Den Stora Julmockningen

I ren frustration över datorkrångel stoppade jag raggsockfötterna i storstövlarna, kavlade upp skjortärmarna och stegade med de riktigt stora stegen över lagårdsgatan. Klockan var ännu inte sex men adrenalinet pumpade runt i den generösa kroppastollen med förfärande intensitet. Jag var enormt upprörd efter att ha slagits - och förlorat - med datorn sedan fyra på morgonen. Och hela föregående dag... Grrrrr.

Bättre göra något vettigt, tänkte jag i en stund av besinning. Det börjar ändå närma sig tiden för Den Stora Julmockningen i stallet. Sagt och gjort. Jag gav mig i kast med det och tre timmar senare, väsentligt mildare till sinnet och mörare i kroppen, stapplade jag ut ur lagårn. Drog en djup suck vilken avslöjade väsande, närmast astmatiska luftvägar.

Nu har ett par dagar passerat och jag kan inte låta bli att slås av den enorma kapacitet som mina hönor äger. Närmast gåtfullt är allt de förmår att göra. Kan inte låta bli att, om än smått motvilligt, bli imponerad.

En sak jag förbluffas över är hönsens förmåga att ordna stormöten. Möten som tenderar vara något i stil med fackliga överläggningar. Kanske ett slags MBL-förhandling? Jo, faktiskt, jag är ganska övertygad om att hönsen håller den typen av stormöten här ute i mitt fähus. När jag inte är där, vill säga.

Medan jag går i fähuset och och trallar är de alla ögontjänare i stil med söndagsskoleklassens ordningsman. Då klipper de vackert med ögonen, vippar kokett med sina fjädrar och lika snälla ut som partiledarna i den egenägda sista tittarflirtande minuten i televisionens valdebatt.

Men när jag stänger fähusdörren och vänder ryggen till har jag en känsla av att det minsann blir annat ljud i skällan. När de hör husmors stövelbeklädda fötter tungt stega bort över ladugårdsgatan tror jag de lismande hönsen stämmer upp i sin sanna kakafoni. En beräknande sådan.

Det kan inte vara på annat vis! För hönsen här i fähuset är så samstämda, så kollektiva och agerar så likartat att det bara måste bottna i gemensamma överenskommelser.

Någonstans bland de fjäderbeklädda finns en listig ledarhöna. En riktig fackpamp! Det torde vara en kaxig fjäderbeklädd madam som är vass i näbben, kacklar högt och pekar med hela vingen när det ska kallas till överläggning. Vilka frågor som avhandlas vid hönsens stormöten är jag osäker om. Deras fackliga åtgärder är jag däremot väsentligt mer varse om. Deras tre favoritåtgärder är:

- Äggstrejk
- Vägra Värpa Rede
- Sprätta Spån

Just nu är gårdens höns inne i just den tredje åtgärden; Sprätta Spån.

När jag gjort rent, förhoppningsvis utan att ha fått någon kladdig hönsspillning i nacken, tömmer jag spånbalen längst in i boxen, inunder sittpinnarna. Men si, då jag nästa gång öppnar dörren, ligger en imponerande hög vall av spån just innanför dörren som makligt välter ut på gången. Allt medan hönsen flinar och klappar i vingarna.

Detta har utvecklats till en kraftfull maktkamp mellan kombattanterna Höns - Husmor. Blivit Fähusets eget sisyfosarbete. Hönsen sprätter och jag greppar resolut skoveln och kastar tillbaka spånet in i boxarnas bakre regioner. Men bara för att någon dag senare upptäcka att de små spinkbenade madammerna minsann spekat ned alltsammans till dörren igen. Hur kan de? Hur klarar de detta? De måtte ha både träningsvärk och mjölksyra i benen, men spånet ska sprättas, ty så haver ju fackpampshönan bestämt.

Så tillsvidare får jag, fast det svider, erkänna mig besegrad. Hönsen är så många fler, de är illmariga, styvsinta, ihärdiga och har en helt annan kontinuitet i sitt spånsprättande än vad jag klarar att hålla. Jag måste ju försöka tjäna en och annan sekin mellan varven så jag har råd att köpa mat – och spån – till dem.

Dessutom får frodig Husmor allt passa sig lite. För när hönsen blir riktigt förorättade kan de använda alla tre åtgärderna samtidigt. Och det är inte kul!

Säga vad man vill om höns – men dumma som spån är de inte…

Kackel o leenden - Eder Frodig Hönsmor


Fotnot: Detta är delar av ett kåseri som varit publicerat i Svenska Rasfjäderfäförbundets (SRF) Tidskrift, där jag är kåsör.