Morgonyr fantasi

Solen steg ovanligt raskt och beslutsamt upp ovan granskogshorisonten och klättrade allt högre upp på en helt klar ljusblå himmel.

En sol som kastade sina allra första strålar längst upp i trädens toppar där skator och domherrar skickligt fångade solen med sina trinda bukar som tacksamt tog emot de varma strålarna. Skatans frackklädsel fick än skarpare konturer och domherrens buk blev lysande röd som ett blankpolerat juläpple.

Jag fnissar åt min fantasi. Leker vidare. Ser hur solen gör koltrastens näbb till en förgylld pilspets medan stenknäckens näbb blir en svulstig mandarinklyfta. Solen gör blåmesens huvud till en skimrande hockeyhjälm i metalliclack och gulsparvens buk till en oskalad klementin.

När ändå fantasin flödar låter jag solens magiska strålar göra min midja getingsmal, mitt morgonrufs till en tjusig uppsättning, min noppriga nattsärk till balklänning och mina ludna raggsockar till ett par gyllene klackskor…

Jag önskar er alla en helt underbar lördag med massor av lekfull fantasi!

Solkyssar,

Eder Lanttant 

Äntligen hemmamorgon

Har ÄNTLIGEN en lugn morgon hemmavid. Älskar dessa morgnar men den senaste tiden har det inte blivit några alls. Sysslor, jobb, åtaganden har inneburit tidig avfärd från gården. Vi har även en hel del syssel som följer i kölvattnet på farfars död. Men, på något underligt vis, så finner jag tröst i dessa göromål.

Att få planera för ett vacker och värdigt sista avsked i kyrkan, lyssna på musikstycken, välja psalmer, finna vackra och passande ord och meningar, symboler och bilder. Att planera för en vacker och värdig minnesstund där vi vill att ljus och värme ska prägla stunden vi samlas till minne av vår älskade ålderman som nu gått vidare.

Finner även stor värme och stor tröst i de omsorger som visas oss, genom kondoleanser, blomster, fina kort med varma ord. Inte minst i den dina fina boken om sorg som vi fick på posten av raraste Berit. I den vackra ringen jag fick av godhjärtade Maha. Vilka fantastiskt fina gester som visas oss! Ni är fantastiska och ni gör skillnad!

Och så en sådan här underbar lugn hemmamorgon ovanpå det, med sprakade vedspis, fladdrande ljus, bedårande blommor, mäktig musik, gott kaffe, med kelsjuka hundar och katter. Livet är gott.

Önskar er alla en riktigt fin och innehållsrik fredag! 

Reaktioner på min klädsel

Bjuder här på en rolig anekdot från gårdagen som ni måste få ta del av. 

Jag åkte från en, vad jag tror och hoppas, ganska lyckad manifestation på Ädelfors Folkhögskola med anledning av Internationella Kvinnodagen, till ett ”litterärt möte” ovanför Vetlanda Stadsbibliotek.

Parkerade ganska centralt och stegade med stora och, för att vara jag, alerta steg fram emot bibliotekets dörrar. Ser på långt håll en man med toppluva som var lika mycket på sned som han själv var, liksom hans kroppshållning. Det enda som karln höll någorlunda rakt var den ölburk med Norrlands Guld som han balanserade förbluffande bra i näven.

Han stabligade på mig, inte klentroget, inte beundrande utan… ja, skrämd liksom. Spärrade upp ögon och näsborrar och tog demonstrativt ett par steg bakåt medan han ropade.

Men herregud kvinna, hur fan är du klädd – du ser ju för jävvli ut!

Jag firade av ett leende mot vederbörande medan jag närmade mig honom – och Bibliotekets dörrar. Men mitt leende hade emellertid ingen lugnande effekt ty han skrek igen. 

Man blir ju för fan mörkrädd

Nu var jag framme hos honom och lutade mig fram och sa roat. 

Mörkrädd kanske, men du får trösta dig med att du inte är färgblind.

När jag ett par timmar senare stegade ut igen efter genomfört möte och började gå tillbaka mot parkerad bil ser jag en annan man som också hade börjat fira lite tidigt uti denna dag (Stadens systembolag ligger alldeles intill) 

I ena handen hade han en cigg på vilken han drog djupa halsbloss medan han följde mig med blicken.

När jag närmade mig honom tog han ett steg åt sidan, pekade på mig med sitt pekfinger, ty han höll ciggen mellan tumme och långfinger.

Med sitt finger svepte han liksom över mig uppifrån och ned och utbrast spontant. 

Fan vilka fina kläder du har, man blir ju bara jävligt glad när man ser dig!

Jag skrattade och sa.

 Åh, det var ju roligt att höra, jag mötte en annan snubbe här innan – det var nog förresten en kompis till dig – som sa att jag såg för jävlig ut.

Han blinkade till med sina väldigt vackra, men stissiga och påverkade ögon och sa:

Va???

 Inte fan sa han det?

Jag skrattade igen och sa att jodå, han sa det.

Så tänkte han till och ropade efter mig.

Du tjejen, vänta lite. Hade han grå jacka och en toppluva, den som sa det dära till dej?

Jag svarade att jodå, det hade han.

Den ögonfagre mannen utbrast, närmast indignerad. 

 Äh, jaså DEN jäveln, ja den ska du inte bry dig om, han är helt dum i huvvet.

Jag skrattade och sa. 

Dum i huvvet måhända, men han var i alla fall inte färgblind… 

SJÄLARINGNING.

Jag lämnade gården tidigt i morse. En föreläsning, signeringsstund och många snöiga jobbiga körmil senare, är jag åter hemma. 

Kändes vemodigt och märkligt att åka bort just denna förmiddag ty då var det själaringning i Nävelsjö Kyrka för lille farfar.

Jag hade så gärna velat stå alldeles stilla någonstans på en kulle bortåt kyrkbyn och lyssnat till de mäktiga tonerna från kyrkklockorna som rullade fram genom socknen till ära och minne för farfar Alvar. 

Jag hoppas att många andra i nejden hörde själaringningen och tog en stund att reflektera över livet och döden som ju går hand i hand, trots att döden till slut alltid vinner över livet genom att avsluta vår jordevandring.

Man blir så medveten om vikten att verkligen LEVA alla dagar, stunder och ögonblick och gärna strö många, många frö av kärlek, omsorg och vänlighet längs livets stig … 

Finner tröst

Jag finner på tröst i sorgedagarna som råder.

Finner konstigt nog tröst i sysslorna i kölvattnet på farfars bortgång. Att vi tillsamamns väljer psalmer. Texter. Symboler. Mat. Musik. Planering. Upplägg.

Finner tröst i att försöka göra det sista avskedet fint och värdigt.

Finner tröst i fina kort och blommor från underbara  fina och omtänksamma vänner.

Finner tröst i möten och gemenskapen med familjen.

Finner tröst i att laga mat och alla sysslorna i köket.

Finner tröst i att förbereda morgondagens föreläsning där jag ska göra precis allt jag kan för att sprida glädje, hopp, kärlek och värme.

Finner tröst i ljusen, vedspisens eld och sällskapet av djuren.

Finner tröst i min älskade älskade lille Husfar!

Jag finner på tröst i sorgedagarna som råder.

Ett lugn har lägrat sig

Fått varma kramar och fina blommor från goda grannar och vänner. Värmer så gott.

Nu känns allt lugnare. Varit hos farmor ett par timmar, hon var också ganska lugn, om än trött, precis som vi.

Igår eftermiddag skar Husfar ned nästan fyra kilo fint älgkött till grytbitar, jag har brynt dem och lade allt eftersom över dem i en jättestor gryta. Lök, morötter, lagerblad, enbär, vitlök, rödvin och massor av gula kantareller har tillförts och nu puttrar allt detta.

Denna stora gryta ska vi ha i eftermiddag då hela stora klanen, utökad med Husfars bror med sin familj, ska träffas på uppe hos Ludwig och Johanna på deras ljuvliga Thorshill.

Där strålar vi samman allesammans för att umgås och känna värmen, styrkan och tacksamheten över att ha varandra och att få vara tillsammans. Men vi ska även resonera och planera inför allt det praktiska som följer i kölvattnet av lille farfars bortgång.

Hörni, jag vill passa på att säga en sak till er! TACK!!! Tack för alla fantastiska ord, tillrop, kondoleanser, böner, meddelanden och hälsningar från er alla!!! Åh, om ni visste vad det värmer och stärker oss, vi läser dessa högt för varandra och igår läste jag även upp en hel del för farmor, även om jag fick sluta efter en stund ty hon blev så rörd att hon brast. Men hon brast av värme och glädje över all omsorg som visas henne - och oss.

 TACK, ni gör skillnad med er omsorg och omtanke!

Minnen & Hopp

Några katter, två hundar och jag var just ute och halade flaggan, fast först efter att först ha hissat upp den från läget på halv stång, ända upp i toppen. Där behöll jag den medan jag ropade rätt upp i himlen:

- Nu är flaggan i topp farfar – å det är du med!

Sakta halade jag sedan ned flaggan medan två katter förtjusta lekte med flaggstångslinorna. Efter att ha vikt samman flaggan till ett litet paket, höll jag den tryckt mot mitt bröst medan vi gick vi runt Lyckopölen, djuren och jag.

Då kom plötsligt ett minne ifatt mig som fick anletsdragens att äntligen bryta de alltför strama formationerna till att istället ordna sig i ett gott leende.

Jag såg den så tydligt – minnesbilden av när lille farfar simmade runt i Lyckopölen en gång för flera år sedan. Det var allra första gången han badade i dammen som grävdes i en äng där det tidigare var gammal våtmark.  Detta område kallades rätt och slätt för Ängen, eller rättare sagt ”Ännga” med mjukt ”g” och betoning på sista a:et.  

Då, när barnbarnen Lowisa och Ludwig, lockat farfar ut i vattnet och de tre sam och lekte där ute i vattnet, utropade farfar:

- Tänk, dä kunne en la allri tro – att en sulle SIMMA ute i ännga….

Och ikväll, när jag och djuren gick där ute runt dammen inunder en skärva till måne, fick jag och valpen Dagny syn på några snödroppar – det bådar gott och man genomfars av en liten ilning av tillförsikt och hopp om pånyttfött liv, ljusare tider och en spirande vår.

Trots allt. 

FÖRLÅT

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Att jag varken roar eller underhåller. Att jag inte visar några vackra bilder.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Om saker som varken roar eller underhåller. Avsaknaden av vackra bilder. Men jag ska vara uppriktig, nu skriver jag helt för min egen skull. Helt för min egen. Kalla det egoistiskt om du vill. Kanske är det just det som jag är - egoistisk.

Men jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva.

För jag blir inte hjälpt av piller och tabletter. Av sprit eller sprutor. Inte heller av jointar, cigaretter eller cigariller. Av sockerfrossa eller shoppingyra. Av fest och fylla, folk och firande. Det hjälper mig inte alls.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men det är det som hjälper mig. Orden. Skrivandet. Att få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Men inte några fiktiva. Utan verkligheten. Sanningen. Tillståndet. Nuet. Måhända skriver jag naket och avklätt men förhoppningsvis även respektfullt och värdigt. Kanske går svärtan och smärtan igenom, men jag önskar i så fall också att du kan känna att också kärleken och ömheten finns där, inbäddade bland de staplade bokstäverna.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. Men om jag väcker jag din irritation, om jag slår an på dina egna känsliga sorgesträngar, om jag väcker ett obehag i ditt hjärta, om jag får dig att sucka och bli sammanbiten, om jag tränger in i dina tillstängda rum i minnets katakomber – snälla, klicka bort mig. Ta bort mina texter. Mina inlägg.  

För jag ska vara helt uppriktig – nu, medan jag, ensam här hemma, famlar omkring i kölvattnet av en älskad familjemedlems död - så skriver jag, skamlöst nog, helt egoistiskt. Jag skriver för min egen skull. För att det får mig att må bättre. För att det får mig att fokusera. Fungera.

