Marssolen

Gomorrhår!

Att vistas bak lagårn i marssolen är riktigt skönt när den väl kommer fram mellan luckorna i molntäcket. Solen alltså. Alla fjäderfä, hönor som ankor, njuter uppenbart av solens strålar och värme, de kacklar och galer högljutt lika intensivt som konstant.

Kanske njuter de dock allra mest av vad marssolen gör med såväl dyngan som jorden. Sakta men säkert blir det frusna mindre fruset och lika ivriga som skorviga klor kan framgångsrikt börja sprätta i mjuknande underlag som blir alltmer sprättbart.

Jag har packat med mig kontoret ut. Laptop, mobil, block, penna, kamera, dyna och filt. Skönt ska det vara. Står inte ut ibland där inne i skrivkammaren med ensamheten. När det börjar klia i kroppen och dra och tråna i själen, då är det bara att kapitulera, packa ned lite utrustning och flytta utomhus till mina två och fyrbenta kollegor bak lagårn intill dyngan!

Njuter av fåglars kvitter, tuppars galande, hönors kackel, ankors väsande, grisens gruffande, hästens tuggande och getens idisslande.

Men - plötsligt blir allt knäpptyst hos hönsen, ett hastigt vinande svischande (tyvärr inte in på bankkontot…) genljuder luften och jag hinner se hur en duvhök passerar mig i full fart i riktning bort från dyngstacken som på en sekund blir tom på varenda tupp och höna. Ankorna blir höga i huvudena som giraffer och ställer sig tätt, tätt i klunga.

Duvhöken fick tack och lov inte med sig nån höna och fortsätter sin snabba flygfärd längs ladugårdens långsida och försvinner ur mitt synfält bara för att strax återvända, nu betydligt högre upp - jagad av två arga kråkor!

Vilken syn! Kråkorna samarbetar mot duvhöken och flaxar och kraxar och lyckas köra det uppenbart ovälkomna fågelskrället på porten - himlaporten?

Kvar sitter jag intill dyngstacken med ändalykten tungt nedsutten i en gammal gisten trädgårdsstol och glor rätt ut med ögon som är lika klotrunda som anletet de är placerade i, och försöker ta in det som just utspelade sig.

Tittar litet förvirrad omkring mig och hur långt jag än glor ser jag varken höns eller ankor, endast ett par fjädrar virvlar lite översiggivet i luften och en lång rad guanoklickar på rampen in till hönshuset vittnar om graden av rädsla.

Jag hann inte ens reagera innan scenariot är över – så ni får hålla tillgodo med lite mer stillsamma fotografier.

Önskar er en UNDERBAR SOLHELG!!!

Puss o Kram,
Er Mickan

Fler ledtrådar!

Nu kära vänner.

Nu tar vi ännu ett par ledtrådar i form av fotografier för att ni ska kunna gissa vad min nästa bok kommer innehålla och visa, skildra och handla om mellan pärm till pärm!

Ni fick ju en ledtråd i förra inlägget.

Nu kommer ett par till.

Å nu tror jag nog att ni kan gissa!

Å ni får gissa högt och lågt, fram och bak...

Fniss....

Solen skiner - byt gardiner!

Puss o Kram
Er Mickan

Ny bok!

Hej mina fina vänner!

Vill så gärna få berätta en sak för er.

En liten hemlis.

Nåja, nästan i alla fall :-)

I helgen skrev jag och Isaberg Förlag på kontraktet för min ÅTTONDE bok!!! Svårt att fatta nästan men jo, där är vi nu!

Samtidigt i helgen har också varit iväg på mina första två externa gästspel inför den kommande boken.

Vad är det för bok, undrar du?

Ja, vad är det för bok egentligen???

Du får en ledtråd här :-)

Gissa gärna!

På återskrivande,
Eder Lanttant - Mickan

Betraktelser i morgonstund

Hela gården. Naturen. Allt vaknade upp helt omfamnad av frostens vita kristaller.

