Månsken

Ett par kvällar den här veckan har, med mina mått mätt, bestått av alldeles för sent sänggående. Detta har skett på förekommen anledning.

Med nådd tantålder följer inte bara en ökad fjäderfäpassion, minskad övrig passion, stigande trädgårdsintresse och vikt utan även ett ökat intresse för schlagerfestivalen. I takt med att denna tävling blir allt större med allt fler deltagande länder så förändras densamma. Numera består den av kval hit och dit innan man är framme vid den rätta kvällen och dess startfält.

Dessa kval blir just till kval för mig. Därför att sändningstiderna, liksom innehållet, är kontinentalt anpassade. Vilket för mig blir rena natta! Herregud, bara startiden, klockan 21, är i senaste laget. För att då inte tala om sluttiden, klockan 23!!!!!

Jag kämpade tappert igår för att övervara denna tävling, inte minst då ju vårt eget land dessutom var ett av de tävlande bidragen. Men ack så tröttsamt det var! Med jämna mellanrum visslade jag på dogsen och i kollegial anda sprang vi ut i naturen för kiss-, och hållasigvakenpaus.

Den sista pausen blev lång. Och andäktig. Månen hade just klättrat upp ovan lagårdstaket. Skira och flortunna moln gled i maklig takt förbi framför dess lysande skiva. En uggla hoade i söder. Häggen uppe vid jordkällaren kastade små doftkuddar av sin knäsvagsgörande försommardoft. Vagt uppfattade jag en motorljudet från någon långtradare på stora vägen en halvmil bort.

Jag förlorade mig i allt detta vackra och missade därför en hel del av tävlingen. Återvände in till insikten att Sverige inte kvalade in och därför inte kommer vara med ”den rätta kvällen”.

Och jag kunde bara, trött men ännu vaken, konstatera:
Från festivalen vi går men månskenet består...