Innan brytningstimmen anlänt sysslar vi med konstant omvärldsanalys. Några katter slåss nere vid huset. En get kommer försiktigt trippandes på viltstigen som sneddar över vår hage. Hon stannar till och tittar på oss. Då vi lugnt står still och därmed ger vår tillåtelse gör hon ett litet ljud och två små kid glider tyst upp intill henne. Tillsammans går de alla framåt och försvinner strax in i nästa skogsdunge.
Timmerbilen hörs lasta timmer längst ner i Lidaskogen. Ljuden blir så tydliga om natten. Kanske är det rent av Ludwig, vår store lillehusfar, som kör timmerbilen nu i ottan?
Plötsligt får vi syn på rävhonan som stryker kring gården. Hon drar mat till ungarna som vi tror finns i grytet bortåt Fällan. Undrar just om husmor stängt om hönsen? Hon är ju jämt så förvirrad…
Den rackans hägern går fullkomligt ljudlöst omkring i dammkanten och plockar mat. Grå är han och är knappt urskiljbar i det dunkla gryningsljuset. Storskraken är också på plats i stordammen. Det märks att gårdens mesta och bästa fågelskrämma - husmor - inte är ute.
Men när brytningstimmen är över faller vi till ro. När solen klättrat ovan grannens ladugårdstak och färgar himlen lika röd som anletet hos en kärlekskrank yngling som första gången vaknar ihop med sin kärlek.
När daggen samlas i svulstigt glänsande pölar i daggkåpans ludna grotta. När knipans underliga och oefterhärmliga vinande ljudit genom luften då hon kommer för att dyka ned i dammen där hon söker föda till ungarna i boet bort i skogen.
När husmor börjat stöka inne i huset för att hinna allt hon ska göra innan hon åker från gården.
Det är då, efter brytningen mellan natt och dag, som vi kommer till ro och kan lägga oss ned i det frodiga gräset. Lättjefullt och tungt häver vi oss ner det höga ängsgräset med smörblommor, timotej, humleblomster och ängssyra.
Vi lägger ifrån oss våra huvuden så vi blir alldeles platta. Nåja, våra stinna bukar syns väl över det höga gräset kan vi tro. Vi fick nytt bete igår och har ätit ohejdat det senaste dygnet. Det dånar, nästan värker, i våra magar. Med jämna mellanrum lyfter vi på svansen och släpper väder, ljudligt och länge.
Vi låter oss behagfullt smekas av den stigande morgonsolen. Slår lite lojt med svansarna för att vifta bort närgångna flugor. Så dyker husmor upp runt hörnet med alla hundarna runt benen och med sin blå kaffekopp i handen. Hon ropar god morgon och tittar på oss. En strimma av avnund kan anas i hennes blick då hon betraktar vår sköna avslappnade tillvaro. Här kan vi ligga hela dagen medan hon strax måste åka från gården. Och inte kommer hon hem förrän framåt åtta på aftnarna.
Doften av syren kommer och går i sjok genom luften. Svalorna börjar sitt smått tröttsamma ihärdiga tjatter sittandes uppe på telefonledningen. En spyfluga surrar runt husmor och landar med ett ödesdigert plopp i hennes kaffekopp. Med irriterande rörelser och buttert muttrande häller hon ut kaffet i stenmuren.
Nu måste hon snart åka och kastar en sista lång avundsjuk blick på oss där vi ligger och njuter i försommarsolen.
Plötslig hör vi husmor utbrista med kärv röst;
- Åh, om jag ändå finge ha det som en ardennermärr, inte bara se ut och låta som en sådan…