Jag har gått runt och lika ödmjukt som fascinerat hälsat på några av de biljoner skapelser och skulpturer som frosten skapat. Bedårande. Utsökta. Fulländade. Helt fantastiska konstverk!

Hur kan frostrosor och iskristaller vara så vackra, bilda sådana helt fabulösa mönster och skulpturer? 

På trollhasselns hängen.

Vresrosors nypon.

Älggräsets vippor.

En tappad fjäders pennor.

Längs en förlupen gren av pergolans klematis.

Ovan stenmurens mossbelupna stenar.

På vagnslidrets nedkylda fönster.

Isskulpturer och konstfärdiga mönster på de färgade glaskulorna i trädgårdslandet.

Längs farstutrappans blåmålade räcke.

På björkarnas nakna grenverk som blev till folkdräktens vackraste spetsbroderade hätta, vackert kontrasterad mot himlens blå fond.

Små, små konstnärliga alster som ser ut att vara minutiöst genomarbetade.

Jag stannade till än här, än där och betraktade det massiva nattarbetet som genomfört. Och det var inget hastverk precis. Jag kan gå i god för det.

Det var minst lika fascinerande som då man i sommarens gryningar går längs med stigar för att titta på spindelns verk, på de mest fenomenala nät som vävts av idoga och sannolikt hungriga spindlar.

På tal om hungriga spindlar så blev nu även tanten hungrig. Det blir de sedvanliga två grova knäckebröden med tomatskivor och örtsalt, men en liten detalj finns mellan brödet och tomaterna – nämligen ett par ynka ostskivor.

Men ni ska veta att jag med dessa ostskivor spelar ett oerhört högt spel. Det är nämligen inte vilken ost som helst, det är den fotsvetts-, surströmmings-, dåligunderlivshygiens- och hundfisstinkande danska osten Gamle Ole!!!

Husfar har ställt ett ultimatum. Ett helt oförhandlingsbart sådant.

Jag tvangs välja: Honom eller Gamle Ole!

Basta!

Jag sa givetvis att jag väljer Husfar. Nöjd och bevekad grymtade han, lättad över att slippa stanken av Gamle Ole.

Men som den listiga (och hungriga) kvinna jag är så har jag funnit på råd.

Jag köper osten i smyg, i en annan stad där ingen kan skvallra för Husfar.

Jag förvarar osten på hemligt ställe utomgårds i en av bodarna tills jag är ensam hemma, då hämtar jag den, lindar in den stackars Gamle Ole i fem (!) (sant!) plastpåsar och placerar honom sedan lika högtidligt som hemligt, bakom de mönne burkarna långt ned i kylen ty bland dessa botaniserar Husfar aldrig.

Sedan äter jag den bara till frukost när jag är ensam hemma, ja, bror tvilling vill förstås också ha, men han är den enda som är invigd i denna hemlighet. Osten åker aldrig fram till lunch, inte ens om jag gör soppa.

Varför undrar du kanske?

Jo, för då är jag rädd att jag inte ska hinna vädra bort lukten här i stugan innan Husfar kommer hem – jag vill ju inte väcka den björn som sover…

Puss o Kram på Er alla Lanttantlovers!

(H)ÄRLIGHET VARAR LÄNGST...

Kaffet är färdigbryggt och sprider sin hemtrevliga doft över köket, en doft som blandas med den doft som vedspisens plattor och ringar av gjutjärn ger ifrån sig när de hettas upp, också den doften är angenäm och står för hemtrevnad på något vis. I alla fall för mig.

På bänken intill mig ligger några vykort som jag fått på sistone av vänliga omtänksamma goda vänner. Det finns nästan inget bättra än att hitta handskrivna brev och vykort i posten, mitt hjärta gör alltid en extra volt och jag börjar le bara av åsynen av ett vykort eller brev.

