Bredden har ingen betydelse...

Nu har vintern, snön och kylan slagit till med full kraft. Redan! De här bilderna är från i morse! Suck, pust och stön - stön, pust och suck!

Fram till och med förra vintern var jag en snöälskare som tycket det var myyyyyysigt och fiiiiint och häääääärligt med snön.

Men nej. Tyvärr. Alla de positiva känslorna försvann kapitalt under förra vinterns ihärdiga snöande. Till slut blev det så att när jag tittade ut i gryningen och såg att det hade snöat igen så kunde jag brista i gråt. Eller åtminstone svära lite. Jaja, mycket. Det var insikten om att jag återigen hade några timmars snöskottningsarbete framför mig som drog såväl sinnet som mungiporna i samma riktning som barmens sorgtyngda lutning.

Husfar själv syns inte till här hemma går gården överhuvudtaget under snöperioderna, han far vid två på natten och sen har han fullt skägg med att hålla undan snön för Stadens människor, cyklister och hundar. Således faller all snöskottning på mig.

Här på gården har (hade) jag mängder av gångar som jag handskottade och som med tiden fick vallar höga som rullstensåsar. Gångarna gick till de olika fågelutfodringsplatserna, till hundgården, gången mellan lilleporten och huset, en stor gång runt hela huset och en gång till källarnedgången. Så var det gången mellan stalldörr och rännebro, gången till posthuset, gången mellan Lutan och hästarnas badkar, den smala lilla gången gång till katternas ingång i vagnsliderdörren, den långa gången längs lagårn, gången in till snickarboden och en gång bort till lackrummet.

Ja, och sen var det de bredare ytorna som uppfarter och infarter, ingångar och utgångar och inköret till maskinhall och till Lutan. De större ytorna kunde jag dock få maskinell hjälp med ibland via Son eller Husfar.

Nog för att jag behöver motionen som all snöskottning genererar, inte tu tal om det, men ändå… För att inte tala om all TID det tar! Suck, stön och pust. Igen.

Nåväl.

Jag har, som ni förstår, högljutt och beklagande utgjutit mig över detta ända sedan dess. Vresigt och grinigt framfört min bävan för ännu en snörik vinter. Hotat med att rymma till Bahamas, vilket dock ändå ingen tror på eftersom man där bär bikini.

Men till slut insåg Pojkarna att Husmor var seriöst vredgad över blotta tanken på kommande snöskottningssejourer.

Detta ledde, trot eller ej, till några seriösa resonemang om nya lösningar. En självklar åtgärd, vilket jag själv beslöt redan förra vintern, är att hålla väsentligt färre gångar skottade. En åtgärd som medfört att nu har de höga stövlarna åkt på och jag pulsar istället nu i djupsnön ut till fågelautomater och vattenkar.

Men det fanns fler åtgärdsförslag. Åtminstone på resonemangsnivå.

Nästa punkt på Pojkarnas seriös-diskussions-lista var huruvida Gården skulle slå knut på sig själv och investera i en snöslunga. Resonemangen pågick mellan Husfar och hans enfödde Son. Oundvikligen kom de in på dividerande om tekniska detaljer hit och dit.

Först tyckte jag om att lyssna på det hela. Gillade tanken att de tagit min nya snöskottningsaversion på allvar. Men sen tog det roliga abrupt slut!!! Grrrrrrr. Hör här!

Sonen säger:
- Det är ju viktigare med en stark motor än själva bredden på slungan.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen har en tidning framför sig i vilken han pekar på en snöslunga med tillhörande detaljbeskrivning.
- Den här verkar vettig. Bra pris är det också.

Husfar säger:
- Hmmmm

Sonen fortsätter.
- Den är femtio centimeter bred, det räcker väl?

Husfar lyfter på huvudet, spärrar förfärat upp ögonen och utbrister med stark emfas i rösten:

- Femti!!!!??? Ja, dä räcker la för själva gången, men sen sa ju Husmor få plats bakom…