Hundar får inte gå ut och morgonkissa förrän tidning kommit.
Husfars beslut. Efter att tidning kommit försöker en stor käring i nopprig
psykrock sig asa sig nedför farstutrappen SAMTIDIGT som trenne hundar, fem
kattungar och en sisådär tio vuxna katter väller ut genom dörren och ska nedför
trappan samtidigt som tanten. Men - det är bara det att trappen är relativt
fylld med blomsterkrukor och annan florabetingad grannlåt så det är trångt om
utrymme där på trappstegen plus att räcket är löst – ja, det är minsann en
vådlig prövning när patrasket ska ut i ottan.
När tidning är hämtad går tant tillbaka in på hussidan av
trädgården och stannar en stund ståendes barfota i det daggvåta gräset. Drar in
dofterna. BEDÅRANDE! Helt helt bedårande doft av sommar! Gräset klipptes igår
och ligger där och doftar, rosorna blommar för allt vad de kan och skänker
dofter som ger små löften om paradisisk tillvaro.
Fåglar kvittrar ännu ihärdigt, jag är så glad för var morgon
då fåglarna ännu kvittrar så här när sommarsolståndet varit. Tranorna följer
sedvanlig morgonritual och trumpetar högt på åkrarna bak huset. Några kritter
brölar på avstånd. Mina tuppar galer uppfodrande inne i fähuset ty de vill ut
och ställa sig på ett ben mitt på dyngan så som en tupp ska stå och där ska de
gala så som en tupp ska gala.
Katterna är inte många centimeter från mina fötter, trots
hälarna, ty de vet nu att inte gå långt från matmor i ottan för alldeles,
alldeles snart vankas det frukost. De små kattungarna har nu lärt sig vanorna
och även de snor inställsamt kring husmors ben.
Jag ler lyckligt och tackar ödmjukt livet för min tillvaro.
Tänk att jag får uppleva detta fina. Dofterna. Ljuden. Djuren. Stillheten.
Friheten.
Katterna övergår från smilande smekande inställsamhet till
att bli mer pockande, mer krävande. Jag böjer mig ned och smeker dem över
ryggarna, följer med handen över hela kroppen och smalnar med greppet runt
svansen och följer med handen även svansen ända ut till slutet. Ibland busar
jag och lyfter lite kärleksfullt just i svanstippen så att kattens bakdel
nästan lyfter från marken.
- Är ni hungriga, frågar jag retoriskt.
- - Ja, nu blir det mat missarna, säger jag och går
mot min blommande farstutrapp för att ta mig in i stugan igen – och har
återigen fullt med katter och hundar som trängs med mig på varje trappsteg.
Så blandar jag kattgröten i stora skålen medan jamningar av
varierande tonart och decibel framförs utan uppehåll. Nu ska jag åter nedför
trappen igen för att lägga ut mat i olika högar till katterna. Nu vet
emellertid hundarna att de inte får följa med så de står kvar längst uppe på
trappan och tittar längtansfullt medan snålvattnet rinner.
Nu portioneras kattmaten ut i ett tiotal högar. De flesta
inne på terrassen men även ett par utanför ty nu när mödrarna har kattungar
tolererar de inga kastrater, vare sig de kastrerade hanarna eller de äldre
kastrerade honorna så dessa måste matas utanför så de får äta i fred från
mödrarna som är som rasande tigrinnor när de får syn på någon katt som de av
någon anledning anser icke får komma nära kattungarna.
Sedan går jag uppför trappan igen – denna gång ensam! Men en
trilogi jack russels står och väntar på mig med himlande ögon. De följer med
mig in i köket och där följer nästa session, tre små klickar ska delas ut i tre
små skålar så att även hundar får sig en liten smakbit på morgonkvisten.
Nu, kära vänner, nu börjar emellertid det stora skådespelet!
Ty nu kommer de från öst och väst. Skatorna! De har busvisslat på sockens alla
skatfamiljer och berättat att nu serveras frukost i Kärr!
De kommer från ingenstans och samlas på pergolans och
hundgårdens översta ribbor. Där sitter de och slickar sig om näbbarna medan de
följer katternas frukosterande. De byter menande blickar och busvisslar än en
gång ut i nejden så fler skator i synnerligen osymmetriska formationer kommer
sättandes. De kommer ända bortifrån Nävelsjö ringmur, från Dalskog och Änga.
Nerifrån Bjurvik och Sjölanden, oppifrån Norra Runneryd, Nävelsjöås, Lida,
Nöbbeled och Åhult.
Nu är de här! De skriker och kraxar, de yngre slår
uppfodrande med vingarna ty de förväntar sig bli serverade maten direkt i
munnen. De följer nogsamt varandras rörelser och även de, liksom vi människor,
verkar föredra att gömma sig i kollektivismens trygga normer och alla passar på
alla.
Men si – nu gör en av dem ett avstamp och flyger ned mot
kattmaten. Plötsligt är det tio till på marken som lika skickligt som fräckt
snor maten mitt framför ögonen och munnen på katterna. De är snabba som illrar
och stoppar näbbarna fulla med mat och lyfter sedan. En del av dem som är
tyngda av föräldraskap (syns tydligt på ett av fotona J ) eller drabbade av KålleRedighetssyndrom, delar med sig
till de andra. Andra äter upp allt själva och förser sig skrupellöst utan tanke
på någon annan - precis som i människornas värld…
På bara några minuter är det över – Det Stora
Skat-tabberaset!
Sedan försvinner de lika kvickt som de kommit. Inte gårdens
skator ty de sitta här ännu och slickar sig om både näbbar och skatfötter men
de andra, de som lockades hit av busvisslingar som nyss genomljöd nejden och
som sa:
Nu är det frukost i Kärr!
Å nu är det dags även för bedagade tanters frukost och sedan
hoppas jag att åter få ta mina idag särdeles ystra och lekfulla fingrar i bruk
till att utföra mer seriösa förrättningar vid tangentbordet.
Puss o Kram
Mickan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar