Märrar i vårskir grönska...

Nytt fotoinlägg - på begäran...

Gamla Tiona, 20 år, Urmodern här på Gården och Tionetta, hennes förstfödda och nu 16 år, stegar omkring i den vårskirgröna Ängen...

Håll till godo!

Inte minst du som önskat, goa Gladmymlan...

Yours
Aunty M

Morrhårsföresedda vänner...

Flinade gott samtidigt som något varmt spratt liksom spratt till inombords.

Ikväll när jag kom hem och hade en egen lojal kärleksfull trofast väntande fanclub.

Kom hem ovanligt sent, kände mig ovanligt slut efter en ovanligt tuff, krävande och en helt-o-hållet-borta-från-gården vecka, o möttes av en ovanligt trevlig morrhårsförsedd välkomstkommitté.

Först ute vid maskinhallen mötte mig tre stallkatter, Den Gråa, som redan satt inne i maskinhallen, Lille Hans kom springandes mot mig, strök sig kärleksfult mot mina ben och sa:

- Välkommen hem Husmor, åååååhhhhh, va jag har längtat! Här är så ensamt hela dagarna utan dig.

Men han säger också något annat. På samma gång.

- Jag är skiiiiiiithungrig, jag vill ha buurrrrkmat eller nått annant smajsigt najsigt!

På dyngan satt Curry Cat, lite mer lågmäld än Lille Hans, men lika go i blicken. O antaligen lika sugen på det där najsiga...

I passagerarsätet på Husfars rosthögsvolvo, vars baklucka stod öppen full med rördelar och allsköns bröte, satt Katten Spöket och blinkade med stora ögon!

-Va, va gör du HÄR, frågade jag klentroget, varvid hon for bakåt över sätena och bröten, hoppade ner på golvet, fräste i tur o ordning åt Den Gråa och sen åt Lille Hans och sen var hon borta, försvunnen lika kvickt som en avlöning.

Pratade lite med Stallkatterna, plockade upp lite godsaker jag bringat med hem efter veckan, ett par skivor skinka, ostskivor och så ett smörpaket. Det dög!

Tog av mig sandalerna vilka nu suttit på i nästan femton timmar. Välsignat skönt var det. Krängde påmig den tunga ryggsäcken, greppade kassarna och började gå in.

Då kom nästa välkomstkommitté. Huskatterna. Dit hör ju Katten Spöket, vilket hon markerade med att sätta sig längst ut på Huskatternas territorium, det vill säga trädgårdsgången mot Inre Trädgården.

Coola satt de på trädgårdgången. Nils såg jag inte men annars var de där. Katten Findus, Cat Russell och Katten Spöket.

Unisont och nonchalant sa de:

- Tjena, tjena Husmor. Minns du oss? Men det gör du la knappt, du är ju allri hemma...

Men nu är jag det!

Hemma alltså. Tack o lov!!!

Men är så trött att jag måste sova.


Katten Findus har börjat ta allt större rundor för att utforska omgivningarna. Ibland på öppna marker, ibland i lite mer skyddade hörn av Moder Jord.




Runt femsnåret på morgonen.

Katterna hoppar upp och sätter sig högt upp för att fånga solens första smygande strålar. Låta pälsen ljumna av solen. Sluta ögonen ocoh vila. Njuta. Koppla av och ta ro efter nattliga äventyr, hemliga för alla andra utom de själva.

Som sig väl bör med nattliga äventyr...

Första liljekonvaljerna...

I söndags då jag gick omkring inne bland hönsen och styrde bland skrockehönerna där Amrockhönan AnaBela just börjat kläcka, fick jag besök. Då kom svärdotera Johanna in och strålade med hela ansiktet, bärandes en bukett liljekonvaljer!

- Jag hittade de här uppe på en vänneplan i skogen på andra sidan Staden. Ludwig skulle upp och inventera eftersom han ska upp dit med timmerbilen i veckan och medan han kollade på vändmöjligheterna för timmerbilen plockade jag årets första konvaljer, sa Johanna.

Jag blev förstås både rörd och glad. Praktisk som jag är tog jag en gammal konservburk i vilken stallkatternas mat har funnits, sköljde ur den och placerade buketten där i.

Johanna tittade klentroget på resultatet men sade inget. Gick snällt iväg och repade gräs åt hönsen då jag bad henne.

När jag ansåg mig vara klar med hönseriet tog jag kattmatsburken med blommorna och stegade iväg inåt huset. Råkade stöta ihop med Svåger runt lagårdshörnet, vi sa hej och så fortsatte jag inåt. Hörde över axeln hur han ropade i något raljerande ton.

- Snygg vas förresten...

Hm.

Nu har jag dock bytt och vördsamt planterat årets första liljekonvaljsbukett i en mer civilicerad vas.

Vackert, inte sant?

Waldemar Welsumer

Hello Welsumerlovers!

Waldemar Welsumer - de ä jag dä!

Mig har ni knappast träffat. Kanske att ni såg mig och mina fjäderfäfruar som kycklingar. Men sen dess tror jag banne mig inte ni sett oss. Det är bara den där store sprätten Pytte, eller den (p)ilske Åsbo-Nisse och så förstås den som Husmor kallar Stoltetuppen Douglas som ni får se.

Men - vi är ju fasen så många fler här i hönshuset! Så varför Husmor ska envisas att kräla omkring och bara plåta de där andra tuppaskrällena när det finns en sådan som jag här i gänget, ja det begriper jag inte.

Nåja, här är jag och min familj alltjämt!

Igår tillbringade vi ett par timmar bak lagårn ihop med Husmor.

Eller, rättare sagt, vi fjäderfän tillbrinagde tid bak lagårn medan Husmor rusade omkring mest överallt. Hon är ju så sällan hemmave numera så när hon väl är det så ska hon ta igen allt hon inte hinner annars och rusar omkring som en vettlös. Igår hade hon vårstädning i lagårn. Mockade ur alla våra hönsboxar och alla värpreden.

Bar sen fram ännu fler stora tunga blomkrukor, la i hö och ställde in de stora krukorna till oss för att vi ska värpa i.

Ja, inte jag förstås ty jag är ju en tupp så det åligger inte mig att göra det. Mitt jobb är att om morgonen gala och väcka damerna, sen peka med hela vingen, först på hönorna, sen blomkrukorna och sen bestämt säga;

- Varsågod och värp!

Det var för att hon höll på och mocka i alla boxar som vi fick komma ut i solen en stund. Annars är vi inte ute så ofta. Husmor säger att det är för att hon är så rädd om oss och rädd att räven ska ta oss. Vi är nämligen vääääldans lugna av oss, står i princip kvar på samma plats som hon ställer ut oss på. En ska inte stirra upp sig onödan. Det gör Husmor så det räcker och blir över.

Nä, vi står kvar här i gräset, lapar i oss lite sol, tittar på de gamla märrarna, släpper en kletklick här och var, sluter ögonen och bara njuter.

Det ska va gött o leva, annars kan det kvitta!






Bye, bye Welsumerlovers!

Yours Waldemar - with wifes...

Konkurrens & ambivalens

När man äntligen fått det dyra fröet i backen råder konkurrens och ambivalens mellan att fästa i jordmån eller plockas av tranor...

Fast hålet på kontot är lika stort hur som...

Morgonfrost...

Det frasar under fötterna när jag går på gräset i den tidiga morgonen. Stråna är stelnade och hjälplöst fångade i frostens grepp. Står spröda och stela. Som om naturens egen regissör plötligt ropat "Frys!" mitt i tagningen av en scen.

Stråna kapitulerar villkorslöst under mina fötter, lägger sig platt intill den kalla marken. Där kommer de ligga i väntan på att solens strålar ska komma krypandes fram till dem, ge värme och energi nog för att de ska kunna resa sig och fortsätta med sitt liv. Sin dag. Sin sommar.

Jag, hundarna och katten Spöket spankulede runt dammen i arla morgonstund. Där gräset glittrade och skimrade iklätt frostens vita täcke.

Kabbelekor och påskliljor, vilka klarar att stå emot frosten bättre än de spröda marknära grässtråna, hade redan rest sig. Stolta och vackra.

Skänker försommaren en underbar fräschör med sina energirika färger. Står som glada utropstecken i den skira, ännu lite morgontrötta, försommarmorgonen.

Tecken som når ända in i mitt hjärta och kramar det mjukt, får mig att dra efter andan och fyllas av en stillsam glädje över att jag får se, får finnas, får uppleva, får tillhöra, får dofta och ta in detta.

Stunden fick den att lätta, lösas upp och flykta - min inre varandets morgonfrost...

Vedspis o feta domherrar...