Fast jag ser inte dem, breven och vykorten alltså, förrän på eftermiddagen/kvällningen då Husfar kommer hem från jobbet och vittjar postlådan, jag går fortfarande inte ut och vittjar postlådan själv. Det slutade jag med efter förra hösten, den overkliga, oroliga och otrevliga hösten när jag fick hatbrev i postlådan. Usch, minns onödigt exakt hur ångestklumpen slog till med full kraft när man fick syn på de tunna vita C6 kuvert innehållandes hat, skymf, skuld, skam. Kuvert som någons hatfyllda hand greppat en kulspetspenna och övertydligt spretigt textat ned mitt namn och adress.

Men nu ligger här varma vänliga rara hälsningar med glada tillrop och uppmuntrande ord. Tröstande rader efter Tionettas död och ord som vittnar och omsorg och omtankar. Jag blir så berörd. Så glad. 

Hörni, jag bara måste få berätta för er om ett brev jag fick i fredags. Fint textat med avsändarens namn prydligt på pränt på kuvertets baksida vilket genast tog bort farhågorna om att ännu ett hatbrev var i antågande. Öppnad kuvertet som var så lätt igenklistrat att det gick att öppna i sin ursprungsform och alltså inte behövde sprättas upp. I kuvertet låg ett dubbelt kort, en akvarellmålning målat och utgivet av Mun och fotmålande konstnärers förlag.

Inuti det dubbla kortet låg en femtiolapp, den ”gamla” sedeln. Jag började läsa och log bredare för varje rad.

Hej Mickan. Igår var jag och två väninnor på Vetgirig Tisdag på Kulturhuset i Nässjö och lyssnade på dig. Vi tyckte det var mycket trevligt. Vi köpte sedan några av dina fina vykort. Du sa då att du var så trött i huvudet efter föreläsningen vilket ledde till att du blev dålig på huvudräkning då vi skulle betala. Jag var inte heller bra tydligen för du fick 45 kronor för lite. Här får du pengarna på post istället. Tack för en trevlig kväll! 

Bedårande fin gest och handling!!!

Sådan ärlighet. Sådan härlighet!

Nu sitter båd brev och sedel på mitt kylskåp som för att påminna mig om all kärlek, omtanke, ärlighet och uppriktighet som finns i världen.

Trots allt…

Musse blir Mickan

Det brummar i kaffebryggaren medan dess heta vatten rinner ned över de malda kaffebönorna. Knakar och krasar borta på bänken när katterna krossar torrfodret mellan sina vassa tänder. Ett och annat knaster hörs från vedspisens eld.

Klick klick klick låter det om Alfons tassar när han går förbi mig för att utforska om Husmor lagt i frukost i matskålen ännu. När han upptäcker att så inte är fallet, lägger han sig demonstrativt framför skålarna, suckar tungt och lägger ned ett ledset huvud mellan framtassarna.

Jag suckar jag med, reser mig och hämtar hundmat i skafferiet och häller upp i skålarna. Maten landar med ett vasst klingande ljud i den rostfria stora matskålen medan det landar mjukare och dovare i Minis lilla skål av tjockt porslin.

Fåglarna kvittrar redan ihärdigt eftersom ljuset snart omfamnat båd stuga och gård.

Jag ler vid minnet av morgonrundan häromdagen. Vi, alltså jag och ett helt gäng djur, gick upp emot Fällan i ett snöfall av mjuka runda flingor. En korp kraxar ljudligt bortåt mossen. Det karaktäristiska ljudet av en flygande hackspett hörs ovan Stora Gubbalyckan.

