Glimtar från Dalarna

Hej där finaste!

Idag bjuder jag på några glimtar från äventyret jag varit ute på i några dagar nu.

Jag reste till Dalarna med mina böcker för att medverka vid Täpp Lars boksläpp. Då det finns ett kapitel i min bok som handlar om Täpp Lars och hans brödbakande på hans fäbod Arvselen så var det liksom läge att även jag fanns med där i Leksand och Malung med mina böcker.

När jag under torsdagen åkt olika tåg och varit på resande fot mest hela dagen var det skönt att checka in och när hungern gjorde sig påmind gick jag, på rekommendationer av hotellpersonalen, till närmsta bar, för att äta något lätt innan den väntande sömnen.

Gick in på restaurangen och möttes ganska omedelbart av en kvinna som log mot mig med upplyfta ögonbryn och en blick som frågade: Nå, vad önskar damen?

Jag sa:

- Hej! Det är bara jag, alltså inget annat sällskap som väntas, och jag vill äta något litet och ta ett glas kallt vitt till.

- Och så vill jag sitta i ett lugnt och tyst hörne där jag kan sitta och läsa.

Hon tittade lite konstigt på mig, tyckte jag. Sen sa hon:

- Öh, okej, det ska vi nog kunna ordna. Men Leksand spelar ikväll så det kan nog vara lite liv. Men kom, vi går hit upp så ska vi nog fixa något.

Så trevligt, tänker jag, det blir livemusik! Ett band som heter Leksand ska spela, det var länge sedan, om ens nånsin, som jag satt på en krog och upplevde en livespelning.

Jag visades till en hörne, det var ganska mörkt men jag fick dubbla uppsättningar ljus så jag kunde faktiskt läsa.

Efter en stund kom kvinnan tillbaka och frågade om allt var bra. Jodå, jag försäkrade att allt var bra och hon börjar gå tillbaka till köket.

- Förresten, ropade jag efter henne, när börjar dom spela?

Hon tittar perplext på mig. En rynka börjar framträda mellan ögonbrynen, som nu inte alls är upphöjda, utan snarare sammandragna.

Sen svänger hon ut med handen i en litet otålig cirklande gest och pekar på alla tevskärmarna där nån slags sport pågår, säger lite vasst, som när man talar till ett barn som man är irriterad på.

- De spelar ju nu!

Plötsligt går det upp för mig att Leksand inte är ett band - det är ett lag...

Nåja, jag fick, hur som helst, sitta i fred i ett hyrne och läsa min bok - medan alla andra satt och glodde på alla teveskärmarna där bandet, nä, laget Leksand som spelade...

Under fredagen hade jag några fria timmar så jag satte mig på tåget och åkte upp till Rättvik ty där var det anrika Rättviks Marknad.

Följande episod utspelade sig på stationen i Leksand:

- Hej du! Går det bra för dig?

En leende man tilltalar mig bums. Jag hinner inte svara innan han fortsätter.

- Jag har långkalsonger på mig jag.

- Ja, det har jag.

- Långkalsonger.

På fantastiskt sjungande Leksandsdialekt pratar mannen ivrigt och glatt intill mig på en träsoffa bak Leksands tågstation där jag väntade på tåget till Rättvik.

Väntade gjorde även mannen. Den pratglade.

- Det blir mycket folk i Rättvik idag, det är marknad där, vad ska de göra av alla bilarna?

Detta sa han nog en sju åtta gånger. Men sen blev det (dessvärre) hockeyprat.

- Varifrån kommer du, frågar han med oförblommerat leende plyte.

- Småland, säger jag, men just landskapsnamnet snappar han inte riktigt.

- Vars ligger det då, säger han, fortsatt leenden inunder sin keps och ovan sina långkalsonger.

Åh, då kommer till och med jag på, att eftersom mannen hela tiden pratar om hockey, så kanske jag kan nämna HV 71. Jag gör det.

- Åh, säger han, med ett litet skevt leende.

- HV ja… Hm….

Mumlar nåt om "förlorade"...

- Men hur långt har du till Jönköping då, frågar han sen.

Lite impad över hans geografiska kännedom svarar jag uppriktigt att jag bor typ nio mil söder om Jönköping. Då säger karln.

- Men är inte Team Boro närmare dig då?

Öh… jag blir alldeles perplex. Hur i helsicke vet han sånt DÄR???

Men gud… Team Boro, tänker jag febrilt. Vad är det, nu igen? Småhus? Vollyboll? Innebandy? Handboll?

