Mickans Tänkvärdheter...

Trädgårdsvännens tröst...

På vintern när snön ligger som ett omfattande täcke över allt det sköna och gröna får en trädgårdsvän finna annat trösterikt att ta fasta på.

Efter de jobbiga och långa oktober och november är det dags! Då får man börja ljuspynta gård, hus och trädgård. Då blir allt genast mycket mycket roligare!

Trädgårdens adventsljus blir som balsam för ett höstledset trädgårdshjärta!

Så här lagom till fjärde advent bjuder jag på några glimtar här från gården.

De mörkare bilderna är tagna om kvällen då nymåne råder medan de mer blåtonade är tagna i gryning då månen var i "uppan", just mellan skärva och halvmåne.

I "flaggstångslandet" i "övre trädgården" har de två hängsälgarna fått varsitt ljusnät och fungerar som två stora ljusbollar vilka kastar vaga ljussken upp längs flaggstångens vita spira.

Till höger om boden, ute i "parken", syns ljusen från den med ljusslingor beprydda humlepyramiden ute i "gamla brunnslandet".

Det är något visst med att titta in på alla adventspyntade fönster som glimmer så varmt och inbjudande i vart och vartannat hem och hus den här tiden. Detta fönster är ett av husets två som vetter mot norr.

Den trehundraåriga eken ute i "parken" är belyst med markspotlighs vílka får eken att se naken och kal ut men samtidigt enormt maffig med sitt stora och omfångsrika grenverk.

Framför eken syns konturerna av en stor och mycket gammal ask vars existens dock är hotad då huvudstammen sprack i stormen Gudrun. Vi har bundit samman den med flera spännband men frågan är om den överlever ännu en storm...

Husets andra norrfönster. I det här fönstret huserar kissungen friskt och välter ned det mesta som finns där. Ljusen i den gamla allmogeinpsirerade adventsljusstaken har redan bytts ut flera gånger på grund av hennes vilda framfart...

Huset sett lite snett från ovan. Ja inte så att jag lyft från jorden och seglat upp mot det mörka himlavalvet precis utan bara stegat upp några meter i liden mot Hagelsås...

Blomsterarrangemangen på symaskinen inunder gårdsskylten har bytts mot en i snön tappert stående tomte som med sin lykta har vänligheten att lysa upp stigen ut mot lagårn.

Jag minns när jag var liten och åkte i skolbussen och hur oerhört mysigt, varmt och härligt jag tyckte att det var då Tage i Hille hade fått upp adventsgranen i trädgården - en av de få adventsgranar som fanns här i byn när jag var liten.

Därför har jag den här lite större adventsprydnaden på ladugårdsgaveln vilken bara syns nerifrån häradsvägen där skolbussen går. Jag inbillar mig skolbarnen tycker det är lika mysigt som jag gjorde. Själv ser jag den sällan eller aldrig eftersom jag ju nästan aldrig lämnar gården - åtminstone aldrig i skolbuss...

Men ibland slår jag och hundarna en lov neråt Ängen bara för att vi, mest jag då kanske, vill vila ögonen på den här prydnaden där tomten och hans renar far över himlavalvet - när nymånens kompakta mörker råder så ser det faktiskt ut så!

Precis till höger om björksammen kan man urskilja hur tomten och granbockarna på mjölkbordet glyrar lite i gryningsljuset.

Husets östersida i adventstid. Den uppmärksamme kan kanske se de vaga, närmast suggestiva, skuggorna månskenet kastar om kvällen.

På ovanvåningen till vänster ser du mitt arbetsrum. Det är där jag sitter och skriver om allt och inget här från gården...

Tja, så här insnöad blir man när man bor på den här gården - men det var väl knappast nån nyhet...

De stackars granbockarna vi gjorde till advent ser man inte mycket av, speciellt inte lill-bocken till vänster om tomten.

Men det adventspyntade mjölkbordet med sin vintriga inramning är ändå vackert, tycker du inte?

Vid lilldammen i "inneträdgården" har den generösa busken intill "pullestenen" (döpt efter ankan Pulle som alltid ville bada i en skålformad fördjupning i den stora stenen - den som du ser som en mörk skugga längst ned till höger i bild) fått ett ljusnät och gör vandringen längs gången ut till lagårn ljusare för både ögon och sinnelag.

Vill slutligen önska alla mina läsare en riktigt TREVLIG FJÄRDE ADVENT!

Dyr Julhälsning...

Så här mellan mitten på december och jul råder sannerligen rediga julkortstider! Julkort ska tillverkas eller köpas, hälsningar ska skrivas, adresser ska letas och plitas ned på kuvert och kort. Sen ska dessa frankeras. Tack och lov är det alltmer sällan man behöver sitta och slicka på alla frimärken, en sysselsättning som efter ett tag kan få mig att ana vad Anki Anka menar då hon eliminerar hönslortar från fjädrarna.

Hur som helst, på något vis ska frimärket fästas på julkortet för att Postverket ska ha vänligheten att verkställa översändandet och iscensätta transporteringen av sagda hälsning. Kostnaden för en inrikes julhälsning är inget att slita sitt hår för eller gnissla sönder tänderna över. Det lilla färgglada julfrimärket för några få Svenska Riksdaler är inte mycket att orda om. Speciellt inte i dessa tider då de stackars brevbärarna ju inte har det så roligt, dels med hänseende på Postverkets senaste abstrakta omorganisation och dels med tanke på den rådande vargavintern.

Men när det kommer till att skicka en lite mer omfattande julhälsning över haven som omger Svea Rike, ja då räcker det ingalunda med ett par färgglada julfrimärken inte.

Jag och Husfar har några goda vänner på höglandet. Ja, inte det småländska utan på det skottiska, The Highlands of Scotland. Vi brukar tillsända dem någon liten gåva i juletid, kanske någon bok med fina fotografier av Sverige, en vacker kalender eller kanske rent av en bok svenska snapsvisor på engelska (jo, det finns faktiskt).

Paketen till vännerna i Skottland är sällan speciellt stora, inte heller särskilt tunga men hualigen vid alla kölhalade gråsuggor, vad dyra de är att skicka!!! Häromdagen gick jag och Husfar till ett av de få ställen där Postverket står att finna för att där få hjälp att ivägsända årets julklapp till sagda vänner i Newtonmore.

Att Husfar medföljer på ett ärende som detta, vilket ju ändå får hänföras till något som påminner om socialt umgänge, är mäkta ovanligt. Men det har sin rediga förklaring. Ovan nämnda vänner berikar även oss likaledes med någon trevlig gåva. Inte sällan består denna gåva av drycker a la single maltkaraktär vilka inköps på några av de många små lokala destillerier som ju finns i mer eller mindre varje by med lite självaktning i Skottland.

Det är detta som gör att Husfar engagerar sig i just den här julhälsningen. Annars är han ju sällan eller aldrig speciellt intresserad av ”fölk” men han ser uppenbarligen fördelen med den här vänskapen. Dels befinner sig vederbörande på lagom avstånd och han slipper ha ”nöet rännande på gårn stup i kvatten” och dels, vilket jag tror är det tvivelsutan tyngst vägande skälet, genererar alltså vänskapen i angenäma drycker till hans lilla hemlighus.

Det brukar ju vara dasset som avses med benämningen Hemlighus men i Husfars fall tror jag det ändå måste vara hans finurliga och egenhändigt gjorda väggskåp.


Jag kan ibland komma på honom där han står och botaniserar och plockar om lite bland buteljerna medan anletet formerat sig ett lyckligt fånleende. Sällan eller aldrig konsumeras något utan det verkar snarare bara vara en fröjd och ögonfägnad som ibland gör att han skrockar belåtet, nästan på samma narcissistiska och förnöjda sätt som då han kliar Grävaren under hakan…

Nåväl. På grund av ovan hänförda anledningar slog Husfar alltså knut på sig själv och medföljde in till Postverket för avsändandet av vår årliga julgåva. Det visade sig att kostnaden, som nådde gott och väl tresiffriga belopp, blev väsentligt dyrare än gåvan den innehöll. Den rara Posttjänstekvinnan, som var mycket hjälpsam och tillmötesgående, log och sa i en lite ursäktande ton;

- Ja, priset går ju helt efter vikten.

Varifrån Husfar fick luft just i det ögonblicket, vet jag inte, men det fick han.

Han spärrade upp ögonen, tittade på paketet till vännerna i Skottland, på Posttjänstekvinnan och på siffrorna han skulle betala för försändelsen. Så vände sig sedan till mig och utbrast indignerat.

- Harreguuuu, sicken tur att ja inte sulle skicka dej mä posten!

- Då sulle ja behöva rusa te banken och ta ett lån o sulle la behöva ta både gårn, skoga, hus o hem som säkerhet…

Vintersanitära åtgärder...

Tjenare allesammans!

Anki Anka här. Läget? Jag är okej. Men saker och ting är lite annorledes nu för tiden.

Jag gillar ju, som ni vet, att ligga och softa ute i nån av gårdens dammar. Men något har hänt! Det är något på dammarna! Något vitt och kallt och det går banne mig inte att ta sig genom det där underliga skiktet. Jag kommer helt enkelt inte åt något vatten!

Fast det kan nästan kvitta! Det är ju så in i häcklefjäll kållt ute! Jag och Gåsen Lotta fryser nästan simfötterna av oss! Och så fort man sticker näbben utanför höneluckan stelnar den av akut isbeläggning. Näbben alltså. (Fast jag får tillstå att det är rätt behagligt ibland att Gåsen Lotta förfryser näbben för då stelnar samtidigt hennes käkmuskler och hon håller klaffen så man slipper höra det där skräniga gapandet på ett tag.)

Egentligen undrar jag varför Husmor ens öppnar höneluckan. Varför tror hon att vi fjäderfä ska vältra oss i djupsnön för att vädra av oss lopporna när inte ens hon gör det? Nä tack, vi håller oss inne.

Men det finns ett aber med det här tillfrusna tillståndet. Det beror på att vare sig jag eller Gåsen Lotta har lärt oss sitta på pinnen. Följaktligen vistas vi på golven vilket i och för sig inte är så tokigt. Men - ibland blir det faktiskt tokigt. Det är när vi inte tänker oss för och traskar omkring inunder de där tröttsamt kacklande hönsens släpphänta bakändor. (Harre min je, de där fjäderboorna är ju värre i ändalykten än de där ständigt läckande getterna vilka släpper sina små kulor var än de går och står!)

Och när man har fått en kletsket på ryggen från nån av de där skabbiga hönsen vilka alla verkar lida av förslappad ringmuskulatur, ja då måste man ju för fasen bli av med den där laddningen som sakta rinner längs ryggfjädrarna. Och att gå ut och ta sig en maklig simtur i någon damm är ju som sagt inte något alternativ på grund av det där underliga som finns på vattnet. (Förresten, så här i juletider kan jag passa på att skvallersnattra om att jag nog har förstått att råbocken som går här på gården måtte vara den där filuren som föddes på julafton för tvåtusentio år sedan - jag har nämligen sett att den går på vattnet…)

Men jag, som är en särdeles ansvarstagande och därtill synnerligen hygienisk anka, har funnit på råd! Jag har vidtagit extraordinära vintersanitära åtgärder!

Jag morgonduschar! Husmor har äntligen förstått (ibland är hon förbluffande trögtänkt, jag kan i största förtroende skvallersnattra att jag faktiskt befarar att hon nog inte har alla hästar hemma) att jag vill ta en dusch varje morgon. Så Husmor är snäll och vrider på vattenkranen åt mig, det har jag nämligen inte lärt mig. Ännu.

Ja, och sen hålls jag där en stund inunder kranen och har det gött och njuter av min morgondusch och mina vintersanitära åtgärder.

Och så avlägsnas också det där vidriga som de ickesanitetsvärnande hönsen har fräckheten att låta falla på min rygg...

- Aaaahhhhh. Mmmmmmmmm. Åååååååhhhh. Lite kallt kanske, men helt okej....

- Så där ja, där eliminerades åtminstone en kletsket...

- Å fy falla! Tvi vale! Vedervärdigt!!! Smakar bäver! Det gäller att gurgla munnen rejält...

- Näääää Bleeeendaaaaa - är du pervers eller???? Stå o flukta på tjejer i duschen, det är väldans ohyfsat!!! Du är ju dessutom påklädd, akta dej så jag inte skvätter ner dig!

- Åh, däääär vid, ja, mmmm, precis där! Där var de skönt!

- O så lite under vingen där ja...

- Nä, fanken, det är längre in under fjädrarna, jag känner det men når det inte riktigt, vänta....

- Så där, nu var det borta!

- Pust,nu lägger jag mig en stund, softar lite och låter strålarna skölja över min vackra lekamen. Samlar mig lite inför den sista delen i tvagningen. Lilla rumpan kvarstår ju!

- Så var det dags för den vackra stussen att saneras! Man får vicka lite hit. Och lite dit. O framåt och bakåt. Mmmm, det gäller att vårda sina vackraste behag, som Husfar säger då han petar sig i näsan...

- Och en sista avsköljning! Så där ja! Ren och fin, snygg och ståtlig. Ett praktexemplar av en äkta vacker och utomordentligt hygienisk Svensk Gul Anka!


- Bye bye, Ducklovers!

/Yours Anki Anka - The one and only...

Gonattosovgott...

Efter nästan en dag borta från gården och efter att ha befunnit mig i julhandelsvimlet är jag mer förvirrad än vanligt.

Det första jag gjorde ikväll när jag kom hem efter det mödosamma, och förfärligt kostsamma, besöket i Residensstaden var att släppa ut alla hundarna och ta en sväng ute, fylla på alla fågelutfodringsplatserna, ta in hästarna och göra kväll i fähuset. Sen bar jag hö och kraftfoder ut till rådjurens utfodringsplats. Senare i natt, när jag förvägras vara i sömnens rofyllda landskap, kommer jag stå i sovkammarfönstret för att i halvmånens sken betrakta siluetterna av de ätande rådjuren.

Jag och hundarna var just ute på kvällskissrunda och det kändes rasande kallt! Termometern visade dock inte mer än tolv minus men det känns faktiskt kallare.

Har tänt en liten nattbrasa i pannan och vedspisen har matats med kvällens sista vedträn. I dess sköna sprak och värme ligger kissungen skönt ihopkrupen i sitt älskade servettställ och låter ännu en decembernatt famna gård och nejd.

Nu ska även jag krypa till kojs.

Gonattosovgott!

(Jodå, jag kom ihåg att släcka ljusen!)

Luciamorgon

När Luciamorgon glimmar
nån vill till stallet gå...

Den Stora Julmockningen

I ren frustration över datorkrångel stoppade jag raggsockfötterna i storstövlarna, kavlade upp skjortärmarna och stegade med de riktigt stora stegen över lagårdsgatan. Klockan var ännu inte sex men adrenalinet pumpade runt i den generösa kroppastollen med förfärande intensitet. Jag var enormt upprörd efter att ha slagits - och förlorat - med datorn sedan fyra på morgonen. Och hela föregående dag... Grrrrr.

Bättre göra något vettigt, tänkte jag i en stund av besinning. Det börjar ändå närma sig tiden för Den Stora Julmockningen i stallet. Sagt och gjort. Jag gav mig i kast med det och tre timmar senare, väsentligt mildare till sinnet och mörare i kroppen, stapplade jag ut ur lagårn. Drog en djup suck vilken avslöjade väsande, närmast astmatiska luftvägar.

Nu har ett par dagar passerat och jag kan inte låta bli att slås av den enorma kapacitet som mina hönor äger. Närmast gåtfullt är allt de förmår att göra. Kan inte låta bli att, om än smått motvilligt, bli imponerad.

En sak jag förbluffas över är hönsens förmåga att ordna stormöten. Möten som tenderar vara något i stil med fackliga överläggningar. Kanske ett slags MBL-förhandling? Jo, faktiskt, jag är ganska övertygad om att hönsen håller den typen av stormöten här ute i mitt fähus. När jag inte är där, vill säga.

Medan jag går i fähuset och och trallar är de alla ögontjänare i stil med söndagsskoleklassens ordningsman. Då klipper de vackert med ögonen, vippar kokett med sina fjädrar och lika snälla ut som partiledarna i den egenägda sista tittarflirtande minuten i televisionens valdebatt.

Men när jag stänger fähusdörren och vänder ryggen till har jag en känsla av att det minsann blir annat ljud i skällan. När de hör husmors stövelbeklädda fötter tungt stega bort över ladugårdsgatan tror jag de lismande hönsen stämmer upp i sin sanna kakafoni. En beräknande sådan.

Det kan inte vara på annat vis! För hönsen här i fähuset är så samstämda, så kollektiva och agerar så likartat att det bara måste bottna i gemensamma överenskommelser.

Någonstans bland de fjäderbeklädda finns en listig ledarhöna. En riktig fackpamp! Det torde vara en kaxig fjäderbeklädd madam som är vass i näbben, kacklar högt och pekar med hela vingen när det ska kallas till överläggning. Vilka frågor som avhandlas vid hönsens stormöten är jag osäker om. Deras fackliga åtgärder är jag däremot väsentligt mer varse om. Deras tre favoritåtgärder är:

- Äggstrejk
- Vägra Värpa Rede
- Sprätta Spån

Just nu är gårdens höns inne i just den tredje åtgärden; Sprätta Spån.

När jag gjort rent, förhoppningsvis utan att ha fått någon kladdig hönsspillning i nacken, tömmer jag spånbalen längst in i boxen, inunder sittpinnarna. Men si, då jag nästa gång öppnar dörren, ligger en imponerande hög vall av spån just innanför dörren som makligt välter ut på gången. Allt medan hönsen flinar och klappar i vingarna.

Detta har utvecklats till en kraftfull maktkamp mellan kombattanterna Höns - Husmor. Blivit Fähusets eget sisyfosarbete. Hönsen sprätter och jag greppar resolut skoveln och kastar tillbaka spånet in i boxarnas bakre regioner. Men bara för att någon dag senare upptäcka att de små spinkbenade madammerna minsann spekat ned alltsammans till dörren igen. Hur kan de? Hur klarar de detta? De måtte ha både träningsvärk och mjölksyra i benen, men spånet ska sprättas, ty så haver ju fackpampshönan bestämt.

Så tillsvidare får jag, fast det svider, erkänna mig besegrad. Hönsen är så många fler, de är illmariga, styvsinta, ihärdiga och har en helt annan kontinuitet i sitt spånsprättande än vad jag klarar att hålla. Jag måste ju försöka tjäna en och annan sekin mellan varven så jag har råd att köpa mat – och spån – till dem.

Dessutom får frodig Husmor allt passa sig lite. För när hönsen blir riktigt förorättade kan de använda alla tre åtgärderna samtidigt. Och det är inte kul!

Säga vad man vill om höns – men dumma som spån är de inte…

Kackel o leenden - Eder Frodig Hönsmor


Fotnot: Detta är delar av ett kåseri som varit publicerat i Svenska Rasfjäderfäförbundets (SRF) Tidskrift, där jag är kåsör.

Tomtekyss

JULSÅNGSTIDER...

Jag såg kissen kyssa tomten jag (fast hon miss-ade munnen)
Tänk om våran pappa kommit då (husfar skulle ändå inte märka nå´t)
Jag gömt mig i en vrå (typ skafferiet - enda stället jag ryms)
För att titta lite på (glo o glana kostar ju inget)
Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få (hmpf, ja inte lär det vara till mig)

Men söta är de! Både Kissen och Tomten. Och kanske är Kyssen det också...

Inte lönt att bröla...

Inte nog med att jag, av en viss manlig individ här på gården, fått vanärande kommentarer såsom att de vackra snöänglarna som jag kärleksfullt gjorde i vintras såg ut som om en älgtjur svulstigt vältrat sig ute på åkern.

I morse kom ännu ett skymfligt och nesligt uttalande. Dessutom relaterat till ovan nämnda djurslag.

