BENGT ÄR KOMMEN!!!!!!!

Så roligt! Så viktigt! Så omtänksamt! Så vackert! Så tryggt! Så mysigt!

BENGT ÄR KOMMEN!  

Postbilen kom igår, stannade utanför och tutade en smula otåligt. 

Lika otåligt blängde jag ut, trodde det i vanlig ordning att det var en bilist som var toksur på Gåzart som börjat leka trafikpolis här på gårn - han gör heller ingen skillnad på en liten Fiat eller en 24 meters timmerbil kan jag avslöja... 

Men det var inte någon av Gåzart stannad bilist utan det var den gula Postbilen. Ut flyger jag (nåja, stapplar) då jag anade att han skulle komma bringandes med något roligt. 

Mycket riktigt - ett stort PAKET!!!! 

Jag blev glad som ett barn - jag fullkomligt Ä L S K A R ju paket, och gav Postmannen en hastig kram innan jag dansade (hmpf) in igen. 

Men sedan lät jag paketet stå bara länge och bara mogna. 

Jag sniffade på det. Kattan sniffade på det. 

Jag kände på det. Kattan kände på det. 

Jag bet lite i kanten. Kattan bet lite i kanten. 

Jag drog lite i snöret. Kattan drog lite i snöret.

Till slut löste kattan det hela genom att bli så sur på mig att hon räckte ut tungan åt mig och sa.

- Men öppna nu då tant!!! 

  

Vi öppnade med gemensamma krafter, Kattan och jag. 

Och vem låg i paketet om inte fine fine fine GÅRDSTOMTEN BENGT. 

Varsamt plockade jag upp honom och buffade honom lite i ändan (ty det har hans Trollmor Anne-Marie Palm berättat att så vill Bengt ha det) och tog honom i famn. Smekte hans låååång fina grå skägg och sade högtidligt: 

- Välkommen hit till oss i Kärr Bengt! 

Han är bara sååååååå fin! Trollmor - du har ett hjärta av guld. 

Kreativa härliga Trollmor Anne-marie Palm från Hindås som jag aldrig någonsin träffat, skrev ett brev till mig efter att hon hört talas om de fula otäcka och elaka breven som sänts till mig. 

- Nä! Vet hut! Sådant här ska du inte behöva ta, skrev hon. 

- Ge mig din adress ska jag sända dig en liten grå som får vaka över dig hemma på gårn din! Och gud nåde den som sedan försöker vara elak mot gårdsmor när han flyttat in hos dig, skrev Anne-marie Palm. 

Jag visste inte om hon menade allvar men det gjorde hon uppenbarligen. 

För se vilken UNDERBAR liten grå som flyttat in till mig. Jag är baske mig kär!!! Jag som aldrig trodde det skulle finnas plats för ännu en man i mitt liv... 

Anne-marie Palm! Om du nånsin börjar grubbla över goda saker du gjort i ditt liv och över människor som du skänkt kärlek omsorg och glädje - ja, då kan du tänka på mig och på den lycka du bringade in i en småländsk stuga när husmor på gårn i fråga fick en egen liten grå skyddande Gårdstomte! 

TACK FINA DU!!! 

Måste bara berätta att Husfar mest tittade lite frågande, kanske rent av litet avvaktande, på mig när han såg min stora oförställda glädje och förtjusta rop när jag fick Bengt. Och när jag gick och lade mig tog jag med mig Bengt upp och satte honom nära mig på byrån så att han fanns i min närhet hela natten. 

Jag hann nästan somna innan Husfar kom upp i sovkammaren, och husfar trodde förståss att jag sov, när jag hörde hur han gick fram till byrån, tog tag i sladden till lampan och var först tyst. Sen sa han tyst för sig själv, lite bortkommet... eller kanske prövande.

- Öh... Ja... Jaha, ja gonatt då Bengt. 

Jag fnissade tyst under täcket och blev alldeles varm i hjärtat!!! 

Tror ni att Husmor somnade med ett gott leende i fejset? 

Jajemänsan, det var det! 

Anne-marie Palm i Hindås - Aj Låvv Hjo! 

Fina brev o trista brev...

Fina rara mail, sms, brev och hälsningar fortsätter komma in med underbart omtänksamma kärleksfulla rader som gör mitt hjärta varmt och mitt sinne mjukt. Jag är sååååååååå oerhört tacksam för er alla! Ni betyder sååå mycket för mig! Tro mig!

Men trots kärlek och visad omtänksamhet så fortsätter min inflammerade käke att värka. Och jag är fortsatt trött, suck, men snart har jag ätit färdigt hela kuren, bara ett par dagar till så kanske jag piggnar till igen.

Nåväl, jag har ändå jobbat hela helgen, från morgon till kväll men i söndags morse unnade jag mig en promenad i skogen med tre hundar och två katter. Det var underbart! Så skönt och energigivande att jag orkade öppna det här brevet...

I say no more...

SINNRIK FEST!!!

Gud! TIden rusar iväg!!! Redan om två dagar, alltså måndag den 27:e är det sista chansen att boka biljetter till det här fantastiskt sinnrika festen då JAG SLÄPPER MIN VINTERBOK - den fjärde och sista boken i feelgoodserien om en Frodig Husmor och alla hennes djur på en liten gård i Småland...

KOM SNÄLLA, KOM!!!!!!!!!!
Du har två dagar på dig att boka biljetter till denna ovanligt sinnrika kväll!!!!

För vad mer kan man begära än

NJUTBAR Mat ur Årstidernas skafferi
NJUTBAR Lyrik och Goda Bilder ur Årstidernas skeenden
NJUTBAR Gitallmusik ur Vivaldis Fyra Årstider


Jag är i full gång och förbereder mig för att bjuda just DIG på det bästa jag har ur mina årstidsböcker av berättelser och fotografier!

Här är maten som Klas Lindberg bjuder på: 

VÅR: Bakat primörägg med persiljeskott, ättika och rökt forellrom 

SOMMAR: Rimmad öring med krondill, blomkål och rågbröd 

HÖST: Långsamt bakade rotfrukter med hemvevad fläskkorv och picklade senapsfrö

VINTER: Ljus mandelcrème med ”frostnupna rönnbär”

Här kan du BOKA!

FEST FÖR ALLA SINNEN!!!


Åh, snälla, kom, det skulle vara såååå roligt och jag skulle bli så glad om du kommer!

Efteråt säljer vi förstås böckerna och jag vill inget hellre än att skriva några personliga rader i din bok. Dessutom blir du och de andra som kommer, de allra första att köpa Mickans Vintriga Virrigheter!!!

Detta blir en förlängning av min blogg NJUTBART BLÄDDER för detta event blir en NJUTBAR EFTERMIDDAG!!!

Jag hoppas så att vi ses där. Jag har aldrig gjort något sådant här förr och kommer kanske aldrig göra det igen så jag blir jätteglad om du sitter i publiken och skänker mig kraft och mod!

Kramar från en virrig och uppjagad lanttant. Det känns helt knäppt och konstigt att JAG, en vanlig gammel bonnatant från skogen, ska stå på den fina scenen i Sagabiografen i Landsbro och hålla i ord och bild för förväntansfulla gäster som smakar underbar Klas Lindbergs, Årets kock 2012, underbara spännande och för eventet skräddarsydda måltider och samtidigt får njuta av tre superskickliga gitarrvirtuoser som bjuder på valda delar ur Vivaldis fyra årstider...

Vet du - jag önskar baske mig att JAG satt i publiken och fick uppleva detta...

Och NJUTA :-)

Fy sådan hästdramatik!

Alltså. Man ska inte knysta om att man är trött. Eller att man kanske egentligen hade behövt vila lite efter överhektiskt tempo, j-ligt smärtsam tandoperation, värkande käkinflammation och starka tabletter som slår ut både mage och sinne.

När jag skött djuren inne i fähuset och skulle bära ut hö till märrarna låg min älskade älskade gammelmärr utslagen. Hon har en gammal stelhet i korset sen en fölning för många år sedan så om hon hamnar i fel lutning eller i en sänka när hon lägger sig får hon inte under sig bakbenen tillräckligt för att ta sig upp.

Hon vet så väl att jag vill hjälpa henne, hon är ganska lugn och vi pratar mycket och jag förklarar vad jag försöker göra. Jag hämtade en mjuk tross i maskinhallen och virade tre varv runt det nedersta bakbenen, något varv nedan och något var ovan hasen. Och så räknar vi ned tillsammans och på ett två TRE så försöker jag välta över henne på andra hållet så att det stelnade benet kommer överst.

Men trots att vi samarbetade så orkade jag inte. Jag grät, snubblade i tuvorna och var arg och ledsen. Tiona suckande och stönade tungt när hon föll tillbaka.

Jag ringde till G som tack och lov var i Staden och lovade komma så fort han bara kunde. Sedan satte jag mig vid Tionas huvud och la det i knät och så pratade vi en stund. Hennes blick säger så mycket. Hon vädjade tillitsfullt och jag lovade lika tillitsfullt. ”Du vet att vi har klarat det här förr tillsammans” sa jag och smekte hennes stora huvud. ”Snart får vi mer hjälp gumman”.

Tiona låg alldeles stilla och 19:åriga märren Tionetta, Tionas förstfödda, stod alldeles intill och hon stod alldeles stilla och bara tittade på oss. Jag VET att hon visste att det var allvarligt och att hennes gamla mor kämpade.

Snart kom G som hade med sig ytterligare ett rep som vi slog om det understa frambenet och så gjorde vi om försöket tillsammans och till slut lyckades vi välta över henne på den andra sidan. Då fick hon ligga stilla så en stund och hämta andan och få igång blodcirkulationen i den del som legat pressat mot marken. När hon vilat en stund så tog hon ny sats och då kom hon upp!!!  

Och inom två minuter stod min älskade gammelmärr och käkade hösilage med dottera si¨,  som om inget hade hänt.

Jo, jag vet att det kanske kommer hända igen men jag är så tacksam för varje dag jag får leva tillsammans med mina fina fina hästar.

Å nån vila blev det inte – men så sitter en sleten tant här mä. Men tacksam…. Mycket tacksam!

FÖR JAG ÄLSKAR MINA HÄSTAR!!!

Tantens tand...

Tanden är bättre.
Tanten mä...

Kan man bli annat när man får en sådan här överraskande inbjudan?

Kram om dig och ett snett leende med en värkande svullen käke.

Men tanden är bättre.
Tanten mä...

Usch!!!

Det gick inte alls bra hos tandläkaren.

Faktiskt tvärtom.

Värsta tänkbara scenario.

Tanden var död och käken inflammerad.

Låg gråtande, skakande och närmast panikslagen i tandläkarstolen i en och en halvtimme innan de lyckades få bort tanden. Om än inte helt och hållet…

Sitter nu helt urlakad och matt med ett blödande hål, trots att det är ihopdraget med flera stygn, i käken där värken tilltar i takt med att bedövningen släpper.

Nu blir det en hästkur av antibiotika med inte mindre än sex penicillintabletter om dagen och sannolikt en del smärtstillande, åtminstone nu initialt.

Usch!!!

Jag är trött, ledsen och en smula chockad. Ett par sådana här skräcktimmar i stolen är oerhört traumatiska om man som jag är väldigt rädd för tandläkareingrepp…

Gessle han må gå och fiska men jag, jag går och vilar…

Tandagnissel är ett gissel

I flera dagar har jag haft tandvärk. Jag är hysteriskt rädd för tandläkaringrepp så jag värjer mig i det längsta.

Men nu finns nog ingen återvändo. Värken har tilltagit och jag kan inte bita ihop käkarna. Fast det är just det som är problemet - jag pressar ju käkarna så hårt om nätterna att det nog är det som ställt till det. Igen. Tandagnissel är ett gissel...

Så i morgon bitti ska jag sätta mig i tandläkarstolen på Vetlanda Folktandvård. Visserligen är personalen där otroligt snälla och varsamma eftersom de känner till min rädsla men ångesten inför ingrepp på och lagning av tänder går ändå inte över...

Visst är det synd om mig :-) ?

Trynpuss o Tandagnissel från mig o Johanna Nöffe

 

VILKET OFATTBART STÖD!!!

Finaste läsare och alla härliga vänner, digitala som analoga!

Jag är sååååå privilegierad!!! Så omsluten av vänlighet och kärlek! Jag är så tacksam för det!

Om jag nu inte har vågat/velat hämta posten sedan den 9 juni då det första hatbrevet låg i gårdens postlåda så börjar jag försiktigt tänka mig att revidera den inställningen. För nu är det i sanning en FRÖJD att vittja postlådan (även om det inte är jag som gör det utan gårdens husfar).

Bara se här på fotot hörni!!!!!

Vykort. Brev. Presenter. Vin. Blommor. Ännu mer kort och brev. En rökt lax. Champagne. Choklad. Mer kort och brev.

Och då är detta bara i postlådan. Då ska vi inte glömma alla mail, kommentarer, sms, inlägg och andra digitala tillrop som kommit.


Plus telefonsamtal, kramar, axelklappningar, ryggdunk, blickar, tårar, leenden, förfärade upphöjda ögonbryn, huvudskakningar och ännu fler kramar och leenden. Och allt detta på bara några dygn!

Det är ju bara en vecka sedan jag berättade! Jag ryser, gråter, gläds och förbluffas varje dag över all vänlighet och kärlek som ni visar mig.

Tack alla alla alla alla för allt stöd och all uppmuntran, kärlek och kraft ni gett och ger mig. I tanke, handling, vykort, tillrop or whatever!

Ni gör mig varm, mjuk och närmast lycksalig. Jag vågar jag försiktigt tro att det nog ändå kommer något gott ut ur det här ytterst otrevliga "hat-bombandet" som varit. För jag tycker det känns som om vi fått en tankeställare på något vis och att vi är mer benägna att värna och visa omsorg, kärlek och vänskap om varandra - inte hat och elakhet. Och det tycker jag om och jag är övertygad om att det leder till en bättre värld...

Nåväl, ville bara visa min stora tacksamhet för ert stöd och önska er allesammans en helt underbar hösthelg! Lanttantskram!

Ps. Ni som bor i trakterna får mer än gärna komma till Skillingaryds Bibliotek i morgon klockan 14 då jag föreläser och visar foton. Sjunger lite med faktiskt :-). Å så kanske våra digitala kramutbyten istället kan bli te en redig kram... Ds.

Nu är det ALLVAR!

Idag ska jag för första gången, i en av mina inspirationsföreläsningar, visa bilder och prata om det som hänt. Om hatet som visats mig - men också kärleken och stödet som visats mig!

Jag är på väg till Sjötorp, norr om Mariestad, där jag ikväll ska föreläsa.

Men först ska jag vara Skövde där jag ska vara med direkt från studion vid när Sveriges Radio Skaraborg sänder P4 Direkt Skaraborg klockan 15.00, för att prata om detta.

Jag har nu på morgonen suttit och jobbat med nya delar i min PowerPointsserie. Delar och foton jag helst hade sluppit ha där - jag brukar ju mest sprida inspiration, glädje, kärlek och bjuda på skratt men även eftertanke och reflektion.

Ikväll blir det även en hel del allvar. Om hat och hot. Om förtryck och kränkningar. Om förnedring och förminskning.

Men jag kommer sluta med att visa och tala om Kärlek, Värme, Mjukhet och Trygghet.

Och allra sist kommer jag sjunga min egna sång "Allvarsstund med barnen" i kombination med ett alldeles pinfärskt bildspel därtill!

Men först efter att jag visat detta. Denna nya beklagansvärda del i mina föreläsningar :-(

Men Ni har gett mig kraft och jag kommer berätta om att stödet, uppmuntringarna, uppmaningarna, kärleken, värmen och omsorgerna från alla er - är det som gör att jag vågar berätta om detta.

För vi kommer inte tolerera sånt här - eller hur?

Jag ger mig aldrig , som min vän Cathrine Fundin sjunger, Hon, liksom jag, är kärlekens krigare...

Lyssna här på Cathrine Fundins fina och mycket tänkvärda låt medan du tittar på bilderna....  Cathrine Fundin - Kärlekens Krigare

Är så tacksam för all värme ni ger mig - om ni bara visste...

Lyssna igen!!!! 

Mer kärlek åt alla!

Gomorron vänner!

Fast oktober fört med sig hösten in över nejden och det med besked, kan fina höstdagar också bjuda på solsken och bad i Lyckopölen för både folk och fä!

Grilla en korv till lunch i gårdens utebrasa och ta mormors vindruvor till dessert.

Denna veckan har jag tre inspirationsföreläsningar bokade.

Just idag ska jag hålla föreläsning här på hemmaplan. I Vetlanda.

Och för första gången ska jag visa en bild på hatbreven.

Jag har aldrig gjort det innan men nu, när det är på hemmaplan, så är det nog svårt att undvika efter uppmärksamheten i media.

Men jag ska också göra något annat för första gången! Något mycket mer konstruktivt och positivt!!!

Jag ska sjunga en av mina egna sånger tillsammans med ett bildspel sammansatt av egna foton!

Detta har jag jobbat med nu ett par dagar så det ska bli så spännande att se hur det tas emot.

Tyvärr kan jag inte visa det här i min blogg ty det är många foton och ganska lång text. Men någon gång är jag kanske och inspirationsföreläser i din by - då lovar jag sjunga sången "Allvarsstund med barnen" och visa de många fotografierna som går i bakgrunden för att förstärka budskapet om att värna vår jord, vårt landskap, vår landsbygd - och varandra!!!

Så då gör vi väl det va? Försöker värna om varandra!?

Ropen skalla: Mer Kärlek åt Alla!

Dagen efter...

Den här bilden säger lite grann om hur jag känner mig idag.

Rörig och ofokuserad. Vet knappt vad som är upp och ned, bak och fram, himmel eller hav, sol eller skugga, verklighet eller spegelbild, ljus eller mörker.

En del av mig har fått fäste. En del av mig famlar under ytan.

Det är rörigt i tankar och rörigt i själen. Mycket snurrar. En centrifug har tagit plats i hjärnas tankecenter och en annan i själens känslocentrum.

Ömsom lättnad. Ömsom ånger. För tänk om...

Mör. Urlakad. Som om det hos mig, liksom hos den här gamla ekan, vore allting mest bedagat. Slitet. Urlakat.

För nu är det då offentligt. Nu har jag då berättat.

Vad - jo att jag fått digitala och analoga brev, fyllda med hätskhet och hat där jag kallas från allt från fet fitta, äcklig bordellmamma, jävla  hora till att jag ska flytta ifrån byn eftersom jag inte passar på landsbygden utan hos snuskiga gubbar i storstaden.

Inget om att man retat sig på mina böcker.
Inget om att man retat sig på min blogg.
Inget att man retat sig på mina artiklar.
Inget utpekande alls av något konkret som jag gjort - som kanske hade gjort att jag hade kunnat förstå något av dessa påhopp.
Nä, allt handlar bara om att någon/några hatar mig som människa. Människan och personen Mickan Thor.

Och han/hon/de gör det så mycket att de anser sig ha rätt att ta sig ton, klippa ut artiklar om mig, klippa ut bilder av mig, gå in på min blogg, leta upp mig på facebook - och stoppa ned fruktansvärt kränkande ord, hatfyllda formuleringar och uppmana mig flytta.

När jag nu i veckan kände att jag inte klarade att bära detta själv utan ville plocka upp det i dagen så kändes det på något sätt både förvånande men också betryggande att radio och tidningar tog det på allvar och gjorde fantastiskt bra arbeten kring det hela.

Så hatten av för både Johan & Petra på Hallpressen för reportage i lokaltidningarna här ikring.
TIDNINGSREPORTAGE: http://www.vetlandaposten.se/artikel/115564/tv-mickan-fick-hatbrev



Hatten av även för Pernilla & Karin på Sveriges Radio Jönköping. Ni var lugna och kloka så ni hjälpte verkligen mig på traven även i stunderna då jag var nära att brista.
RADIOREPORTAGE (kort del av)
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955

Tack till Magnus på Stiftelsen Tryggare Sverige som gav så bra förklaringar till mitt irrationella beteende den sista tiden med rädsla och otrygghet i mitt eget hem, hus och gård. Det var väldigt skönt att höra att självriktad skam och skuld samt minskad tillit till andra människor ses som fullt normala reaktioner efter att man varit utsatt för det som jag varit (är?) utsatt för. Just de orden lättade lite på trycket över bröstet.
MAGNUS PÅ STIFTELSEN TRYGGARE SVERIGE kan du lyssna till längst ned på denna sidan:
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=91&grupp=3633&artikel=5986955

Tack till Maria Sveland som legitimitet åt det förtryck och härskarteknik som det här handlar om. Som gjorde den viktiga parallellen att detta ytterst handlar om ett demokratiproblem när kvinnor ska skrämmas till tystnad och reträtt.

Men mitt allra varmaste innerligaste och fullständigt tokuppriktiga TACK går till alla, alla, alla ER fina vänner och läsare som på helt förbluffande och överväldigande sätt har visat (och visar) mig ert stöd, er kärlek, er omsorg, er frustration över kloakråttor till medmänniskor som tar sig rätten att kränka, bespotta, förnedra, förminska och förtrycka med syftet att få mig att tystna, bli grå, genomskinlig och krypa ned som en gråsugga bak närmsta sten där jag resten av livet ska ligga och trycka, hålla käft och förstå min plats i samhället anno 2014.

Varför gör man fortfarande så här mot kvinnor som råkar ta något lite mer plats, dra åt sig något lite mer ljus, höras något litet mer - än vad konventionen säger?

Det är ju såååå många kvinnor som drabbats av detta. Jag är bara en av många, många, många...

Obegripligt! Sorgligt! Tragiskt!

   

Kära vänner. Jag vill bara säga tack. För allt. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vad vore jag utan Er? INGENTING!!!

Ibland när och om jag känner mig ensam eller får in strängar av oro i kroppen, vilket har  hänt ganska ofta på sistone då jag ju inte gärna varit utomhus ensam ifall, ifall "dom" skulle komma hit, ja då skriver jag kanske ett inlägg och får nästan genast några svar som vips gör mig gladare till mods. Och som, framför allt, får mig att känna mig mindre ensam.

Så ni är viktiga för mig. Jag beundrar er och behöver er. Känner mig otroligt privilegierad som får ha förmånen att ha er som vänner.

Jag kan inte i ord riktigt beskriva den känsla av värme, tacksamhet och lättnad som alla era brev, sms, meddelanden, kommentarer, foton, mejl, vykort, kramar och samtal lämnar kvar inuti mig.

Er värme och omsorg liksom fyller mig, följer med blodet och pumpar runt små ilningar av kärlek och vänlighet runt om i kroppen, in i hjärtat och så runt igen, slingrar sig runt sinnelagets många stråk, in i hjärtat igen för att sedan dyka upp och värma längst ut på en frusen lilltå innan det vänder och tar en sväng in runt själens många strängar :-).

