Vedspis o feta domherrar...

Kära nån vad det blivit kallt igen! I morse tände Husmor vedspisen vid fyrasnåret för att få upp lite värme. Gick sen ut och fyllde på mer mat i fåglarnas utfodringsautomat.

Där är inte så många fåglar kvar och förser sig. Men ett stadigt gäng stammisar är där hela dagarna. Många, ofta fem men i morse var det sju, röda feta fina Domherrar är på Gårdens fågelrestaurang från morgon till kväll. Äter, pratar och solar sig. Äter igen.

De stackars domfruarna är väl hemma i något dragigt bo någonstans. Om inte bundna vid spisen så vid äggen, antog Husmor. De får slava, fixa, feja och hålla ordning bland kvistar och fjädrar, förbereda ankomsten för ett gäng gapiga och ständigt hungriga ungar.

- Som vanligt, muttrade Husmor när hon klafsade tillbaka nedför källartrappen, barfota i storstövlarna och fågelhinksmaten på armen.

Efter att ha lagt på ännu en omgång i vedspisen ställde sig Husmor vid fönstret och betraktade de granna Domherrarna. Upptäckte plötsligt en glimt av illmarigt samförstånd i blicken medan de åt av den nypåfyllda maten. Konstigt, tänkte husmor i samma ögonblick som Husfar kom nedstapplandes.

När han fått sitt kaffe och glosögd satt blinkades vid köksbordet prövade sig Husmor på den närmast lönlösa uppgiften att kommunicera med honom.

- Konstigt att vi har så många domherrar kvar ännu! Det är ju ändå maj.

Tystnad.

Som brukligt äro.

På morgnarna kan det därför en mening behöva sägas både tre och fyra gånger innan det går fram ordentligt.

Så efter att ha upprepat det där om at det är konstigt att vi ännu har så många domherrar i maj månad grymtade Husfar fram.

-Ja, jo. Men dä ä ju åsso rasande kållt ute.

Det är det. Sant. Husmor petade in ännu ett vedträd.

- Men är det inte orättvist, sa hon.

- Vaffönått, sa han.

- Orättvist, sa hon.

- Vaffönått, sa han igen.

- Att Herrarna sitter här och pratar, solar sig och äter sig feta hela dagarna medan fruarna är hemmavid och slavar häcken av sig från morgon till kväll.
Tystnad.

Som bruklig äro.

Harkel.

- Dä ä la inte så könstitt.

Rasp. Rasp.

Husfar kliar sig på halsen.

- Mä oss ä de ju liadannt, fast tvärtom...