Låt mig berätta.

Jag vinglar ut på den halvfrusna dyngstacken med den av gödsel till brädden fyllda skottkärran. Lyckas balansera mig fram och tömma den utan att välta vare sig kärra eller lekamen. Stannar sedan mitt i den där rörelsen då skottkärran står på högkant, vilar på skaklarna och blickar så ut över mitt paradis.

Det är i de stunderna jag brukar känna mig som Drottningen av Dyngan.

Då glider jag med blicken uppmärksamt över omgivningarna, scannar av landskapet och iakttar vad som hänt under natten.

Är det månne nya spår uppe på Gubbalyckan efter vildsvinens nattliga räder? Var är rådjuren idag, den vackra geten och de två kiden som jag ser mest varje dag? Kanske följer jag en bortskuttande hare med blicken.

I Lutan intill mig står märrarna lugnt och äter sitt frukosthö. Jag hör tydligt ljudet från deras malande, rytmiskt tuggande käkar. Ett stamp av en tung hov mot golvet hörs då och då.

Ännu råder inte fullt dagsljus och sikten är inte riktigt tydlig. Luften ligger tung och små,små snöflingor singlar runt och bildar subtila mjölkgrå dimsjok

Plötsligt får jag syn på en älgko och två kalvar som står en bit ner i Ängen och äter på en ungtall. Det är vackert. Mäktigt liksom.

I samma ögonblick kommer Husfar asandes runt knuten och ser föga förvånande ut att ha tagit kurs mot maskinhallen. Antagligen dags för en stund närgånget pyssel med Grävaren.

Jag gör hyssjande tecken åt honom genom att lägga pekfingret framför munnen och pekar sen på älgarna.

De står kvar vid den unga tallen och äter, tittar då och då bort mot mig. Kanske får de nog av tallens vassa barr för de flyttar sig några meter och börjar istället repa kvistar av en björk. Kalvarna blir oroliga, kanske nås de av min doft för plötsligt ger de sig iväg.

Men älgkon står kvar och äter.

Konstigt nog så bryr sig inte Husfar nämnvärt. Försöker inte ens låta som en älgtjur som brölar efter brunstiga kor! Något som annars ju är en av de få saker som kan få till och med honom lite upplivad...

En aning brydd frågar jag;

- Ska du inte bröla lite?

Med kärv röst och uppgivet tonfall svarar han;

- Nä, ja har gett opp!

- Va?

- Dä ä inte lönt mä nöet brölande här inte!

- Vad?

- Ja, du sir väl?

- Vadå?

- Här ä di alla likadana - älgakor, märrar o kvinnfölk - dä enda di vill, dä ä å äta…

Den Riktiga Adventskalendern!

Jag är så glad!!!

Sprudlande bubblande glad på ett uppsluppet och barnsligt sätt.

- Löjlig, säger Husfar och skakar på huvudet.

- Nä, inte alls, det handlar bara om att jag har barnasinnet kvar. Till skillnad från vissa andra...

Det där sista muttrar jag bara. Knappt hörbart och det går Husfar förbi. Vill ju inte reta den björn som sover...

Men trots dessa, våra ständiga meningsskiljaktigheter, är jag glad! Munter nynnar jag omkring i mitt kök. Blickar lättjefullt då och då bort mot Det Nyinhandlade. Det som just nu är anledningen till min ystra sinnesstämning. Min pirrande känsla i magen. De strömmande vibbarna i magen. Förväntan! Lycka!

Jag har, för första gången i hela mitt långa liv, köp "Den Riktiga” ADVENTSKALENDERN!!!!!!!

Ända sedan jag var liten har jag suktat efter den där kalendern. Den som stod så strategiskt lockande placerad strax intill kassan i affären. Trånande stod jag framför den och tittade på framsidan. På texter, färgerna, figurerna, logotyperna – och på prislappen. Åh, jag ville såååå gärna ha den där adventskalendern.

Den Riktiga. Den Fina. Den Åtråvärda. Men ack så dyra..

Den där som man såg i teverutan varje kväll efter att adventskalendern var slut och tevehallåan höll fram den, låtsades febrilt leta efter luckan och öppnade den sedan sakta. Gläntade först bara lite grann, på bästa Lasse Kronérmanér, och öppnade den sen fullt ut och utbrast något suktande i stil med.

- Åhhhh, en pepparkaka dolde sig bakom dagens lucka!

Så tittade tevehallåan in i kameran och sa med mild röst;

- Har DU hittat luckan på din kalender? Har DU också hittat den fina pepparkakan bakom din lucka?

Harmsen tittade jag ned på min lilla adventskalender. Jag hade i bästa fall en liten gratisadventskalender från en matvaruaffär i Staden.

Aldrig, aldrig, aldrig hade jag Den Riktiga Adventskalendern. Aldrig en endaste adventsperiod! Jag längtade, trånade, bönade och bad. Men si, intet hjälpte.

Det var gratisadventskalendern från matvaruaffären - eller ingen alls.

Men jag tittade ändå alltid på tevens adventskalender. Alltid! Och i Valles skolbuss hörde vi radions adventskalender. Ibland, när tiderna råkade sammanfalla så, kunde man ibland höra adventskalendern både på vägen till skolan och på vägen hem. Visserligen var det ganska mycket brus och rassel beroende på var i skogarna den lilla skolbussen befann sig. Men lyssnade gjorde jag likafullt. Gjorde ibland egna tolkningar i hålen efter bortbrusade fragment och delar. Tyckte ofta att jag själv gjorde storyn bättre än vad radioadventskalenderförfattarna själva gjorde.

Jag tycker fortfarande det är något speciellt när tevens adventskalender börjar. Det är ju just i de där allra mörkaste och mest kulna kvällarna när novembermånadens sista datumlapp rivs bort och siffran 1 samt de magiska bokstäverna som tillsammans bilder namnet DECEMBER istället lyser mot mig. Då man längtar som mest efter ljus och hög mysfaktor!

Så tevens adventskalender vill jag inte missa. Husfar får finna sig i att adventskalendern ska ses. Och så har skett här i huset genom alla år och Familjen har förväntansfulla bänkat sig vid teven. Nåja, i alla fall jag... Men tror ni att JAG köpte Den Riktiga Kalendern till mina barn? Nä! Jag kan väl inte annat än att citera Siw Malmqvist, ”Mamma är lik sin mamma…”

Det är faktiskt ofattbart men icke en enda gång köpte jag den när barnen var små! Någon gång slog jag knut på mig själv och köpte nån slags chokladkalender från någon idrottsförening men aldrig att jag köpte Den Riktiga Kalendern.

Men nu har det skett! Kors i taket och cirklar på himlen! Jag har köpt Den Riktiga Kalendern.

Men vilken märklig tajming! Just i år och denna advent är den allra första utan några hemmaboende barn! Och vad finner jag mig göra i fredags?

Jo, efter att i ett par minuter stått och glott på Den Riktiga Adventskalendern i ett ställ i en av Stadens affärer greppade jag den, scannade snabbt in den och stoppade den längst ned i korgen. Resterande stund av proviantering gick jag som i ett töcken. Lyckorus. Hjärtat slog lite fortare och pulsen kändes brusande snabb. Skulle jag besinna mig och lägga tillbaka den i sista stund? Nej, jag fullföljde mitt infall. Jag KÖPTE den! Jag gjorde faktiskt det!

Efter att jag i skåp och skafferi stuvat in provianten tog jag under stor vördnad upp Den Riktiga Kalendern. Till och med Kissungen blev förtjust och ställde sig för att titta på den. Sedan lade hon sig tillrätta i servettstället (hygieniskt så det förslår) medan jag, med ett leende som sträckte sig från örsnibb till örsnibb, ställde upp Den Riktiga Kalendern vid den lilla teven i köket.

Nu står den där så fint. Och varje gång jag tittar på den ilar det till av glädje.
Inte undra på det, flera decennier av längtan och trånad har ju äntligen förverkligats; Jag har Den Riktiga Adventskalendern!

- Gu, så barnsligt, sa husfar men satt kvar och tittade på tevens adventskalender.

Han var märkvärdigt tyst och satt och glodde stint på rutan. På Gyllene Knorren och allt som händer där i Östra Landsbygden.

Efter programmet tog han sig om hakan så det uppstod ett raspade ljud i den flerdagsgamla stubben. Sa sedan med en märkvärdigt eftertänksam ton;

- Men dä ä jästrar i mej nöet redit bekant i den där adventskallännden.... Dä ä nöet mä den där ludna grisen som ä så runn o tjöcker...

Dagens Julbild i TV4

Jag blir varm inombords, vilket kan behövas i denna vinterkyla, av Er, rara och omtänksamma läsare! Vad menar jag nu?

Jo, inom loppet av ett dygn fick jag tre mail från läsare som hade uppmärksammat att TV4 varje dag avslutar sin sändning med att visa Dagens Julbild.

Läsarna av Njutbart Blädder kom tydligen att tänka på mig och skrev genast glada entusiastiska brev i vilka de uppmanade mig att sända in några bilder.

Först tänkte jag, som sig bör, "men inte kan väl jag..." men igår skickade jag in en alldeles alldeles nytagen bild.

Det är min "unga" (och tunga) ardennermärr Tionetta som i djup snö och arton minusgrader går neråt Ängen bland älggräs och alar för att söka efter öppet vatten.

Och si - igår kväll vid TV4 kvällsändning 18.30 så var det just denna bild som var Dagens Julbild!

Så tack alla goa läsare för Er tilltro och uppmuntran!

Eder tillgivna hönsfarmare,
Mickan

Smålandsvinter...

Var: Jordkällaren
När: Morgon, 1 december 2010
Hur: Fingervantar (rediga 18 minus)
Vem: Hönsmor är i vantarna (inte i hatten...)
Varför: Gnistrande oemotståndigt ljuvligt vackert
Kontentan: Är detta månne sinnesbilden av en Smålandsvinter?

Dagens ris - vid min spis...