Nu ska jag samla ihop mig själv, träffa min familj och ikväll vistas i hägnet av kärlek och trygghet.

Jag tror, vill och hoppas att det ger mig ny energi och kraft för redan i morgon ska jag vara på Ica Maxi i Vetlanda och signera böcker mellan klockan 11 - 14.

Då får jag allt se till att ha släpat upp även akterdelen upp ovan vattenytan, spolat av den värsta dylukten, spacklat till de värsta sprickorna, målat över med lite miljövänlig färg och finish - åtminstone på ytan...

För nånstans sitter någon eller några med flackande ångerfulla blickar ELLER förtjusta med gnuggande händer efter gårdagens storm - och vem vet vad han/hon/de planerar att göra nästa gång...

Det lär visa sig...

Hudlös...

Trots min kärlek till att stapla samman bokstäver till ord och formuleringar känner jag mig rätt tom just nu. Hittar inte orden.

Är tacksam för stödet och värmen ni visar mig, fina läsare. Det lindrar och mildrar.

Men jag är ruckad ända in i själen. Förvirrad över varför jag möts av detta hat.

Varför jag får ord som fet fitta, äcklig hora, sliskig bordellmamma nedstoppat i  halsen?

Att jag anklagas för att "bara vill vältra mig i pressen som en hora".

Mest ont gör det emellertid att höra uppmaningen att jag ska flytta härifrån för att såna som jag inte hör hemma här och att jag "ändå är hatad av alla kvinnor och män i Nävelsjö". Jag som så förbehållslöst ÄLSKAR min hembygd! Jag gör verkligen det. I sanning.

Så det gör nog mest ont. Att höra att jag inte hör hit. Att jag inte passar här. Att jag är hatad av alla.

Förkrossande ord!

Här ser du dagens reportage i tidningen samt ett kort teveinslag. Reportage

Nu ska jag samla mig och göra i ordning mig för att lämna gården och åka upp till Sveriges Radio Jönköping som vill att jag ska medverka i studion i eftermiddag och prata om det som hänt...

Måtte jag hålla samman och inte börja gråta i direktsändning. Det höll jag på att göra i det korta teveinslaget du hittar på länken ovan.

F-n också att jag ska vara så berörd. Så känslosam och oskyddad.

Men det är som om det som  hänt skavt bort den hy som fanns. För så känner jag mig. Hudlös.

Hudlös. Ledsen. Uppgiven.

Om du vill och orkar vädjar jag om att du ska tänka stärkande tankar som jag kan ta till mig i bilen på väg upp till radiostudion så att jag håller samman där i studion...

/Mickan

Jag – en fet o sliskig hora.

Nu är det bara några skälvande timmar tills det att det offentliggörs. Att jag är en fet och sliskig hora.

För till slut fick jag på outgrundliga vägar mod att ta bladet från munnen och berätta. Erkänna. Tillkännage.

Men hallå! Va f-n! Här sitter jag i fullmånens sken hemma på gårn och våndas ändå!?!?

Jag är rädd, förvirrad, ledsen, kluven, ångestfylld, ambivalent – men också ganska arg.

Varför?

Jo, jag grubblar intensivt över vad jag gjort för att få hem anonyma och särdeles otrevliga handskrivna brev hem hit hem till min postlåda här på gården. Kommentarer i min blogg. Meddelanden i min Imessage och inlägg på min facebook.

Brev och meddelanden med utklippta artiklar på mig där man ritat dit pratbubblor och kallar mig för ”fet fitta”, ”äcklig hora” och ”sliskig bordellmamma”

Brev där man uppmanar mig flytta från bygden därför att ”alla hatar mig” och därför att jag som ”fet fitta och bordellmamma inte hör hemma på landsbygden utan ska flytta till snuskiga gubbar i stan – där jag hör hemma”.

Jag har gråtit, grubblat och ältat så mycket, så mycket, att jag är trött ända in i själen. Långt ända in i själen som inte ens hunnit ifatt mig…

I morgon kommer det ut i pressen. Måtte mitt tillfälliga mod hålla i. Om inte, vädjar jag till dig att stötta mig – jag är nämligen inte alls så särskilt stark själv…

Det enda jag ju egentligen vill och önskar är att sprida glädjens, omtankens, varsamhetens, harmonins, vardagslyckans och kärlekens budskap.

Inte att väcka hat och vrede. Jag är så ledsen för det….

Så nu innan jag lägger mig, även om jag vet att jag kommer ligga vaken och älta, grubbla, vrida och vända, så vill jag ändå försiktigt försöka vädja om att du ska orka ha överseende med mig och alla fel jag begått och begår - men tro mig - i mitt hjärta och sinne vill jag egentligen bara sprida glädje och värme. Inte hat och illvilja. Men jag har uppenbarligen misslyckats…

Nu tar jag natt.

Stor oro...

Hej där! Eller god natt där!

En stor häger kom innan idag och orsakade stor oro i Lyckodammen.

Gåzart skriade ängsligt, ankorna simmade oroligt runt, runt och tittade förfärade på den underliga fågeln med lång spräcklig slips.

Här hos mig, inuti mig, runt mig, är det också stor oro.

Men snart tror jag ska ut - det som värkt, gnisslat, klämt och skapat dissonans och oro en längre tid.

Så jag tror att man kan säga att hos mig, hos oss, råder lugnet före stormen - om bara modet håller i sig...

/Mickan

Oktober är här

Oktober är här.

Månaden då hösten slutgiltigt famnar gård och stuga, hus och hem. En ny lunk lägrar sig. En annan tideräkning. Ett anslag av lugn.

Månaden då landskapet målas av stora penseldrag fyllda av guld och ockra och glödande rött.

Månaden då dagsljuset flyr bort över nejden allt tidigare för var dag som skymningen sänker sig.

Luften förändras och blir dov och fuktmättad. Länge länge dröjer sig gryningsdimman kvar strax ovan ängar och vattendrag. Jorden suckar trött och drar sig nedåt. Inåt. Belåten med vad den kunnat erbjuda i form av grönska och skörd.

Trädgården börjar slumra. Men bjuder ännu på skönhet.

Nattens spinnare tar ingen vila. Väver och spinner natt efter natt, Skapar konstverk av skira sköra trådar som daggen fort tar i besittning, bildar pärlband av små, små droppar runt det nyss spunna.

Genererar utsökta konstverk som accentueras mot den ännu morgonbleka höstsolen.

Den redan skira verbenan blir än skirare när den binds samman av en myckenhet fragila trådar, svepta strax ovan kuddar och kronblad.

Fyller lungorna av den behagliga luften av nyfödd dag. Smakar och sväljer atmosfärens rikedomar av kraft och energi. Vilar i tystnaden. Ännu omsluten av gryningens flyende dimsjok.

Hör plötsligt fotsteg men ögat förmår inget skönja i den mjölkvita morgonen. Ankorna simmar oberörda i Lyckopölens kylslagna vatten. Gåsen ropar. Djuren betar.

Så framträder han ur dimman. Min tvillingbror som kommer gåendes längs byvägen. Vi har inte setts på länge. Kramen blir lång. Trygg syskonkärlek i luften.

I handen bär han bröd och ägg. Jag behöver inte fråga. Jag vet. Tillsammans går vi in. Ett gäng hundar och katter följer slår följde, glada över det fika som de vet ska följa.

Jag tänder ljus och tänder i spisen. Han sätter på kaffe och steker ägg. Snart blandas ljuden av vedspisens sprakande med klangen från mötet av porslin och sked då Bästebror rör i kaffekoppen. Köket doftar kaffe och varm vedspis.

Oktober är här.

Månaden då hösten slutgiltigt famnar gård och stuga, hus och hem. En ny lunk lägrar sig. En annan tideräkning. Ett anslag av lugn...