En fin plats att bo...

Igår tog tre personer sats och BÄNDE loss mig från bokarbetet i datorn, sparkade ut mig i bilen, knäppte på mig säkerhetsbältet och så for vi.

Vi for och for.

Bort från gården.
Från byn.
Från socknen.
Från kommunen.
Från länet.

Så var vi då plötsligt framme.

Framme vid en fin plats att bo.

Ett ställe mitt i skogen med kompakt ljuvlig tystnad, bedårande omgivning, stuga och bodar där historiens vingar ännu slår. Båsen för de två kritterna är korta och kreaturens ok hänger ännu kvar på väggen som en relik över tider som svunnit.

Många vibrationer i väggarna. Fina mjuka vänliga sådana. Som talade till mig. Viskningar.

Viskningar som vill bli hörda. Nedskrivna. Berättade.

Mmmm. Ja, kanske nån gång...

Nu var vi bara på visit.

Visit på platsen dit min dotter med familj reser ibland. Deras andhål i vardagen. Några dagars enkelt boende i tystnaden. Vilande i samvaron. Gemenskapen tillsammans. Långt från teve, spel, datorer och smartphones.

Bara vara. Där och då. Här och nu.

En fin plats att bo på.

En fin plats att bo i.

Ett ställe mitt i skogen med kompakt ljuvlig tystnad, bedårande omgivning, stuga och bodar där historiens vingar ännu slår.

En fin plats...