Jag vill skriva. Jag behöver skriva. Jag måste skriva. Få sätta ord på känslor och tankar, upplevelser och förnimmelser. Att sätta samman bokstäver till ord, ord till meningar och meningar till budskap och berättelser.

Förlåt för att jag skriver mycket just nu. 

Odalmannen är hemma

Ett armbandsur ligger översiggivet på ett främmande sängbord. En klocka som i många, många år suttit på strävsam odalmans sällan vilande handled. Visat riktningen för arbete och vila, mat och kaffestund, gryning och afton.

Ett par glasögon ligger prydligt hopvikta. De har tjänat färdigt. Kommer aldrig mer vila längst ut på den nästipp som under den sista tiden blev skarpare markerad. Kommer inte agera förstoringsglas åt två plirande ögon som gärna sökte sig fram över ord och meningar.

En blågul fana vajar på halv stång i flaggstången på gården där odalmannen hör hemma. En fana till heder och minne över klanens högt älskade ålderman. Vinden drar och sliter i fanan, men den hålls tillbaka, bunden av snören och fästen.

Men åldermannens och odalmannens själ, den hålls inte tillbaka av något. Inte av något alls. Den flyger lätt och fri i vinden ovan gården han brukat och bott under många långa decennier.

Odalmannen är hemma. 

Livet...

Har just varit ute i och gått i mörkret med hundarna. Gick endast i linne, det blåste och regnade men det var skönt. Jag frös inte. Jag VILLE verkligen känna vinden och regnet mot armarnas hud. I ansiktet. Jag ville liksom ruskas om. Bli närvarande. Här och nu.

Kan bara inte greppa den fruktansvärda händelsen igår kväll då tre män ur samma familj gick genom isen. Mot det svarta och iskalla vattnet förlorade de alla tre. Tre män är borta. Det är inget annat än en tragedi. En fruktansvärd tragedi.

Så små och fullkomligt oskyddade vi är inför livets skeenden. Inför naturen. Inför det oväntade. Oönskade.

Kände mig närmast utmattad när jag kom hem efter en känslosam dag i skolan. 

Jag orkade inte åka till Farfar. Jag hade nerverna utanpå och visste med mig att jag inte skulle hålla ihop om jag åkte till honom. 

Ögonen värkte av sömnbrist och tårar.

Vilade. Somnade.  Sov.

Längtar nu efter att Husfar ska komma hem. I morgon ska vi två gå på begravning. Vår närmaste granne har också lämnat jordelivet. I morgon tar vi ett sista farväl.

Livet går inte alltid i dur.

Allt vi kan göra är att försöka famna livet och göra det bästa av våra värdefulla stunder medan vi fortfarande har förmånen att vara mitt i det - livet.  

Halvvägs över bron...

En högt och innerligt älskad familjemedlem är redo att gå. Är halvvägs över bron.

Jag försöker känna tacksamhet och tillit till skeendet men kan inte värja mig mot vemodet som svävar genom rummen som dansande älvor, som tunna svepande transparenta dimslöjor.

Den ligger ständigt på lut. Gråten. Då kryper hundarna upp i min famn, trängs om att vara mig närmast. Buffar uppmuntrande, slickar tårarna.

Vi kurar vid spisen. Intill lågorna. Värmen. Ljusen.  

Ett andetag i taget.

En dag i taget.  

FARFARS HÄNDER

Händerna. Jag sitter intill farfars sjuksäng och ser på hans händer. De ligger så stilla ovan hans insjunkna mage. Det är stilla i rummet. Tyst. Lite avlägset hörs sysslorna som pågår ute på avdelningen.

Händerna är alldeles blålila. Fnasiga. Huden är så torr. Så spröd. Skör.

Händerna är påtagligt märkta av arbete och ålder. Mjukdelarna har fallit ned mellan alla små långa ben i handen och avslöjar skelettets konstitution. Naket. Rakt på. Oblygt. Ovälkommet.

Händerna sänks och höjs en aning i takt med farfars ytliga andning. Alldeles stilla ligger de, den ena handen ligger till hälften ovanpå den andra. Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår.  Om än något mindre angeläget för var dag som går. Passionen har övergivit ett trött gammalt hjärta i en trött gammal kropp hos en trött gammal man. Hopp och livslust pulserar inte längre omkring. Ingen eller inget får längre blodet att sjuda. Rusa. Sjunga.

Händerna. Farfars händer. Så mycket de gjort. Och upplevt. Känt och erfarit under de snart nittio år han levt. Inte så vana vid tvättbrädor, byktunnor, klädnypor och strykjärn men desto större vana vid spett och spade, räfsa och lie, knoster och raka.

Händerna. Inte så vana vid penna och skrivstil, vid stoppnål och stickor, ej heller vid grytor och kastruller men desto större vana att sätta, kupa och rensa potatis. Att med böjd rygg gå i fårorna, använda händerna för att på samma gång plocka och sortera potatisen i olika korgar, inunder blå hösthimlar medan flyttstreck efter flyttstreck skränande drog söderut högt ovan huvudet.

Händerna. Helt bara, med smuts och kåda i händernas djupa vecken och ristningar eller, vid svår kyla, både handskar och vantar. Träget gick Farfar vid storklingan vid sågen i Hille. Höll i stocken medan den drevs fram mot storklingan, gick tillbaka efter att klingan sågat av svallan, vände sedan på stocken med de starka händerna och stödde den återigen på dess väg fram mot nästa sågskär i stocken.

Händerna. Förr, en aning sparsamt ägnade åt ömsinta smekningar över runda barnakinder eller kärleksfullt rufsande i deras hår, trots att kärleken till nära och kära alltid varit stor. Mycket stor - och ömsesidig. Men, med åren blev det mer närhet och de tre sista årtiondena har farfars händer lyft upp ett stort antal barnbarn och barnbarnsbarn i knäet för en stunds lekfullt småprat. "Plutte" har alla de små tultande barnen hetat i Farfars mun. "Plutte". Pojkar som flickor. "Kom hit då lille Plutte" sa han och sträckte ut händerna.

Händerna. Inte så vana vid att plocka blombuketter eller knyta rosetter av örngottens bomullsband men ändå ryms en sensibilitet i hans händer. Som visade sig när han hanterade mjölkkors känsliga juver, bistod högdräktiga kvigor när det var dags att kalva, i hanteringen av kalvars ivriga hungrande mular och bemötandet av husdjurens trånad efter kliande och närhet.

Händerna. Där satt förmågan att avgöra när tiden var mogen för hö och havre, halm och ved. Ved som givetvis skulle huggas, sågas, klyvas och staplas innan Dymmeln gick i den. 

Händerna. Farfars händer som oftast fick vila på söndagen. Då låg gärna farfar på kökssoffan eller en stund uppe i sovkammaren. Då låg han med händerna på magen, med den ena handen till hälften ovanpå den andra.

Ett sedan många decennier tillvant möte av händerna, en självklar och vilsam förening, strax inunder bröstet där en gammal odalmans hjärta ännu slår …

Som sprickor i isen...

Isen på Lyckopölen har råmat ödesmättat idag. Klagande. Ett par rejäla smällar har genljudit gården ett par gånger när det förändrade vattentrycket underifrån värkte fram nya sprickor som sköt iväg längs isen.

På liknande vis känns det inuti. Att nya sprickor har värkts fram.

Klanens Farfar är dålig och ligger sedan snart två veckor på lasarettet. Han mår inte alls bra. Och – det värsta av allt - han kommer inte heller att bli bra. Beskedet gavs igår. Utan omsvep. Nedräkningen har börjat.

Så smärtsamt och så sorgligt. Outsägligt sorgligt. Älskade, älskade, älskade lilla farfar.  

Gårdagens svåra gråt har klingat av. Idag är vi mest tysta och gör, en aning tankspridda, var och en våra sysslor. Vi möts ibland, kramas ibland. En och annan tår tränger fram. Orden är få. De behövs inte. Orden. Man kan liksom luta sig mot, vila, i invand tvåsamhet. Som är fin i medgång men i motgång är den helt ovärderlig. Samhörigheten.

Men sorgen har redan slagit sitt fäste i oss. Som sprickor i isen. Vemodet har lägrat oss. Som dimma och dis. 