Kära nån vad det blivit kallt igen! I morse tände Husmor vedspisen vid fyrasnåret för att få upp lite värme. Gick sen ut och fyllde på mer mat i fåglarnas utfodringsautomat.

Där är inte så många fåglar kvar och förser sig. Men ett stadigt gäng stammisar är där hela dagarna. Många, ofta fem men i morse var det sju, röda feta fina Domherrar är på Gårdens fågelrestaurang från morgon till kväll. Äter, pratar och solar sig. Äter igen.

De stackars domfruarna är väl hemma i något dragigt bo någonstans. Om inte bundna vid spisen så vid äggen, antog Husmor. De får slava, fixa, feja och hålla ordning bland kvistar och fjädrar, förbereda ankomsten för ett gäng gapiga och ständigt hungriga ungar.

- Som vanligt, muttrade Husmor när hon klafsade tillbaka nedför källartrappen, barfota i storstövlarna och fågelhinksmaten på armen.

Efter att ha lagt på ännu en omgång i vedspisen ställde sig Husmor vid fönstret och betraktade de granna Domherrarna. Upptäckte plötsligt en glimt av illmarigt samförstånd i blicken medan de åt av den nypåfyllda maten. Konstigt, tänkte husmor i samma ögonblick som Husfar kom nedstapplandes.

När han fått sitt kaffe och glosögd satt blinkades vid köksbordet prövade sig Husmor på den närmast lönlösa uppgiften att kommunicera med honom.

- Konstigt att vi har så många domherrar kvar ännu! Det är ju ändå maj.

Tystnad.

Som brukligt äro.

På morgnarna kan det därför en mening behöva sägas både tre och fyra gånger innan det går fram ordentligt.

Så efter att ha upprepat det där om at det är konstigt att vi ännu har så många domherrar i maj månad grymtade Husfar fram.

-Ja, jo. Men dä ä ju åsso rasande kållt ute.

Det är det. Sant. Husmor petade in ännu ett vedträd.

- Men är det inte orättvist, sa hon.

- Vaffönått, sa han.

- Orättvist, sa hon.

- Vaffönått, sa han igen.

- Att Herrarna sitter här och pratar, solar sig och äter sig feta hela dagarna medan fruarna är hemmavid och slavar häcken av sig från morgon till kväll.
Tystnad.

Som bruklig äro.

Harkel.

- Dä ä la inte så könstitt.

Rasp. Rasp.

Husfar kliar sig på halsen.

- Mä oss ä de ju liadannt, fast tvärtom...

Vrede tufsar till...

Ibland hamnar man i skottgluggen för någons vrede. Ibland kanske förtjänt, ibland oförtjänt. Ibland av någon man känner, ibland av någon okänd.

Att stå i skottgluggen genom vilken vreden slussas är ganska otrevligt. Först står man rak. Trygg. Lutar sig mot sin yrkesstolthet.

Men stark och ihärdig vrede gör att man börjar vackla. Krackelera. Brista.

Den som sprutar sin vrede försvinner iväg som en förvirrad tornado vars nedslag man inte knappt kunde försås. Än mindre värja sig mot. Själv står man kvar. Ledsen och tilltufsad.

Men nya vindar lär komma. I vilka några frön lär häkta tag och fara vidare. Framåt. Mot en morgondag. Som är bättre än gårdagen.

Och säga vad man vill, men det där tilltufsade, det sneda och krackelerade - det har något sällsamt vackert över sig.

Trots allt.

Ack, den som finge va en höna...

När jag har långa arbetsperioder borta från Gården blir jag lite underlig. Ja, alltså värre än vanligt. När jag står här vid grindhålet om morgonen och återigen ska lämna Gården kan jag känna vemod och avund över både det ena och det andra.

Nåja, för mesta är jag rätt glad och nöjd. Rent av lycklig faktiskt. Fast inte om Husfar får säga sitt förstås, han tycker att jag alltid är vrång i sinnet o grinig till modet. Fnys! O de ska komma ifrån den! Ha!

Tillbaka till min underlighet. Jo, jag kan alltså känna avund över de mest konstiga saker. Idag till exempel blängde jag på hönan Vitstjärt. Fnös åt hennes loja livsförhållningssätt. Lathet. Hm.

Jag vände förtrytsamt på klacken och gick därifrån. Men slängde en sista blick över axeln och insåg att jag ju för sjuttsicken var avis! Va? Va, tänker ni? Men låt mig förklara!