Steg upp strax efter fyra. Vaknade av några slags skrik utifrån. Kanske en uggla, kanske en räv eller ett rådjur. Vet faktiskt inte riktigt, när jag väl var driven upp ur sömnens virrland var allt tyst.

Steg upp och stod länge i fönstret och tittade ut över det vinterfamnade och snödämpade landskapet. Allt såg underligt gråaktigt, nästan slätstruket, ut i polstjärnans och den knappt halva månens sken.

Ännu har inte gårdens adventsprydnader tänts och avsaknaden av ljusnätens ljussken kunde därför inte vägleda mig huruvida de tre rådjuren ånyo stod ute på Stuvegärdet och åt av den mat jag lägger ut där till dem.

Bakom mig sover Husfar. Jag mer anar än ser hans närvaro då små pufflika andetag avslöjar att han ännu var kvar i sin välbehövliga sömn. Äntligen har han fått sova en hel natt. Det har inte varit många sådana senaste veckan utan istället har klockan, eller telefonen, väckt oss vid tvåtiden då Stadens Snöskottning kallar. Tapper är han, gårdens husfar, trots allt...

Jag tassar ned, har godmorgonceremonier med Blenda, Alfons, Alice, Spöket och lilla kissungen vars namn vi ännu inte enats om. Jag är inne på Sissen efter den allra första katt vi hade hemma i mitt barndomshem i Bjurvik. Men Husfar är inne på mycket mer underliga namn. Typ ”Burn”, eftersom kissungen brände av både morrhår och ögonbryn häromdagen då hon nyfiket nosade på ett ljus. Hur kul är det på en skala?

Pröva själv att ropa det namnet högt! Tänk mig hur jag står i dörren och högt ropar på henne när det vankas mat. Hur det brölar och rullar mellan gårdens hus och bodar:

- Bööööööööööön, dä ä mat!

Nä, säger jag halvhögt medan jag kliar henne under hakan, Burn ska det INTE bli. Så de så!

Tänder i vedspisen, sätter på kaffe, vänder blad i almanackan och konstaterar att det står December längst upp. Just det ja, första december! Jag skyndar mig att plocka fram datumljuset som jag fick häromdagen av Johanna och Ludwig.
Ett datumljus är ett måste, det har jag vartenda år! Alltid! Fram med tändstickorna igen och försiktigt tänder jag ljusveken för allra första gången i år. Men ingalunda den sista!

Nu har Husfar kommit ned och tagit med sig hundarna ut för att hämta morgontidningen. En fantastisk service!!! Att få morgontidningen på morgonen, menar jag. Ja, att Husfar hämtar in den också förstås.

- Hu, va kållt dä ä, säger han.

Jag kollar. Minus 17. Och det lär väl falla ännu ett par grader innan det dagas.
Då är det skönt med vedspisen. Jag baxar intill mig så nära jag kan utan att själv antändas. Står med raggsockbeklädda fötter och känner vedspisens sköna strålvärme. Kupar händerna runt en mugg (blå förstås) med varmt kaffe.

Sluter ögonen och tar in känslan av den sköna värmen, doften, sprakljudet och mjuknar inombords. Känner en stunds skön vardagslycka.

Husfar sitter vid bordet. Jag hör honom grymta till och ser en grimas fara över anletet, så pekar han på en sak i tidningen och går dit för att titta.

Dagens Ris. Till Snöskottarna i Staden. Igen.

Hur bara kan man? Natt efter natt stiger tappra män och kvinnor upp, tar sig i uselt väglag sömndruckna in till Staden mitt i natten. Sätter sig i alla tillgängliga snöröjningsmaskiner och kör sedan allt vad de förmår i flera timmar så att Stadens bilister, cyklister och flanörer ska kunna ta sig fram när det är dags för dem att börja sin dag.

Och vad möts dessa Snöröjare av?

Jo, otrevligheter, knutna nävar, onda ögat och – Dagens ris.

Och så själva undertecknandet. Det står: "Besviken Skattebetare i Staden". Mig veterligen är det väl samma skattesats såväl innanför som utanför ringmuren?

Ja, denna vrede som visas Snöskottarna är något som övergår mitt förstånd! Det enda jag känner om någon annan skottar undan snön så att jag och andra två- och fyrbenta lättare kan ta oss fram är djup och uppriktig TACKSAMHET!

Kanske är det den där lilla stunden av simpel vardagslycka som saknas här och var? Som gör hjärtat varmt, tanken mjuk och sinnet milt?

Med vad vet väl jag och vem är väl jag att döma...

En sak vet jag, och det är att jag nu måste lämna stugvärmen och ta mig ut till lagårn, till de väntande djuren vilka jag ska försöka skänka en stunds vardagslycka.

Och sen får jag väl skotta snö – för det lär väl ingen annan ha gjort…

Adventsmorgon

Fortsatt snöande medförde att Husfar ånyo mitt i natten åkte till Staden. Så jag och hundarna hade ännu en lång sejour utomhus med att göra stall och djur, fylla på alla fågelautomater, pulsa skogsrundan – och, icke att förglömma - SKOTTA SNÖ...

