Allemansrätten – en skitsak?

Prolog:

Denna episod som nedan förtäljes väcker sannolikt både häpnad, förfäran och munterhet. Det ligger dock en djup oroväckande dimension i det hela. Nämligen hur tillmötesgående och hur stor fördragsamhet markägare och landsbygdsbor ska visa gentemot sommarturister som tolkar allemansrätten som de vill.

Här på gården försöker vi, trots allt, visa vänlighet och fördragsamhet mot sommarturister vilka kommer till trakten där de någonstans hyr ett sommarhus.

Här är ju så fiiiint och här finns ju ALLEMANSRÄTTEN.

Allemansrätten tolkas dock mycket fritt…

Låt mig exemplifiera; Vi kan om morgonen finna någon, för oss helt främmande, individ ståendes mitt uppe på vår dyngstack grävandes efter mask inför en fisketur. Vi kan möta dem i stalldörren efter att de varit inne i vår lagård och ”hälsat på djuren”. Vi kan se dem stiga ut ur vår lekstuga på tomten, se dem plaska i vår trädgårdsdamm, vi kan få se dem sitta och fika i våra trädgårdsmöbler, vi har mött dem i vägskälet ivägbärandes våra kattungar...

Ja, listan kan göras lång.

Men det här, kära läsare, det här tar priset!!!

Husfar, Bajsmannen och Skabbräven

Husfar hade slagit på stort och sanerat sin lekamen, krängt av blåstället till fördel för klädedräkt anpassad a lá Stadsbesök vilket han just stod i färd att företa, och lämnade således gården för inre och yttre Stadsangelägenheter.

Som den sanna landsbygdsbo han är åkte han naturligtvis ut från Staden så fort dessa var genomförda. Han passerade femtioskyltarna i stor lättnad över att det, av provianteringsskäl och andra samhälleliga ärenden av nöden tvungna, veckoliga Stadsbesöket nu var avklarat.

Väl hemkommen tog han, i ren glädje över att åter vara på landsbygdsmark, med sig hundarna ut på en rastningsrunda, spankulerade förnöjsamt omkring på gårdens ganska omfattande klippta gräsytor vilka han själv föregående dag just hade klippt. Han, ty det är oftast han och hans enfödde son Lu, som klipper, roar sig med att klippa stora delar av gården, runt dammarna och hundratals meter kantremsor längs gårdsnära häradsvägar.

Även den lilla vägen upp mot Norragärdet, cirka hundra meter från huset, hålls klippt och ser med sitt korta gröna gräs och mjukt böljande form mycket inbjudande ut och får också trädgården att bli stor, generös och utan gränser.

- Nu fick det vara slut på lyxigt latande och förnöjsamhet, mumlande Husfar, dags att arbeta igen.

Hundarna sattes in i hundgården och själv gick han upp på kammaren för att åter företa ett klädskifte, men nu till de rätta kläderna, det vill säga blåstället.

Uppe i sovkammarens fönster fick han plötsligt syn på en bil. Den hade stannat och backat upp på vägen mot Norragärdet. Bilen står med fronten mot vårt hus.

Så ser Husfar något bakom bilen. En människa. En mansperson står mitt på vägen, framåtböjd med byxorna nedhasade runt fötterna och putar utåt, bakåt med ändalykten. Ur sagda ändalykt rinner en förfärlig sörja och så syns plötsligt vederbörande flaxa med vita fladdrande ting där bak.

Husfar spärrar upp ögonen och drabbas av en förfärande insikt då han ser vad vederbörande håller på med!!! En man står där och bajsar!!! Skiter!!! I vår trädgård!!!

Han torkar sig där bak och släpper sen pappret ned på gräset. Mannen drar helt sonika upp sina byxor och börjar gå mot bilen. Då blir det fart på Husfar.

Han rusar ned och springer ut på trädgårdsgången, hinner ut till vägen just när bilen kommer. De passerar Husfar på mindre än trettio centimeters avstånd. Bilen körs av Bajsmannen själv och en kvinna sitter bredvid. De båda stirrar stint framåt och gör inte en min av att de sett Husfar. Bevärdigar honom inte en blick.

Husfar, som då och då har ett minst sagt svårt humör, eller, ja, för att säga sanningen rätt ut, kan vara alldeles förfärligt kvickilsk och bli alldeles särdeles fruktansvärt förbannad, blev just alldeles särdeles fruktansvärt förbannad. Ja, han blev helt enkelt topp tunnor RASANDE.

Med långa kliv springer han över lagårdsplan och ned till maskinhallen, kastar sig in i Volvon, gasar upp den gamle trotjänaren och kör i full fart upp till vägskälet. Snabbt konstaterar Husfar att det mycket riktigt är bajs och bajspapper som ligger kvar där.

"Folka-sket" som man säger på landet.

- Han hade sketet som en magsjuk räv, där lå e stor komocka å en massa nedklenta papper som det svinet hade dratt i röva o bara släppt att där på mi väj, för att nu citera Husfar bokstavligen.

På två sekunder gjorde Husfar en rundpall med bilen, (slirspåren lär synas länge), gasar upp motorn på fullt rus och kastar sig rasande iväg på en galen biljakt. Bajsmannen skulle hinnas ifatt! För bövelen!

Inget kunde nu stoppa Husfar som vid det här laget var så rasande att han fullkomligt skakade i hela kroppen. En vild biljakt gick genom nejdens smågrusvägar. Bygdens fartglada ungdomar ter sig som pensionärsföreningen på söndagsutflykt i jämförelse. Den gamle Volvon har aldrig fått gå så förr, motorn skrek och virjade när den rusades upp i smått omöjliga varvtal.

Omöjliga varvtal höll även Husfars puls.

- Jag var så in i häcklefjäll ilsk att jag huppade i bilen o i käften hade jag blosmak, berättar Husfar.

Nere vid Herrakärr kom Husfar ifatt Bajsmannens bil som visar sig vara en tyskregistrerad bil. Husfar började blinka och tuta, ehuru Volvons tuta inte ens med den bästa vilja i världen kan beskrivas som imponerande. Huvudet på bajsmannens kvinnliga sällskap började nu snurra och Husfar kunde se hur munnen gick och de talade, eller måhända skrek, till varandra där inne i bilen.

De stannade dock INTE vilket gjorde Husfar, om möjligt, ännu mer rasande.

Husfar, som är född och uppvuxen här, kan sin bygd, känner till varje väg, kurva gupp och stig. Så i nästa vägkrök, genade Husfar tvärs över naturen, rände rätt över dikesrenen varvid Volvon lyfte från backen och flög fram genom luften.

Husfars liv ställdes på spel – men vad gjorde väl det? Bajsmannen skulle till varje pris hinnas ikapp och ställas till svars för vad denne gjort hemma hos den svårt förorättade Husfadern.

Volvon landar och stannar på tvärs, mitt över häradsvägen varför Bajsmannen får tvärnita och hamnar halvt ned i diket.

Husfar kastar sig rasande ut ur bilen, rusar fram och skriker och gestikulerar. Mer förbluffad än förskrämd vevar Bajsmannen ned rutan. Husfar, som inte talar tyska ens i ett normalt sinnestillstånd, skriker på svenska:

- Du har sketet hemma på mi mark, ditt svin, ditt förbannade äckel. Du sket hemma, hur ända in i glödheta kan du ställa dig i skita på mi mark, din griiiiiis.

Här någonstans registrerar en del av Husfars medvetande att de är tyskar varvid han börjar, som ungefär vart tredje ord, använda ett ord han tycker låter distinkt tyskt;

- Schwaaiijn, ditt schvaaiijn, ditt schwaaaaiiijn!

Invektiven forsade okontrollerat ur en rasande Husfar medan de förskrämda i biden, enligt Husfar, upprepar;

- Nischt försteeänn, nischt försteeeänn.

Husfar tar nu till kroppsspråket för att göra sig förstådd. Med sin egen kropp visar Husfar hur Bajsmannen hade stått hemma på trädgården.

Husfar böjer knäna, putar ut med ändan, visar med handen hur något faller från rumpan, flaxar med ett imagenärt papper och visar med handen hur han släpper det imagenära pappret för att följa det med ögonen ned mot marken.

Allt under ramsor på en salig blandning av småländska, engelska och tyska.

- Du shit lajk a facking dågg, you schwajn, in maj garden, you facking schwain. Du shit in maj träägååår! ylar Husfar.

Och för att förstärka det hela ytterligare;

- Aj vill kål the Politszaaj, Aj kål the Politszaaj!

Husfars kroppspråksförevisning, då han efterhärmar Bajsmannen in action, är uppenbarligen tillräckligt tydlig. Den får önskad effekt.

Plötsligt verkar det tyska paret inse varför den store småländske bonden framför dem är spritt språngande galen! De ser mycket förskräckta och smått generade på varandra men vågar inte säga ett ord.

Husfar är vred, mycket vred, saliven sprutar och mungiporna fradgas.

- Go home annd pick it upp! Go back, pick it upp, skriker Husfar och pekar med hela handen och skakar med armen i riktning tillbaka mot gården.

- Aj kål the Politszaaj, Aj vell kål the Politszaaj, upprepar han hest.

