Tass i hand...

En skön och välbehövlig stillhet har äntligen sänkt sig över helgen. Småfolk har åkt hem till sitt. De första kapitlen är genomgångna och först i natt kommer nya, så kvällen behöver inte tillbringas med att kontrollera, addera, subtrahera textmassor och bilder.

Har tagit fram pärmarna i ambition att ägna mig åt bokföring men hastar inte genast till den sysslan. Spelar lågmäld meditativ musik i bakgrunden vilket förstärker känslan av lugn i stugan.

Det ovanliga lugnet här i huset gör mig plötslig trött och sovkammaren blir med ens ett rum med magnetisk dragningskraft som lätt som en plätt inte bara virar mig runt sitt finger utan tar hela mig i sin famn.

När jag lägger mig ned får jag genast sällskap. Alfons, Mini, Blenda, Farbror Nils (en katt alltså) och jag vilar en stund med öppna fönster.

Hör vagt hur regnet landar på körsbärsträdens löv och grenverk. Sommarens dofter letar sig in till oss. Vått gräs. En och annan unken doft från stillastående vatten. Honungsrosens väldoft.

Jag ler, närmast litet sömndrucket. Njuter av känslan då hur välbehag och belåtenhet över stunden, över dagen, över livet, sprider sig inuti mig med en värme som pulseras runt i min kropp. Till och med tårna ler sömnigt när det sjungande blodet når deras position.

Så lägger jag mig på sidan, fattar Minis tass i min hand – och så somnar vi.

Tass i hand.