Snöfallet ändrar karaktär och blir vass, stickig. Blenda och Mini visar plötsligt intresse för den risiga granen just vid inköret till Bläsens hage, alldeles intill diket. Jag stannar och tittar uppmärksamt in i granen. Och jodå, strax ser jag hur inte bara en ekorre utan två, klättrar uppåt i granen med rasslande ljud då deras vassa gripklor tränger in i barken medan de lika skickligt som smidigt kilar upp längs granens stam. Plötsligt verkar en av dem finna sig trygg och nöjd med avståndet han tillryggalagt mellan sig och oss för han sätter sig helt sonika på en gren och tittar ner på oss. Verkar nästan flina lite.

Han är inte den enda! Jag flinar jag med, tänker givetvis på Julaftonens högtidsprogram klockan 15 då Piff och Puff följt med i den lilla julgranen som Musse och Pluto varit ute och huggit. Fast i det här morgonscenariot har granen förbytts till en gammal och gigantisk sådan, Musse är ersatt med två små vita hundar och i Plutos roll finner vi istället en trind Husmor som lyckligt står och ler från öra till öra…

Ha en härlig fredag alla ni godingar!

Mickan

Gomorrhår!

Gomorrhår!

Fotogenlampan är tänd och sprider sitt varma mjuka sken i köket. Jag har även tänt stearinljuset invid en av tavlorna som jag målat av Tiona och Tionetta och som jag har framme på köksbänken sedan i Nettan dog. Det levande ljuset framför tavlan skänker ett flammande suggestivt ljus som rör sig vagt men vackert och ger ett slags liv åt tavlan där de båda märrarna står så fina, så starka, så friska, så levande och med spetsade öron och uppmärksam blick tittar mot samma mål.

Brasan i vedspisen sprakar rejält ty jag har rätt mycket graneved inne just nu. Älskar ljudet. Lyckoljud. Livsljud. Harmoniljud. Trösteljud.

Katterna har fått frukost och kurat ihop sig här och var. Jag har kaffe i muggen eftersom jag tog tidig fika med Husfar Göran - och den karln vill då rakt inte ha något blaskigt te att dricka. Nä, gu bevars, redigt starkt kaffe ska det vara, svart som synden. Jag måste ha gräddmjölk i min kopp för att få i mig det starka kaffet men det brukar ändå bara bli så att jag dricker endast en liten del av innehållet. Men det är varmt och gott att kupa händerna om den runda koppen! Hoppas Husfar tycker det samma om man stoppar i ett ”r” mellan k och o…

Önskar er, mina fina vänner, en riktigt bra dag!

Morgonkram, Mickan

Djuren tröstar...

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad... '

Ibland när sorgen blir för svår och gråten inte hör upp kan jag gå och lägga mig en stund. Lägger mig på sidan och liksom kurar ihop mig. Genast får jag sällskap. Djuren förstår. Tror jag.

För de kommer upp till mig i sängen. I vinkeln bakom de böjda knäna lägger sig Alfons. I vinkeln ovanför låren lägger sig Blenda. I vinkeln uppe vid armbågarna lägger sig Mini. Katten Spöket lägger sig ovanpå höften och på kudden intill mig lägger sig lille Grålle i den fördjupning som ännu finns kvar i kudden efter Görans nattvila.

De säger inget. Spinner inte ens utan bara finns där. Nära. Tysta. Varma. Lilla Mini ligger alldeles intill mig, med ryggen mot mage och bröst, precis som man gör när man ligger i sked med sin käraste. Först smeker jag Minis mjuka öronsnibb mellan tummen och pekfingret. Åh, de är alldeles sammetslena. Och varma.

Sen lägger jag armen om henne och tar hennes tass i min hand och sluter varsamt handen om tassen. Den passar så fint där i min hand. Hon gör ingenting, ligger bara stilla och låter mig hålla om henne. 
Så ligger vi där tillsammans. I tystnad.

Och utan att alls tänka på det, utan någon medveten styrning av mina tankar märker jag efter en stund hur lugn jag är. Gråten har stillnat. Kinderna torkat. Djuren är tysta. Stilla. Men finns där.

Och plötsligt inser jag att jag är varm. Inuti. Varm, ända in i hjärtat. För första gången sedan Nettan dog fryser jag inte längre och ett försiktigt bolster av lugn har smugit sin in, brett ut sig, lagt sig som ett flor som verkar dämpa de svåra känslorna av sorg och saknad.

Djur tar och djur ger.

Kärleken är ordlös. Trösten likaså. Det känns ändå, når fram, i sin enkla tystnad…

Oerhörd sorg

Nu är hon död.

Vi kämpade länge, både hästen och vi, hela natten och hela dagen men koliken vann och vi förlorade. Veterinären tvangs avliva henne och något inom mig dog samtidigt som livet lämnade den absolut bästa finaste klokaste vackraste innerligaste och tajtaste hästvän jag någonsin haft.

När jag förstod att kampen var förlorad skrek jag rätt ut. Grät hejdlöst. Otröstlig. Jag höll hennes tunga huvud i min famn, vägrade släppa det, vägrade förstå. Göran fick varsamt bända loss mig från hästen.

Min älskade älskade älskade häst. 21 år fick vi tillsammans. Jag varken vågar eller orkar tänka på hur det blir i morgon bitti när jag går ut i stallet och ingen häst gnäggar mig välkommen.

Tionetta – så oerhört som jag älskade dig – så oerhört som jag saknar dig…  

Varför? 

På tur med vänner

Liten liten get i en stor stor värld...

Hej Katt!

Öh... Hej Get!

Delar av promenadsällskapet!

Nu går vi hem igen! 

Lilla, Mellan eller Stora Bocken Bruse? 

Å ä dä då ja som är Det Elaka Trollet som bor under bron??? 

Alla Hjärtans Kramar o Pussar

Ska vi kramas? 

Det är ju i alla fall Alla Hjärtans Dag. 

Okej. 

Vi kramas! 

Kraaaaaaaaaaaaaam! 

Öh, kattskrället slutar ju aldrig... 

Barntankar om Bakdegar...

Barnbarnet tultade in i köket då jag börjat baka. 

Han tittar storögt på degen. 

Sedan tillbaka på mig. 

Sen på degen igen. 

Sa inlevelsefullt: - Måmå, det där på bänken ser ju precis ut som din mage gör... 

Alla är nog inte vänliga...

Det råder ju Vänliga Veckan som ni vet.

Men...

Hm...

Det verkar onekligen så att informationen om att Vänliga Veckan råder, inte har gått fram till alla...

Sur Guanokrämare!

Hej! 

Jag tänkte berätta om när jag öppnade fönstret härom morgonen för att slänga ut lite bröd till skatorna och då hörde ett lågt kacklande uppe vid huset! Det var absolut inte skatorna som kacklade utan en höna - måhända förlupen... 

Jag fick fatt i Husfars gamla träskor och snubblade ut på farstutrappen och si, jag hade rätt!

För till min förvåning stod där en höna - i dubbel bemärkelse SUR sådan - på terassen vid huset. Hon ömson blängde, ömsom kacklade förnärmat. 

Vid alla rufsiga valrossar - hur hade denna guanokrämare kunnat glömmas utomhus över natten??? 

Var tusan gömde hon sig då porten till Fähuset stängdes på kvällen?

Hur som helst fick jag ju ödmjukt be om ursäkt, ta upp henne i famnen, torka henne och ömsint blåsa på hennes skorviga kalla fötter som dunkade av nageltrång, nåja, klotrång, efter att ha stått på vinterkall mark en hel natt. 

När jag burit ut henne till övriga guanokrämare där hon fick mat och vatten, började jag snart oroa mig för vilka vedergällningar som kunde väntas efter min fadäs att glömma henne ute. 

Jag befarar det värsta - unison värpstrejk! 

Phu. 

Då gör de intet annat än att ligger i blomkrukorna och konspirerar, blänger indignerat på mig och äter mer mat än någonsin. 

Och plötsligt kom jag att tänka på den här berättelsen! 

Konspiratoriskt kackel

I likhet andra fruntimmer så upplever vår Husmor en stigande trädgårdspassion med stigande ålder – även om såväl ålder som vikt tenderar att stiga fortare än trädgårdspassionen vad just vår Husmor anbelangar. 

Nåväl. Det för med sig att såväl vår Husmor som trädgården blommar upp om sommaren. Då ståtar där blomstersängar av det, bokstavligt talat, jordnära slaget, men de blommor som prunkar i krukor av olika slag är inte heller så lätträknade.

Om sommaren gläds vår Husmor åt krukorna där de står än här, än där, runt om på gården. Fyllda av blommor och växter av alla möjliga färger och former. Om vintern får de en annan funktion – nämligen som värpreden ute hos hönsen.

Hönsen själva har emellertid endast tagit fasta på ordets senare stavelse, alltså ”rede”, men totalt missat den första, ”värp”…

Hönsdamerna använder förvisso de blå blomkrukorna. Men endast till att ligga riktigt behagfullt i, ombonat och skönt. Ligga nära. Ligga många. Där i krukorna ligger de dygnet om. Måtte bli varmt. Långtråkigt. Trångt.

Men hönsen framhärdar!

De har legat så där ett bra tag nu vilket ger vår stackars Husmor en del huvudbry. Hon nyper sig fundersamt i några av hakorna och funderar över vad i all världen de där hönsen egentligen kacklar om.

Hm, tänker vår Husmor förskräckt, kan det vara så illa att hönsen har gått ut i gemensam äggstrejk?

Husmor själv, som har lätt paranoida tendenser när det gäller grupper av kacklande damer – vilka hon finner smått konspiratoriska, misstänker att så fort hon stängt lagårdsdörren efter sig, så kläcker hönsen ur sig något.


Och det är inte ägg …

  

Var Vänlig i Vänliga Veckan!

En liten hälsning och en uppmaning från Johanna Nöffe och mig så här i början av Vänliga Veckan!!!

Puss & Kram! 

Födelsedagsmorgon!

Idag fyller Eder Lanttant år!

Å jag är barnsligt förtjust över att bli uppvaktad på sängen!

Minns alla år då man som barn låg och rävsov, sprickfärdig av nyfikenhet, medan man väntade på Mor och syskonskaran som viskande o väsande gick nere i köket o förberedde frukostbrickorna med fika, levande ljus o presenter som strax skulle överlämnas till mig och min tvillingbror under det att skaran med varierande stämmor sjöng "Ja må dom leva..."

Minns att det var närmast magiskt när de sjungandes kom in i det mörka sovrummet med de två levande ljusen som lyste upp och kastade varma fladdrande ljussken över rummet. Jag log från öra till öra!

Att uppvakta familjens födelsedagsbarn på sängen i arla morgonstund blev en kär tradition som jag tog med mig när jag fick förmånen att begåvas med en egen familj och många, många födelsedagsbrickor har sjungande serverats på sängkanten här i huset.

Nu är emellertid även våra barn utflugna så någon sång blir det förvisso inte längre men lille Husfar känner sin hustru vid det här laget, fattas bara annat då vi ju firar j30 år som gifta i år, o ställer sin klocka på 04.30 så att han ska hinna uppvakta mig på sängkanten med lite fika o levande ljus!

Idag hade älsklingen nästan slagit knut på sig för idag blev det champagnefrukost med snittar o en stor underbar tulpanbukett - 04.45!!!

Dä ä kärlek dä!

Men champagnen har jag ännu inte korkat upp men snart kanske? Solen skiner fantastiskt idag - så pass att både jag, alla djuren, ja till och med myskankorna är glada.

De flyger och far över gården, jag ville göra detsamma men är jädrarimej för tung i gumpen för slika övningar...

Riktigt glada Födelsedagpussar o Bemärkelsekramar till er alla!!!