Ibland hamnar man i skottgluggen för någons vrede. Ibland kanske förtjänt, ibland oförtjänt. Ibland av någon man känner, ibland av någon okänd.
Att stå i skottgluggen genom vilken vreden slussas är ganska otrevligt. Först står man rak. Trygg. Lutar sig mot sin yrkesstolthet.
Men stark och ihärdig vrede gör att man börjar vackla. Krackelera. Brista.
Den som sprutar sin vrede försvinner iväg som en förvirrad tornado vars nedslag man inte knappt kunde försås. Än mindre värja sig mot. Själv står man kvar. Ledsen och tilltufsad.
Men nya vindar lär komma. I vilka några frön lär häkta tag och fara vidare. Framåt. Mot en morgondag. Som är bättre än gårdagen.
Och säga vad man vill, men det där tilltufsade, det sneda och krackelerade - det har något sällsamt vackert över sig.
Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar