Grekland nr 3

JORDBÄVNING och FISKSPA

Tragiki tidig tisdag morgon 11 september

Solen har ännu inte stigit upp. Inte Husfar heller. Jag sitter emellertid på vår balkong och njuter av stillheten som råder här på området i arla morgonstund. 

Himlen ut över havet blir allt rödare för var stund jag tittar ut över det lugna havet. Det röda ljuset skiktar sig i horisontella linjer med mer blå molnslöjor. Horisonten där hav och himmel möts dväljes i ett gråblått dis så att det nästan blir svårt att avgöra vad som är himmel och vad som är hav. Inga båtar syns utan stillhet verkar råda även på havet. Cikadorna spelar förbluffande högt i de knappt vajande palmbladen, ibland så högt att de nästan låter som vore du uppretade liksom. Jag kan inte låta bli att le.

Poolerna nedanför ligger stilla, i stort sett tömda på alla sina flytande barnleksaker som är väldans många och väldans stora. En plastkrokodil hänger sorgesamt med halva kroppen uppe på poolkanten och resten hänger slokande ned över muren. En man vaknade just och sitter på sin balkong snett emot och röker sin morgoncigarett, hostar och harklar sig ljudligt med morgontjock röst.

Balkongerna är täckta med badkläder och handdukar på tork. Så även vår, även om det är i sparsammare omfattning hos oss som ju inte har flera barn också vilket de flesta ju har här. Jag har dock lagt märke till att det finns en och annan äldre gäst utan barn, förutom oss då alltså. Speciellt en mager kvinna med blont hår och glasögon har jag betraktat några gånger. Säkert i sextiofemårsåldern med rökarens karaktäristiskt rynkpräglade ansiktshy. 

Hon är nämligen stamkund i All-inclusivebaren där hon verkar barrikadera sig på en väldigt näraliggande stol så fort baren öppnar klockan 11 på förmiddagen.

Man passerar där när man går till restaurangen så vi ser henne jämt sitta på samma plats i skuggan med ett par drinkar framför sig och en rykande cigarett inklämd mellan höger hands pekfinger och långfinger. Hon ler dock vänligt och nickar hälsande var gång våra ögon möts. Hon ser inte sunkig ut, tvärtom, hon är välklädd och välmanikyrerad men man kan ändå ana hennes målsättning med resan…

Jag har för andra natten sovit dåligt. Vet inte varför egentligen för jag grubblar inte särskilt mycket om dagarna utan har det ju bra, både inuti och utanpå. Kanske är det värmen, fast det inte alls är varmt i rummet. Tvärtom. Rummets AC, som är placerat ovanför min sovplats, är effektiv och gör sitt jobb och håller rummet svalt. Den susar ständigt och låter som en susande skog som viner kring huset i starka höstvindar. Kanske minner ljudet även om ett hav där vågorna gungar rytmiskt och nästan sövande. Men jag är vaken. Mellan två och fem ungefär om nätterna, precis som hemma när jag grubblar hit och dit om nätterna.

Här grubblar jag emellertid inte utan tänker glatt igenom dagens gjorda upplevelser och skeenden och skådar även framåt mot den kommande dagens äventyr. Idag ska vi ju på heldagstur till sjöss ombord på ett piratskepp och gissa om jag ser fram emot detta. Att få bada på öns legendariska badparadis i Smugglers Wreck och i de ökända Blue Caves vid Zakynthos norra spets! Åh…

Gårdagen var en mellandag där vi var här ”hemma” och gick den branta vägen ned till Ambuola Beach med ryggsäcken packad med frukt och vatten (och böcker). Denna gången var vi mer informerade och visste att man kunde hyra solstolar istället för att ligga i sanden som hamnar i allt! Allt, i kläder, handduk, skor, böcker, ja, jag har till och med sand i öronen – hm, en kan just undra om säkerhetskontrollen på flygplatsen reagerar och larmar på sand i öronen? 

Fast Göran lade sig i alla fall i sanden som du ser....

Vi gick därför till en annan del av stranden än sist och slog oss ned på varsin solstol inunder ett parasoll av bunden bambu, exotiskt värre. 

Efter en stund kom en man i femtioårsåldern som genom vissa yttre attribut såsom ring i örat, slingor i håret som var snaggat på sidorna och längre på hjässan, tajta vita shorts och vita converse, och tog betalt, 10 euro. Inget konstigt med det. 

Vi betalade givetvis utan protester.

Men strax därefter kom en rysk familj med två barn. Strax kom den övervintrade tuffingen och avkrävde även den ryska familjen på tio euro. Ryssen spände den redan runda buken, upp i tuppfäktningsläge och började argumentera med tuffingen på bruten engelska.

- Inte fan skulle han betala några pengar, han var ju här på semester som han har betalat dyrt för.

Tuffingen sa att han inte har med något hotell att göra, han drev en taverna och tillhörande uthyrning av solstolar vid tavernans fot och det var hans levebröd. Passade det inte kunde de gå igen, menade tuffingen på.

Ryssen, vars ansikte hade tagit samma röda färg som hans solsvedda mage, fick ge med sig ty modern och de två barnen hade redan barrikaderat sig i stolarna.