Det var säkert något med sport och inte trähus, insåg jag, eftersom mannen med Långkalsongerna bar keps och andra persedlar som skvallrade om att denne man var en sportnörd.

- Du vet, Riddervall, säger han, alltjämt flinande.

- Jag känner honom jag, säger han stolt.

Jag låtsas som att jag är med på noterna och säger översvallande imponerad.

- Ååååhh, det menar du inte. Vad häftigt! (och så tänker jag att Riddervall nog är en kusin till Bindefeldt, han som ordnar fester. Bindefeldt och Riddervall, det är nog samma sak, tänker jag, lättad över att ha fått ordning på allt.)

Tystnad.

- Hur går det för Team Boro nu, frågar han och liksom stöter en dolk i det ynka uns självförtroende jag har kvar.

Men jag hinner inte ens svara, för plötsligt pekar han på bilarna som åker på vägen, och så säger han.

- Det är marknad i Rättvik idag, vad ska de göra av alla bilarna?

- Jag har långkalsonger på mig jag.

- Ja, det har jag.

- Långkalsonger.

Jag kände en djup lättnad över att samtalet var tillbaka på långkalsongerna. Det är liksom lite mer begripligt och handfast. I alla fall för mig.…

Här är några glimtar från marknaden, jag gick endast omkring i dess utkanter ty ni vet ju att jag har det lite svårt med mycket människor. Men det VAR lite kul, eller åtminstone intressant att betrakta kommersen och folket! 

Själv gick jag omkring där i massa lager på lager kläder i starka färger som fladdrade omkring mig. Bar även riktiga torgvantar i roliga färger så jag insåg att jag tedde mig nog som en riktig "Bag Lady", ni vet, en sån som går klädd i vad som går att klä sig i och som sover varhelst det går att sova. Glodde gjorde folk i alla fall - men så var jag ju en utböling också.

Och lite eljest därtill... 

Satte mig sedan i underbara restaurangen Sjövillan där jag genast satte personalen på prov genom att
1) be om att jag ska få sätta mig utomhus i den kalla terassavdelningen där inte en människa satt. 

2) be dem fixa ström till min dator vilket tarvade både en karl, en stege och en vådlig manöver (som ändå misslyckades) 

3) be dem tända stearinljuset på mitt bord

4) be dem tända terassvärmaren i närheten av mitt bord

5) be dem ordna ström igen då strömmen inte funkade

6) bli ombedd att flytta inomhus och sätta mig i ett hyrne där det fanns en kontakt

7) be dem hämta mer ved ty jag la på det sista i brasan. 

Efter detta började jag trivas och kunde börja skriva samtidigt som jag läppjade på kallt vitt vin till fisken jag åt.

När jag gick därifrån efter drygt tre timmar tyckte jag mig se att personalen växlade tacksamma och lättade blickar. Hm.... 

Åkte buss hem till Leksand och tycket det var skönt att komma in på mitt lilla hotellrum i tystnad och avskildhet. 

Så var det dags för boksläpp. Jag packade och checkade ut och började gå mot Leksands Kulturhus. 

Telefonen ringde. Det var Husfar. Jag hörde direkt att det var något på tok. 

Han berättade att Alfons plötsligt hade blivit jättesjuk under sennatten. Att han blivit så dålig att han inte kunde resa sig. Så hemskt!!! Så fort det hände! Bara för några dagar sedan sa ju Alfons till mig på skarpen att jag inte skulle resa ifrån honom mera. Han la sig promt i min resväska för att riktigt visa att jag inte skulle lämna honom. Och OM jag skulle resa så skulle han i så fall också resa med mig.

Vi tvangs snabbt fatta beslutet att hjälpa Alfons slippa sina uppenbara plågor. Beslutet togs med fruktansvärt vemod men alternativen var inga. Inga alls. Alfons fick somna in och flytta till hundhimlen där han förhoppningsvis träffade sin älskade fru Alice och storebror Månneman. 

Så jag kom gråtande in på Kulturhuset och tyvärr var jag ganska låg hela den följande vistelsen i Dalarna.

Efter boksläpp och trevlig boksläppslunch hos den just avgående kulturchefen Marie, bar det iväg till Malung. Där inkvarterade jag mig i en liten sval och tyst stuga, vilket passade mig perfekt.

På kvällen blev jag hämtad av mina vänner till en fin kväll i skön och otvungen gemenskap i Täpp Lars hus på Romarheden. 

Dagen efter röjde, städade och förberedde pojkarna huset medan jag hölls i köket och lagade soppa till gästerna vid vår gemensamma boksignering. Det var givetvis en soppa ur min bok Mickans Mat & Glädje, den som jag kallar för "Min besökssoppa", vad kan väl passa bättre när vi väntade besökare? Det är en potatis-, och purjolökssoppa som är väldigt väldigt god, värmande och mättande. 

Lars läste högt ur sin nyaste bok och jag läste högt ur min nyaste bok för våra gäster. Vi satt sedan och signerade våra respektive böcker till de nu mätta och nöjda gästerna.

Hemresan gick bra, jag åkte bil med Eva, min förläggare. Sov gott i natt i egen säng. 

Vaknade hemma i eget hem och hus. Intill mig ligger Mini med sin stora gravidmage. Jag håller handen på magen och känner en och annan mjuk liten box mot handen. Boxar som orsakas av små sprättande valpar.

Vid mina knän ligger som vanligt tröttaste hunden Blenda och har som vanligt rullat ihop sig under Husfars täcke som en sovande räv.

Men vid mina fötter ligger ingen Alfons. Där är tomt. Där kommer han aldrig mer att ligga. Så konstigt att han är borta. Tårarna väller upp igen. Och som om Blenda hör, anar eller känner på sig att jag är ledsen, så reser hon sig och kommer upp till mig, tränger sig ned mellan Mini och mitt ansikte och trycker sig så varmt och prompt mot mig som för att visa att hon finns där. Nära.

Jag blir alldeles varm både inuti och utanpå och strax därefter reser jag vi oss upp och börjar dagen.

Det är grått och mörkt utanför och jag tror det kommer bli en dunkel dag när ”grytlocket” liksom aldrig lyfts bort ovan gården. Ett ihärdigt kvittrande når mig bums. Jag hastar nedför trappan med hundarna, Oscar Storfot och Randis runt benen. Jag gläntar på locket i äggkläckningsmaskinen och räknar till nio nykläckta dunbollar, ett par alldeles är så nykläckta att de ännu inte hunnit bli en dunboll. 

Så plockar jag undan de tomma skalen och pratar med de små. Tar vattenflaskan och sprutar försiktigt på de okläckta äggen, till kycklingarnas fasa, de piper högt och missnöjt om de råkar träffas av vattenstrålarna.

Så känner jag plötsligt något på min fot! Det är en kattunge!!! Åh, de har börjat gå sedan jag åkte hemifrån i mitten på förra veckan! Sickna sötungar!

Jag sätter mig på huk och börjar jollra med kattungarna. Genast kommer Mini och är avundsjuk och säger indignerat till mig att:

"Hallå där, det är faktiskt JAG som är gravid och behöver pysslas om, de där små skruttungarna har ju sin mamma som tar hand om dem – nu får du vara så god att ta hand om mig."

Jag lägger Mini i hennes hörna som husfar byggt för henne och bebisarna bakom rottingfåtöljerna, hon lägger sig på rygg och blottar sin stora mage och de växande spenarna. Jag smeker henne över magen och så resonerar vi en stund, Mini och jag, om hur många valpar det är i magen och hur vi ska fördela arbetet med dem sedan. Blenda kommer och tränger sig emellan, igen, och vi kommer överens om att moster Blenda nog blir en fin reservmamma till de små valparna.  

Så känner jag plötsligt hur en liten hand kramar mitt hjärta och jag genomfars av värme, kärlek och ett slags tacksamhet över att jag får vistas just här och omges av tillitsfulla hundar och katter, nykläckta kycklingar, mjuka små kattungar och små buffar och boxar i min handflata från ofödda små valpar.

Tar så fram min älsklingskopp i redigt porslin, inte en likformad mugg utan öra, häller i kaffe och en skvätt redig grädde, inte mjölk ur ett trekantig tetrapack, tar fram en stekpanna och knäcker i ett par rediga ägg, inte några stämplade ”fabriksägg”, tar fram en redig limpa surdegsbröd, inte några vita bake-up-frallor, sätter mig i ett redigt kök, inte några arrangerade hotellmatsalar och får bums sällskap av några rediga katter, inte några kostymklädda och till synes väldigt upptagna affärsmän.

Det är underbart att vara hemma – trots att älskade Alfons saknas mig. Mycket.

Min morgon visar tydligt på en sak: Liv slocknar men nya liv föds… 

VÄLFYLLT LIV

Dagar och nätter avlöser varandra i en väldig hastighet. Månaderna likaså.

Nu har vi äntrat oktober och plötsligt känner jag att det inte är lika skönt att gå klädd endast i långlinne längre. Klippte gräsytor här på gården igår och var klädd i min varmaste tovade ulljacka och tre sjalar!

Men så är jag inte helt frisk ännu. Halsen och luftrören spökar ännu och får mig att hosta mig genom nätter och dagar. Fast jag är absolut på bättringsvägen.

Livet snurrar fort. Nästan lite för fort.

Men så blir ju tillvaron gärna när Livets agenda är välfylld - och kontinuerligt fylls den på allt stilla.

Var på intensiv signeringturné i dagarna som gått.

Och framför mig nu ligger signering i Leksand på lördag och i Malung på söndag.

Dessa signeringar i Leksand och Malung gör jag tillsammans med Täpp Lars som släpper sin fjärde barnbok då!

Jättefin är den. Den också. För de är fina allesammans!

 Täpp Lars gör så himla himla bra böcker som utan att skriva någon på näsan ändå har förbluffande bra och träffande sensmoral som lär barn (och vuxna) om vad som är rätt och fel.

Böckerna blir ännu finare genom Joakim Depuis underbara illustrationer!

De här böckerna är, som bilden visar, en riktig bokskatt som borde finnas i var mans hem där det då och då kommer småfolk på besök! Bara att krypa upp i soffan tillsammans, dra en filt över er, slå upp boken och börja läsa!

REN NJUTNING!

Njutning för MIG är det också, som ni ser, att bli kindkysst av nämnde Täpp Lars och Joakim Depui.

Ja, som du förstår är det full fart här.

Minis bebismage växer för varje dag och nu är det bara tjugo dagar kvar till planerad valpning!

Trädgårdens äppelträd bär mogna och helt supergoda äpplen som jag och Johanna gris slåss om...

Getterna är lite lagom bångstyriga och är långt ifrån så där fogliga och intresserade av att snällt följa sin Matmor ut på promenader så som Miss Filling var.

Katter frodas och kattungarna växer,

De passas av ömsom sin mor, Randis, ömsom av ett år äldre storebror Grålle och ömsom av fyra månader äldre storebror Oscar Storfot.

Och jag försöker hantera allt som händer genom att vinnlägga mig om att skapa en stilla stund på dagen.

Eld i spisen. Ljus tända. Spinnande katter. Småsnarkande hundar. Kaffet rinner sakta ned i behållaren med ett hemtrevligt puttrande.

Tankar kommer och far runt, de flesta stannar kvar som ett snurrande virrvarr. De tar sällan timeout, tankarna, utan är ofta på fullvarv. På gott och ont.

Det är därför som en stilla start på dagen känns så viktig för mig. Angelägen. För att göra tid och tystnad åt tankarna. Låta dem få plats.

Vissa får ta form. Andra välkomnar jag men vinkar sedan farväl åt dem. De får inte ta form. Vill låta de positiva och konstruktiva tankarna formera sig i mig, inte de negativa. Kverulantiska. Destruktiva. 

Jag försöker så här i morgonstund, fylla på i tankar och själ med värme, hopp, kärlek, tillit, vänlighet, optimism, kreativitet, skaparglädje och tilltro.

Å då hjälper det till med lite eld i spisen. Tända ljus. Spinnande katter och småsnarkande hundar. Och det hemtrevliga ljudet av kaffet som puttrande bryggs i hörnet på bänken.

ÖNSKAR DEJ EN DEJLIG DAG!!!

Sprida frön av glädje...

Boken Mickans Bak & Glädje är, liksom blomman, redo att sprida sina frö.

Frö av glädje som ska spridas till fler.

Frö av härliga recept, ljuvliga foton och kluriga kåserier.

De närmaste dagarna hittar du mig på följande platser där du kan köpa ditt exemplar och få det personligt signerat till dig själv eller till den du ska ge en fin present eller julklapp.

Välkommen hit:

* Torsdag 29 september i VETLANDA Kontorsspecial kl 17 - 21
* Fredag 30 september i TRANÅS, Tranås Direkt kl 10 - 13
* Lördag 1 oktober i NÄSSJÖ, Nässjö Bokhandel kl 12 - 14
* Söndag 2 oktober i SÄVSJÖ, Rödja Elimkapellet kl 16 - 18

(På söndagen i Rödja så håller jag, i Byalagets regi, en föreläsning med bildvisning med start klockan 16.00)

HÖSTKRAMAR
Mickan & Co

Ingen tuff brud alls...