Nöjda med morgonpasset och rejält kaffesugna, ja, kanske mest jag då förstås, klampade vi av oss den värsta snön och gick in.

Så tände jag i pannan, vattnade övervintringsväxterna, hjälpte Alice bli av med all snö som alltid fastnar i hennes lockiga päls och får henne att se ut som om hon har moonboots på sig, gjorde kattgröt till huskatterna och utfodrade hundarna.

Sen, gubevars, var det äntligen tid att sätta på lite kaffe. Jag satte fyr i vedspisen, bredde mig en smörgås, tog fram en av mina favoritkaffekoppar, vilka alla är olika men har det gemensamt att de är av någon blå nyans, och hällde i den varma drycken vars väldoft spred sig och fick hela köket att lukta gott och hemtrevligt.

Tog fram tändsticksasken med den nakne lille solstickspojken, raspade stickan mot spånet och tände årets första adventsljus.

Suckande av välbehag sörplade jag i mig mitt adventskaffe medan vedspisen sprakade, stearinljusen fladdrade, hundarna slumrade runt mina fötter och kattungen for runt som ett skållat troll på bord och bänkar.

Ack, du behagliga adventsmorgon! Visserligen ännu en ensam morgon - men å andra sidan fri från försåtliga kommentarer...

Bredden har ingen betydelse...

Nu har vintern, snön och kylan slagit till med full kraft. Redan! De här bilderna är från i morse! Suck, pust och stön - stön, pust och suck!

Fram till och med förra vintern var jag en snöälskare som tycket det var myyyyyysigt och fiiiiint och häääääärligt med snön.

Men nej. Tyvärr. Alla de positiva känslorna försvann kapitalt under förra vinterns ihärdiga snöande. Till slut blev det så att när jag tittade ut i gryningen och såg att det hade snöat igen så kunde jag brista i gråt. Eller åtminstone svära lite. Jaja, mycket. Det var insikten om att jag återigen hade några timmars snöskottningsarbete framför mig som drog såväl sinnet som mungiporna i samma riktning som barmens sorgtyngda lutning.

Husfar själv syns inte till här hemma går gården överhuvudtaget under snöperioderna, han far vid två på natten och sen har han fullt skägg med att hålla undan snön för Stadens människor, cyklister och hundar. Således faller all snöskottning på mig.

Här på gården har (hade) jag mängder av gångar som jag handskottade och som med tiden fick vallar höga som rullstensåsar. Gångarna gick till de olika fågelutfodringsplatserna, till hundgården, gången mellan lilleporten och huset, en stor gång runt hela huset och en gång till källarnedgången. Så var det gången mellan stalldörr och rännebro, gången till posthuset, gången mellan Lutan och hästarnas badkar, den smala lilla gången gång till katternas ingång i vagnsliderdörren, den långa gången längs lagårn, gången in till snickarboden och en gång bort till lackrummet.

Ja, och sen var det de bredare ytorna som uppfarter och infarter, ingångar och utgångar och inköret till maskinhall och till Lutan. De större ytorna kunde jag dock få maskinell hjälp med ibland via Son eller Husfar.

Nog för att jag behöver motionen som all snöskottning genererar, inte tu tal om det, men ändå… För att inte tala om all TID det tar! Suck, stön och pust. Igen.

Nåväl.

Jag har, som ni förstår, högljutt och beklagande utgjutit mig över detta ända sedan dess. Vresigt och grinigt framfört min bävan för ännu en snörik vinter. Hotat med att rymma till Bahamas, vilket dock ändå ingen tror på eftersom man där bär bikini.

Men till slut insåg Pojkarna att Husmor var seriöst vredgad över blotta tanken på kommande snöskottningssejourer.

Detta ledde, trot eller ej, till några seriösa resonemang om nya lösningar. En självklar åtgärd, vilket jag själv beslöt redan förra vintern, är att hålla väsentligt färre gångar skottade. En åtgärd som medfört att nu har de höga stövlarna åkt på och jag pulsar istället nu i djupsnön ut till fågelautomater och vattenkar.

Men det fanns fler åtgärdsförslag. Åtminstone på resonemangsnivå.

Nästa punkt på Pojkarnas seriös-diskussions-lista var huruvida Gården skulle slå knut på sig själv och investera i en snöslunga. Resonemangen pågick mellan Husfar och hans enfödde Son. Oundvikligen kom de in på dividerande om tekniska detaljer hit och dit.

Först tyckte jag om att lyssna på det hela. Gillade tanken att de tagit min nya snöskottningsaversion på allvar. Men sen tog det roliga abrupt slut!!! Grrrrrrr. Hör här!

Sonen säger:
- Det är ju viktigare med en stark motor än själva bredden på slungan.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen har en tidning framför sig i vilken han pekar på en snöslunga med tillhörande detaljbeskrivning.
- Den här verkar vettig. Bra pris är det också.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen fortsätter.
- Den är femtio centimeter bred, det räcker väl?

Husfar lyfter på huvudet, spärrar förfärat upp ögonen och utbrister med stark emfas i rösten:

- Femti!!!!??? Ja, dä räcker la för själva gången, men sen sa ju Husmor få plats bakom…