liksom står fast på det jag kört in i.

Jag lutar mig ut över relingen, ser något grått och fattar först inte vad det är jag kört in i.

När jag förstår reser sig håren i nacken. Jag blir rädd. Allt blir med ens otäckt. Skrämmande och jag önskar att jag vore hemma på Sjöängen, hemma hos älskade mor Ninni. Inte satt ensam i en gammal eka av trä mitt i Emåns strömmande vatten långt ifrån någon bebyggelse, långt ifrån människor, långt ifrån tryggheten.

Det jag kört in i var än död älg. En drunknad älg som gått ned sig medan sjölanden ännu var isbelagda. Men där vattnet strömmade som mest, där var isen förrädisk och brast under den stora älgens tyngd och alltför smala klövar och ben.

Den måtte kämpat länge, länge för sitt liv men där det svarta iskalla strömmande vattnet segrade och till slut tog den stora älgens liv.

Där satt jag nu, nybliven tonåring, ensam och rädd och hade rott in i den döda älgens uppsvullna och halvruttna kropp. Rädslan famnade mig. Ångrade hela mitt tilltag, ångrade att jag varit tuff och orädd och kaxig nog att ge mig ut på den här resan.

Lommen ropar ödesmättat. Lommens läte förstärker min rädsla. Jag är olycklig, liten och rädd.

Vattnet strömmar ymnigt och det är just det strömmande vattnet som hjälper mig att få bort ekan från den mjuka grå och stinkande massan som älgen nu utgör efter ett par månader i vattnet, och kan fortsätta min färd nedströms.

Genomfars av en lättnad när jag ror ut i sjön från inloppet och ror ut på Storsjön. Ser bekanta riktmärken än här, än där. Berget där jag och mina syskon ibland slängde oss ut och dök rätt ned i det mörka vattnet, totalt orädda. Såg Sandön där jag ibland fick följa med sommarborna. Såg Måsastenen och Myggebo.

Det skymmer allt mer, jag ror fort och fokuserat. Rädslan släpper sitt fasta grepp när jag ror genom Lugnaviken och i skymningen kan urskilja stranden nedanför herrgården som ruvar på sin kulle. Med lättnad förtöjer jag där ekan som jag lånat.

Lommen skriker högt.  Lätet nästan studsade mellan de på var sin sida och mitt emot varandra belägna, Lugnet och Stormen inne i Bjurviksviken. Håret nästan reser sig på armarna.

Lommens rop är något alldeles speciellt. Går inte att värja sig mot. Går inte att missa. Lommens läte går genom kläder och hur rakt in i själens mest hemliga vrår. Går ogenerat rakt in i minnets gåtfulla katakomber…