Jag måste berätta en sak om min morgon som fick mina
sömndruckna ögon att spärras upp så mycket de förmådde mellan påsar och rynkor.
Klentroget glodde jag ut, slöt ögonen, öppnade igen men synen var densamma. En
syn jag aldrig sett innan.
Jag blev mycket, mycket förvånad. Inte chockad. Men
förvånad. Och sedan den värsta förvåningen lade sig är jag istället road.
Mycket road.
Visst märkte jag att tranparet tog i för kung och fosterland
i morse för att få upp mig ur sängen. I ett litet svag ögonblick förhävde jag
mig en aning då jag tänkte:
- Åh, de står nog där och gör vågen för mig idag,
ty de vet nog att jag sände de sista texterna och fotona till boken sent igår
kväll.
Förhäva sig får man emellertid icke göra, i synnerhet inte
om man är lite eljest, om man är kvinna, om man liksom tarvar eller föralldel
ges utrymme och enkannerligen icke om man bor på landet.
Nåväl.
Tranorna. Det var ju där vi var.
- Det var värst vad ni gapar idag, muttrade jag,
lämnade fesvärmen och gick till fönstret.
Där hävde jag mig ut, med magvolanger och juver och hela
medivitten, för att glo på det istadiga tranparet som flinar så skadeglatt att
de nästan trillar omkull. Mellan skrattsalvorna gör de high five med sina
plattfötter ty när de ser den griniga lanttanten glosögd häva sig ut i fönstret
så har de ju lyckats nå målet med sitt ihärdiga trumpetande utanför
husbondsfolkets sovkammarfönster vid halvfemsnåret var morgon.
Men idag fick jag som sagt blinka flera gånger emedan synen
jag mötte var så ovanlig! Jag har mig veterligen aldrig sett detta innan här
intill huset. Aldrig.
För där mötte mig inte bara mitt sedvanliga tranpar – utan
FYRA tranpar!!!
Åtta tranor stod där och glodde tillbaka på mig! Åtta!
- Du milde! Har de kallat in förstärkning, hann
jag tänka.
För i paritet med kniporna i dammen, skatorna i träden,
grågässen på strandkanten, flanörerna på vägen (fast dem vill jag gärna ha
väck) rådjuren, hararna, älgarna och ekorrarna – så flydde även tranorna när de
fick syn på mig!
Som på en slags given signal neg de unisont och böjde på
sina avundsvärt smala ben, fällde ut sina respektingivande vingar, gjorde ett
jämfotahopp och lyfte från trädgårdens gräsmatta.
Inunder vådliga flax och skrän drog den aktningsvärda
formationen av åtta tranor upp mot skogen, långt långt bort från den stora
nakna tanten vars hårbeklädnad var rysligt mycket mer beklagansvärd än den egna
stjärtplymen efter tre mils flygande i motvind när det regnar småspik…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar