Morgonfrost...

Det frasar under fötterna när jag går på gräset i den tidiga morgonen. Stråna är stelnade och hjälplöst fångade i frostens grepp. Står spröda och stela. Som om naturens egen regissör plötligt ropat "Frys!" mitt i tagningen av en scen.

Stråna kapitulerar villkorslöst under mina fötter, lägger sig platt intill den kalla marken. Där kommer de ligga i väntan på att solens strålar ska komma krypandes fram till dem, ge värme och energi nog för att de ska kunna resa sig och fortsätta med sitt liv. Sin dag. Sin sommar.

Jag, hundarna och katten Spöket spankulede runt dammen i arla morgonstund. Där gräset glittrade och skimrade iklätt frostens vita täcke.

Kabbelekor och påskliljor, vilka klarar att stå emot frosten bättre än de spröda marknära grässtråna, hade redan rest sig. Stolta och vackra.

Skänker försommaren en underbar fräschör med sina energirika färger. Står som glada utropstecken i den skira, ännu lite morgontrötta, försommarmorgonen.

Tecken som når ända in i mitt hjärta och kramar det mjukt, får mig att dra efter andan och fyllas av en stillsam glädje över att jag får se, får finnas, får uppleva, får tillhöra, får dofta och ta in detta.

Stunden fick den att lätta, lösas upp och flykta - min inre varandets morgonfrost...