Grekland nr 2

JÄTTESKÖLDPADDOR OCH JÄTTEPLASK

Under söndagen, då ni där hemma i Svedala väl mest gick ut och in i vallokalerna och slängde blickar på klockan för att se när de första resultaten skulle presenteras, hade vi helt andra saker för oss!

På förmiddagen låg vi (läs Mickan) vid poolen och läste!!! Innan vi for hit trodde jag mig aldrig våga göra det - och nu gjorde jag det, ganska obesvärad till och med!

Lojt släntrade vi sedan bort och åt lunch, därefter packade vi våra badkläder och gick ned en bit längs bygatan för att vänta på den buss som skulle ta oss ned genom Tsillivi och vidare söderut till Laganosbukten.

Jag stod där vid väntplatsen i en skepnad till hälften excentrisk kulturtant och hälften fullfjädrad Scandinavisk turist i mina badtofflor (nyinförskaffade) strandklänning och solhatt (nyinförskaffad). Haha. Det bjuder jag på!

Bussturen söderut skedde i vådlig fart och på sååå smala gator och vägar kantade av olivträd, vinrankor, tjudrade hästar och betande getter. Jag trodde flera gånger att nu går det bara inte att ta sig fram längre på den här lilla vägen med den här stora bussen, men mötande människor, åsnor och bilar fick snällt backa och stiga ut i olivlundarna och ge bussen företräde.

”Här har vi inte åkt innan, jag känner inte igen mig”. Citat Mickan.

”Jo det har vi, jag känner igen alla de staplade ölbackarna vid bryggeriet.” Citat Göran.

”Ja! Nu känner jag också igen mig, jag känner igen den vackra trädgården med de formklippta buxbomsträden och de stora vackra terracottakrukorna.” Citat Mickan.

”Ja, och jag känner igen alla lastpallarna och bröten som står staplade intill betongfabriken där,” pekar Göran förnumstigt.

”Just det, där står ju den skäckiga ponnyn tjudrad, den känner jag igen!” Citat Mickan.

”Här åkte vi när vi kom från flyget, det var här två gubbar höll på att mura”. Citat Göran. 

Så där höll vi på. Vi lägger onekligen märke till helt olika saker, lille Husfar och jag…

Till slut, efter en i mitt tycke, mycket vådlig bussresa, var vi framme vid den fina Laganosstranden där vi fortsatte på ofattbart små gator ned till hamnen där en ”Kärr-blå-och-vit” båt väntade oss för att ta oss ut i det närmast overkligt turkosblå och kristallklara havet i hopp om att skåda de sällsynta Caretta Caretta, jättesköldpaddorna som inte bara finns på Hawaii och Mexico, utan även här. 

Vi hade inte så stora förhoppningar ty vi hade talat med flera andra på hotellet som gjort utflykten men inte sett röken av några jättesköldpaddor.

En frodig piratdrottning som kuttersmycke...

I min nya egenskap av excentrisk kulturtant och fullfjädrad turist, gick jag ombord först av alla och vem hamnade längst fram i fören under den förvisso söndriga men glatt fladdrande piratflaggan om inte vi? 

Ska vi ut på äventyr ska vi göra det på riktigt. Jojomensan. Ibland får man våga ta för sig och kräva lite utrymme – väldigt osvenskt men vi är giriga på allt vad naturupplevelser heter, så vi höll oss framme.

Vet ni!!! Vi hann inte åka i två minuter i Laganosbukten förrän hon kom, jättesköldpaddan! 

Hon sågs redan långt ned i det klara vattnet och så kunde vi följa hennes rörelser upp till ytan dit hon sam ibland för att hämta luft. Så otroligt häftigt att se dessa mäktiga jättesköldpaddor på bara någon meters håll! Det liksom strömmade adrenalin och upphetsning i blodet! Så jäkla maffigt! Åh! Tacksam!!!

Efter ett tag stävade hon utåt, båten, med kurs mot Marathonissi – sköldpaddsön. 