-Okej, here is your fucking ten euro, but I shall have a receipt, sa han lika butter och trumpen som en 

försmådd barnunge.

Tuffingen blev skitsur, vände på klacken och rusade uppför alla trappor upp till tavernans bar (säkert femton meter upp) och kom strax därpå ned med en flaxande liten lapp som han tjurigt överlämnade till den trinde ryssen med drypande indignerat tonfall;

- Here is your receipt – but next time you had to pay full tax!

Onekligen väldigt underhållande! Haha.

Göran försökte sig på att snorkla med sin just nyinhandlade utrustning. Men han höll snarare på att dö, tyckte jag som betraktade smålänningen på lite distans. Det var alldeles för höga vågor för detta tilltag och bäst han snorklade och girigt drog in luft i snorkeln vars ände var uppe i den begärliga syresatta luften, kom en våg och istället för luft drog han in en stor dos saltvatten. Stackarn, han hostade och spottade och blinkade hårt flera gånger.

Efter en stund gav han upp och kom besviket vadande upp ur havet med utrustningen i ena handen och slängde den intill solsängen och sa:

- Äh, det funkade ju inte, den där jävla skiten.

Jag var tvungen att vända mig bort så han inte skulle se mitt leende….

Efter en stund föreslog jag att vi skulle gå upp på tavernan och ta något kallt att dricka. Göran sken upp och vi tog oss upp för alla trapporna och beställde varsin Mythos – det ständigt närvarande grekiska ölet. 

Servitrisen kom fram med sejdlar av tjockt glas som var alldeles vita av imma, de förvarar dem i frysen för att gästerna ska få så stor behållning av ölet som möjligt. 

Ölflaskorna var alldeles våta utanpå efter att ha tagit direkt ur en kall kyl. 

Det var en härlig upplevelse att dricka några begärliga klunkar av iskallt grekiskt öl på en mysig taverna med det skvalpande havet nedanför.

Jag kom att tänka på Galenskaparnas ”De sa va gött å leva – annars kan de kvetta”…

Vi beställde något litet att äta, spröda vitlöksbröd  med tomater och feta. 

Mums. 

Då jag inte direkt gillar öl satt Göran med i stort sett två fulla flaskor Mythos. 

Jag ville gå tillbaka men han pekade bestört på ölen och utbrast mycket indignerad: 

För bövelen, vi kan ju inte lämna så här möe öl!

Jag sa att det nog var okej att ta med dem ned till stranden men vi satt ändå kvar där på ordentligt laglydigt svenskt manér och vågade inte ta med någon öl utanför staketet. 

Men så djärvade sig Göran till och frågade om det var okej om han tog med sig ölen ned till solstolen.

Servitrisen stirrade på honom som om han vore från yttre rymden, eller nåja, åtminstone mindre vetande. Hon gjorde stora ögon och höll upp handen teatraliskt framför hjärtat och utbrast:

- Of course!!! You do what ever you want to do!  This is Greece, Mister!

Då kom jag på att kanske jag skulle köpa med mig ett glas rosé och ta med ned till stranden och läppja på där under parasollet i riktig semesteranda. Jag gick fram till baren och frågade om det fanns rosé.

Hon viftade med mig till vinkylen och jag valde den sort som var minst söt. Jag köpte även lite salt snacks och betalade. Men när jag stod där och väntade in mitt glas rosé viftade hon bort mig och sa.

- I come down to you with your things, go down to the beach and enjoy.

Jag tittade klentroget på henne och undrade om jag hört rätt. Men hon viftade leendes bort mig och föste mig mot dörren och pekade mot stranden dit Göran redan tagit sig ned. 

Döm om vår förvåning när hon strax därefter kom ned med en stor vacker zinkhink fylld med isbitar, två vinglas och en hel flaska rosé, en porslinskål i vilken hon hällde upp chipsen och log rart och sa:

- Have a nice time here on the beach.

Vilken service! Och detta kostade bara 14 euro.

När Göran sedan  badade kom plötsligt ett par riktigt stora vågor. 

Jag satt på stranden och såg hur vågorna tog med sig badskor, solhattar och gamla äppelskrutt ut i vågorna när de drog sig tillbaka medan damer skrek och jagade sina skor och hattar. 

Vi tänkte väl inte mer på det men när vi kom upp till hotellet senare visade det sig att det var en liten jordbävning som i sin tur orsakade ett par mindre tsunamivågor. På hotellet hade däremot skalvet varit mer kännbart och folk hade skrikande rusat ut ur sina lägenheter i rädsla för ras. Där ser man vad fort saker sker och hur liten man är inför naturen.

På eftermiddagen, läs tidig kväll, unnade vi oss fiskspa! Vi satt där intill varandra på en bänk och hade fötterna ned i vattnet där massor av hungriga fiskar åt på våra gamla fötter. De lär ha blivit mätta…

Nu ska jag sluta, kränga på mig baddräkten och strandklänningen ovanpå, sticka fötterna i badsandalerna och kröna min grånande hjässa med min solhatt – sen bär det iväg mot nya äventyr.

De bästa Greklandshälsningarna till dig från mig!

Mickan