Tänk att ligga på en solvarm dyngestack i vårsolen. Inte förhäva sig utan bara leva fullt ut inunder parollen CARPE DIEM.

Blir man trött vältrar man sig bara över på sidan och fläker upp vingen och lapar sol och sömn.




Njuta av värmen från den brunna skiten underifrån och från majsolen ovanifrån. Blir man hungrig borrar man bara ned näbben någon centimeter och sörplar i sig en eller annan mask.


Vill man vara ifred vänder man bara ändalykten till och visar upp den imponerande gumpen. En signal så tydlig som någon...


Får man månne syn på ett eller annat snyggt tuppaskrälle som kommer sprättandes och man vill göra sig lite fin och fräscha till sig lite kan man bara speka in lite välbrunnen sket i armålan, nej jag menar under vingen.


Blir man varm bara häver man sig lite på sidan och lättar lite på klädesdräkten, nej, jag menar fjäderdräkten.

Men oj hörni, vad klockan går, nu måste jag inordna mig i verkligheten! Sanera bort de värsta partiklarna och ikläda lekamen i någon form av klädesdräkt, ta något att äta och ge mig iväg.

Sen får man helt enkelt bara hoppas på att man ännu en dag klarar att uppträda civiliserat och inte bara vända gumpen till, även om man vill vara ifred, och inte bara häver sig på sidan om man blir trött.

Och så får vi se om något snyggt kommer sprättandes och sättandes förbi min redaktion idag, i så fall vill jag kanske göra sig lite fin och fräscha upp mig lite...

Carpe Diem mina vänner!!!

Påskägg och påskgodis i gröngräset

Årets påskhelg var ju helt bedårande! Fantastiskt ljuvlig och vacker. Tror inte jag kan minnas en sådan påskhelg tidigare. Men så har jag ju vääääldans få år att referera till, sådan rosenknopp som jag är...

Allt hände liksom! Gräset blev grönt, björkarna likaså och påskliljorna matchade helgen perfekt med sin gula attraktiva färg och form vilka utgör enastående kontraster i den skirt grönskande omgivningen.

Det är en lätt överdrift att säga att vattnet också blev badvarmt. Det blev det inte. Men Gårdens Minste Badpojke tog sig förstås ett litet provdopp, fattas bara annat. Och medan han hölls med sådant passade mormor på, nej, för tusan, jag menar PÅSKHAREN, på att värpa ett stort påskägg ute vid Bockarna Bruses Bro.


Nu har Gårdens Minste Badpojke just fått syn på Påskägget!


O nu ska det bärgas!


Vördsamt!


Roligt!


Spännande!


Men vart ska jag gå med ägget???


Vågar man gå till ljugarbänken där Familjen sitter måntro?


Okej kompisar, ni kan få smaka lite. Men kom ihåg, det är MITT godis, säger Gårdens Minste Badpojke som idag har spenderbyxorna på. Eller förresten, han har ju inga byxor alls på...


Dags för ett dopp igen. Stadshunden Tyra hänger på. Som inte längre är en Stadshund utan en Samhällshund.


Oops, här är en groda!


Nä, nu ska jag minsann gå och titta till mitt påskägg, säger Gårdens Minste Badpojke och stegar med de stora stegen bort mot ljugarbänken där ett ännu rätt godisfullt påskägg väntar.

Eller?


Gårdens Minste Badpojke gjorde misstaget att lämna ägget till Morfar och Pappa. Aj, aj, aj. De har glufsat kopiöst i ägget! Frossat! Sänkt nivån till en ynka liten äcklig geleråtta i botten som ligger och bligar blekt och glosögt...


Det skulle de inte ha gjort. Jäklar anacka vad förbenad Gårdens Minste Badpojke blev!!!! Sicket svek! Sickna gnidna gubbar! Vuxet fölk! Va???


Först efter att Mormor försäkrat att åter vidtala Påskharen att komma kutandes en extra sväng och fylla på Påskägget började Gårdens Minste Badpojke att tveksamt, och ännu misslynt, falla till föga och tro på en framtid.


Efter ytterligare försäkran från en mormor med synnerligt goda förbindelser med Smålands Påskhare, blev så Gårdens Minste Badpojke glad igen och fick ånyo spring i benen!


O rusade glatt ut till lagårn.

Mot nya äventyr...