På den sydöstra stranden där är ett skyddat och bevakat område där Caretta lägger sina ägg och där får ingen vistas på kvällar och nätter utan endast några timmar på dagen för att inte störa sköldpaddornas äggläggning och kläckningsprocess. Ett utsatt djur där bara en av tusen födda, når könsmogen ålder.

Vi lade inte till där på äggläggningsplatsen utan stävade under en lättklädd (här var det inte så  noga med antalet streck på uniformen precis - uniformen i sig var inte heller så värst vidare kaptensmannaaktig) kaptens manövrerande, vidare runt till badstopp i en helt helt helt helt fantastisk miljö. 

Där badade och simmade vi in och ut ur grottor, tvärs igenom grottor och det var en religiös upplevelse att ligga på rygg och flyta i det salta vattnet medan det höga grottaket välvde sig över mig som om jag vore i en mäktig svulstig katedral. 

Jag låg där på rygg, ensam – trodde jag – och kunde inte motstå att pröva akustiken.  Se er en flytande Mickan på rygg som med ett lyckligt flin i plytet, ligger och sjunger Amazing grace i en outstanding akustik.

När jag kom ombord senare kom en man från Dalarna fram till mig och sa att jag sjöng vackert… Hahaha.

Fredric från Dalarna kom att bli ett trevligt resesällskap för oss lantisar

Jag är väldigt glad att jag motionerat regelbundet de senaste månaderna och också tappat en del i vikt, för klättrandet upp i båten från havet krävde en del akrobatisk vighet. Även ombordstigning och landstigning krävde sin man ty det var en dryg halvmeter att skutta av och på. Men det var inga problem alls för mig.

Och nu ska jag berätta en sak som ni nog inte tror på. Men det är sant.

När vi haft en timmes badstopp på Marathonissi, for vi vidare och rundade Zakynthos sydligaste delar och tog nästa stopp i helt overkliga Keri cave. Där omgavs man av höga vita klippväggar som bildade arkader och grottor som jag inte kan göra rättvisa att ens försöka klä i ord. Här var det djupt, trots att vi var långt inne i en av de små vikarna.

Vi hoppade från båten ner i vattnet och började titta ned i vattnet. 

Vilken botten!!! 

Jag har aldrig sett något liknande. Stora stenblock, till förfining rundslipade, låg under oss som ett ytterst vällagt skiffergolv. Så otroligt maffigt!!! 

Vi fick låna cyklop och snorkel av en familj från Vänersborg, en stund. Man såg så mycket. Små pigga fiskar, kräftdjur, snäckor som hela tiden accentuerades mot den synnerliga vackra bottnen.

Alla blev som barn på nytt. Det tjoades och skrattades och några kvinnor började utmana varandra i att hoppa rätt ned i vattnet. Det var inga smådamer heller, två brittiskor i min storlek, dock litet yngre, gick upp på högsta däck och klättrade över relingen medan de höll sig i en stolpe och efter övertalning och påhejning från många omkring, både på övre och nedre däck samt från personer som sam nere i havet, tog de sig för näsan och kastade sig ut. Det var ungefär sju meter.

Och nu kommer vi till det fantastisk otroliga. MICKAN THOR gör detsamma!!!!!! Hon klättrar med skräckblandad förtjusning över relingen, sätter sig och stirrar, närmast livrädd, ned i det djupa vattnet och tror sig inte våga. Men folk hejade glatt på från både båt och hav, och plötsligt slänger jag mig ut!!!! Kastar mig ut!!!! Far med ett brak ned i vattnet, dras ned djupt, djupt i en omgivande spiral av bubblor och kaskader. Fördes sedan sakta upp till ytan igen där jag möttes av applåder och glädjetjut.

Jag genomfors av sådan lycka och bubblande glädje! Tänk så många av mina mentala hinder och blockeringar jag redan utmanat dessa två dagar!

Efter en stund förkunnade Göran leendes för Fredric från Dalarna och familjen från Vänersborg att om tre timmar kommer en tsunamivarning utfärdas för Italien efter Mickans gigantiska hopp från hög höjd rätt ned i Medelhavet…

Grekpussar och Medelhavskyssar,

Mickan