Det enda "goda" som vemod och sorg för med sig är att man blir så oerhört medveten om vikten av att ta tillvara på livets gåvor, ta vara på varenda dag, varenda stund och - varandra…

Söndag i köket

Söndagen tillbringades till stor del i köket. LillDräng var där med. Mest hela tiden för Måfa var mycket borta och då är det gott att sitta i köket hos Måmå.

Han fick önska den frukost han ville, förra söndagen valde han ju skrädmjölsplättar men igår ville han ha våfflor. 

Därefter kände jag för att göra en stor gryta som skulle stå och puttra hela dagen i köket och sprida förföriska dofter! 

Rotade runt i frysen och tjoade av förtjusning då jag hittade en påse grytbitar av älgkalv och mindes ju att det inte var så väldans länge sedan vi stod och skar ned älgkött i dessa grytbitar. 

Tog upp en påse rödgul trumpetsvamp också. 

Sen skred jag till verket, skalade ett tiotal små steklökar, morötter, färska skogschampinjoner och paprika. Brynte köttet i het stekpanna, bara några åt gången så det blir en bra yta. I grytan fräste jag lök, trumpetsvamp, champinjoner, vitlök och fyllde sedan på i grytan med det brynta älgköttet efter hand. 

Snart hade jag en ljuvlig gryta, vackra färger och fina smaker. Kryddade lite, ville ha lite kalops smak på grytan så jag mortlade några kryddpepparkorn och lade i. Lagerblad likaså samt lite andra kryddor. 

Upptäckte att jag hade väldigt mycket paprika och insåg att det skulle bli för mycket i grytan, att det liksom skulle "ta över" och dominera i smakerna. Så istället bestämde jag mig för att göra en improviserad Lök&Paprikapickles. 

Hade ett par tre rödlökar och gula lökar, halverade dem och skar i tunna halvmåneformade skivor som jag smulade isär när jag lade ned dem mellan varven på de strimlade paprikorna som lyste så vackert i sina olika färger. 

När skålen var full hällde jag kokande vatten över alltsammans och lät stå i tio minuter, därefter silade jag ifrån vattnet och lade över lök och paprikaröran i en rymlig kastrull. Över röran hällde jag nu 1,5 dl socker, 1,5 dl ättika (12%,) och 2 dl vatten. Lät blandningen koka upp och sedan fick den sjuda i 20 minuter under lock. 

Medan den fortfarande var varm skedade jag upp den i en ren burk med lag ända upp till kanten. 

LillDräng såg misstänksamt på och sa att han nog inte trodde att han skulle gilla det. 

Men jag gillade det - så de så! 

Trevlig vecka på er alla! 

Kram o sånt där... 

Mickan 

Själv ska jag avlägga Författarbesök på Landsbro Bibliotek i kväll där jag ska kåsera, berätta, visa bilder och, förhoppningsvis, signera någon bok... 

LillDräng å ja...

Igår eftermiddag och kväll var vi ensamma hemma, jag och LillDräng eftersom Måfa jobbade.

Men vi hade det så bra, så bra och dessutom är ju valpen Dagny totalt tokkär i barn så LillDräng hade gott sällskap mest hela tiden.

Vovvemamma Mini var givetvis med oss, liksom katten Oscar, som ett slag lade sig mitt på matbordet i korgen med servetter... Hm. Tog bort dem och använde de två översta servetterna som hushållspapper. Buskatt!

Vi lagade också mat. Hade köpt en färsk, stor hel majskyckling som vi helstekte i ugnen. Var tionde minut ungefär, tog vi ut den och penslade den med en sås/marinad.

Den, såsen alltså, bestod av smält smör, honung, citron, salt, svartpeppar och fint hackade jordnötter. Den gav kycklingen en god smak och en fin färg. Till det gjorde vi hederligt gott, lent och fluffigt potatismos.

LillDräng å jag hade en kväll god som någon.

Vi hann gå och lägga oss innan Måfa kom hem. LillDräng i Måfas säng - å jag i min. Och - såklart - ett gäng djur i sängen ...