Det tyska paret, med Bajsmannen vid ratten och kvinnan, vars anletsdrag och hår, enligt Husfar, kraftigt minner om en skabbräv, vänder således bilen och börjar köra tillbaka mot gården igen.

Husfar ligger med sin gamla Volvo precis bakom dem, nästan buffar dem framför sig, föser dem likt en vallhund i riktning mot fållan. Ger dem inte en chans att köra av vägen eller smita iväg.

Så kommer de åter tillbaka till platsen där Bajsmannen för några minuter sedan helt skrupelfritt drog ned sina byxor och lät göra sina behov. Husfar flyger ur bilen, pekar på den äckliga skithögen som Bajsmannen producerat, pekar också på det nedkletade omkringspridda skitpappret, och skriker.

- Here you shitt lajk a facking annimall! In maj GARDEN! So pick it upp nåvv, your äckel!

Skabbräven sitter kvar i bilen. Mumlar som vore hon sittandes i böner, kanske bad om att skonas från den vredgade, besatte och uppbragte småländske bonden.

Bajsmannen stiger ur sin bil och sneglar lite bort mot högen.

- Pick itt upp, pick itt upp, väser nu Husfar med sammanbitna käkar.

Ur bilen plockar Bajsmannen fram en gammal begagnad brödpåse och går till högen han själv strax innan hade låtit släppa ut ur sig.

Denna bajshög är nu fullkomligt besudlad av hundratals spyflugor som kalasar på den vämjeliga bajsmockan.

- Han hade inte nöet annan papper utan börjar ävja med dom sketpapprena som redan låg där ikring, å som redan va fulla å sket, berättar Husfar.

Bajsmannen sitter nu på huk och börjar ösa. Det är hett ute och stanken är vidrig. Flugorna surrar och flyger som galna runt huvudet på honom. Han klener och klabbar ned sörjan i den lilla plastpåsen.

- Han hade la ätet nöen sur knackwyrst ettersum han feck ett sånt rövhugg, berättar Husfar på sin omisskännliga småländska.

Skabbräven sitter med huvudet nedböjt. Flugornas surr fyller hela luften. Bajsmannen tittar på påsen, som nu är fylld av hans egen avföring och överst, som lök på lax, ligger några, vid det här laget helt nedkletade, papper.

Husfar kastar ut med armen i riktning mot bilen och upplåter ånyo sin rasande stämma;

- Tejk it home, tejk the shitt with you and go back to väräver jo belång

- Änn nävver schåvvv jo heer agaijn!

Bajsmannen springer mot bilen med sitt eget träck dinglandes i en påse vid handen, sätter sig intill Skabbräven och åker fort, fort bort från gården.

Utmattad går Husfar bort mot stenmuren där han sätter sig. Han försöker lugna ned sig och sakta, sakta, sakta blir andhämtningen nästan normal.

Men händerna slutar inte skaka och han får försöka flera gånger innan han på mobilen till slut lyckas ringa till Husmor och för att återberätta hela den vådliga och otroliga episoden.

En historia som nog lär leva i månget mannaminne och låta sig återberättas och föras vidare från generation till generation...


Epilog:

Det visade sig att det tyska paret hyrde ett hus endast två kilometer från vår gård. Men tycker därför att Bajsmannen borde kunnat hålla sig och gå på toaletten där hemma som en normal människa, han hade varit hemma i sitt sommarhus inom tre minuter, ett hus som dessutom var utrustat med vattenklosett.

Och om det nu var så illa att mannen hade ett så kraftigt, för att använda Husfars terminologi, rövhugg, att han till varje pris måste tömma magen där och då, borde man då inte försökt rusa in i skogen och gjort vad man kunnat för att inte synas?

Och visst hade man väl gjort vad man kunde för att inte heller låta någon se det man under stor genans, men som nöden krävt, lämnat efter sig?

Hur kan man ta sig tid att stanna, vända sin bil, snyggt backa in och parkera på en klippt uppfartsväg intill ett bostadshus, slå av motorn, gå ur bilen och ställa sig bara ett par meter bakom den, vända sig mot bostadshuset, knäppa upp byxorna, låta dem falla ned på gräsmattan runt fötterna, puta ut med ändan och ställa sig att tömma magen rätt ut?

Allt medan hustrun sitter kvar i bilen och sitter och lugnt betraktar vårt hus, trädgård, dammar, byggnader, blomstersängar och trädgårdsprydnader.

Som Husfar sa, då jag kom hem och fann honom ännu uppriven och mycket mycket förargad;

- Jag tror allri jag blett så fruktansvärt kränkt någonsin i hela mitt liv.

Det tyska paret packade och reste från byn tidigt i gryningen följande dag…