"Jag är en tuff brud i lyxförpackning"

 Nä, knappast alls med verkligheten överensstämmande.

Så här blir mer korrekt:

"Jag är en sjuk tant i särkförpackning"

Jo, tyvärr är det så. Fyra intensiva (o mycket BRA) dygn med alldeles för mycket folk - och alldeles för lite fä - får en förlupen o desorienterad Lanttant på fall.

Nu ligger hon rosslande, täppt o febrig i sin säng tillsammans med tre hundar som är lika förvånade som belåtna över att få rå om sin matmor i stor frid och tystnad.

Båda fönstren är vidöppna och vi hör skatornas kutter o vingslag när de kivas inne i körsbärsträdens lövverk.

Vi hör tupparna gala ikapp ute på gården och hörde nyss hemtjänstbilens rassel och knaster då den for förbi och svängde upp i liden.

Ler plötsligt ett svagt leende när jag kommer på mig själv att nästan önska att vara föremålet för dessa vardagsänglars omsorger, men nä, tänker jag sen, med ännu ett svagt leende, jag väntar hellre väntar in min egen personliga hemsamarit - Husfar Göran...

Kommer han snart knastrande i gruset? Med lunchlåda och inkontinensskydd och luftrörsvidgande och febernedsättande?

Kanske kan han även massera mina bokmässetrötta fötter?

O kanske ta med sig vinkelslipen o förlängningssladd in, så kan han hyvla av mina hälar när han ändå är på gång?

Nä, bäst jag slutar för jag vet faktiskt inte om jag kanske ligger här och yrar...

En förlupen Husmor

Jag har rymt hemmet och är numera vad man kallar en förlupen kvinna. Emellertid är det nog ändå ganska harmlöst i någon mening ty jag har legala skäl till min förlupenhet.

Jag har tagit tåget till Göteborg i sällskap med min vapendragare, goda vän och försäljare, Ing-Marie och vi har det, som alltid, bra, trevlig och konstruktivt, när vi är ute och jobbar ihop. Jodå, vi förenar allt nytta med nöje också ;-).

Här på mässan är jag för tredje året i rad som deltagande författare och var gång har jag haft en ny bok med mig. Första gången, 2014, då hade jag tre nya böcker med mig. Andra gången, 2015, hade jag fyra nya böcker med mig. Och nu – nu har jag en ny bok med mig – Mickans Bak & Glädje.

Jag försöker anpassa mina kläder så att de ska matcha och vara lika färgglada som mina böcker – lyckas jag tycker du? 

Ja, och så har jag helt underbara vänner och kollegor i Isaberg förlags monter där vi stortrivs allesammans.

Men jag går undan långa stunder då det inte är mina signeringstider. Inte för att gå på mässan utan för att gå undan i tystnad och enskildhet.

Husmors eremitiska läggning gör sig gällande ty hon kan inte vara bland människor så där vidare värst länge utan måste sedan in i en lugn vrå med syre och ro – dock kan hon ju inte uppsöka sin vanliga tillflyktsort bak lagårn eller på nån av hennes hemliga stilla platser ute i skogen, men hon verkar ändå finna på råd för att hitta lugna stunder – till och med på en välbesökt bokmässa…

På förmiddagen satt hon med hjärtat i halsgropen och betraktade några män som klättrat upp i Pariserhjulet för att serva och reparera, hon kunde snabbt konstatera att hon inte var ute efter deras jobb…

Nu har hon suttit en lång stund alldeles stilla bakom ett panoramafönster på tjugofemte våningen och betraktat nöjeslivet på Liseberg. Hur man åker snabba tåg upp och ned och fram och bak, hur man stiger upp ur en vid rykande cirkel och åker rakt upp i himlen där man sedan har fritt fal nedåt igen. Hur man åker slänggungor och bergodalbanor, Pariserhjul och karuseller. Hon tror och hoppas att människorna där har riktigt roligt – ty var och en blir ju salig på sitt…

Och vår gamla Husmor – hon verkar bli det när hon får kindpussar av stiliga män i folkdräkt…

Allt gott till dig, hälsar en trind och en från gården förlupen Husmor …

En septembereftermiddag

Åh.... Det är bra härligt att när man kommer hem från jobbet på eftermiddagen, kunna ta av sig de civiliserade kläderna och dra på sig ett armlöst långlinne och gå omkring i septembersolen mer eller mindre halvnaken – trots att oktobermånaden lurar just runt hörnet.

Just nu ägnar jag tid och omsorger åt gårdens blomster, skänker dem inte bara kärlek och omvårdnad utan även vatten. Jag försöker blidka dem och vara extra ömsint i mina händer och ber dem med min snällaste röst att de inte ska surna ihop - och inte ge upp inunder nattfrostens härjningar - utan att de snällt och tåligt ska hålla ut några dygn trots att deras beskyddare och lanttant ju inte kan ta hand om dem förrän i början på nästa vecka.

Jodå, de svarar mig att de minsann ska hålla ut och vänta på mig – men man vet inte förrän man kommer hem efter Bokmässan i Göteborg dit jag far tidigt i morgon bitti!

Här bjuder vi (jag, blommorna och djuren) på några glimtar från detta nu!

Puss & Kram,
Mickan

2 tanter i stan...

Sovit lite knackigt på grund av främmande ljud. Ingen pärluggla som skriker gällt, ingen gris som missnöjt grymtar, inga lövkronor som prasslar och inga kritter som råmar.

Nej, gatuljud. Stadsljud. Trots öronproppar och, hör och häpna, stängda fönster, nådde dessa ljud in i min hjärna.

Så jag var glad och lättad när gryningen kom och dagen bräcktes. Jag steg upp och klädde mig, brydde mig inte om att ”fixa till mig” så där särdeles, jo, jag tyglade Pluppfrissan en aning och sedan gick jag ned till hotellets frukost.

Redan i trappen mötte mig doften av nybryggt kaffe. Jag älskar att vara först i frukostmatsalen på morgonen. Lugn. Ro. Frid.

Tända värmeljus på borden. En morgonteve på låg nivå. Lite hemtrevligt slammer i köket. Kaffet är rykande hett. Frukten till muslin är alldeles nyss uppskuren. Bröden ljumna. Äggen nykokta. Tidningen obläddrad. Tid för stilla njutning. En stilla start på dagen. Som jag älskar och behöver.

Äter långsamt min frukost. Snart kommer några danska män och sätter sig strax bakom mig. Men jag behöver inte oroa mig för ihärdigt prat. De säger knappt ett ord utan låter maten tysta mun. En tittar på teve, en tittar ut på gatan och en ned i sin telefon. Så tystnaden och lugnet fortsätter råda i matsalen.

Jag betraktar stadens liv genom fönstret. Ser den vakna. Ser jäktade människor passera på väg till jobb, möten och skola. Ser bilar åka i båda riktningarna. Anar en och annan landsbygdsbo vars bilar är rejält smutsiga. Inte konstigt ty vi vågar knappt använda vattnet eftersom vi nästan har tomt i våra brunnar, så det vi har lägger vi inte på biltvätt utan på dricksvatten till människor och djur.

Ser två gamla damer komma med gåendes med stavar i sina händer. Den enda damen tar korta, snabba steg och tar dubbelt så många än den andra som går med långsamma och långa steg. Det roar mig att följa dem med blicken en stund. Noterar plötsligt att de, liksom många, många andra går med korta byxor och är barbenta nedtill ännu. Det gör att jag börjar le. Tänker med tacksamhet på det sköna septembervädret vi bjudits på.

Ja, och jag själv kör ju på samma mantra - Våga Vägra Höst - och går med sandaler och uppvikta leggings. Det tänkte jag ha även över bokmässan i Göteborg dit jag åker på torsdag morgon. Den lättare klädseln passar mig bra då jag är en varmblodig tant som brukar bli ofantligt varm i mässans kvava värme.

Men, det är på torsdag det. Innan dess är det många andra saker som ska avhandlas och genomföras. Inte minst föreläsningen idag som fört mig hit till denna stad. Idag ska jag och min goda vän och kollega i medieduon Två Tanter hålla föreläsning här i staden.

En stad med främmande ljud. Ingen pärluggla som skriker gällt, ingen gris som missnöjt grymtar, inga lövkronor som prasslar och inga kritter som råmar. Nej, gatuljud. Stadsljud.

Önskar er alla en HÄRLIG ÄRLIG MÅNDAG med fina möten med människor och miljöer som betyder något för dig – och för dem du möter…

Mickan

Ut o Njut - Skjut Salut!

Mörkret utanför sovkammarens vidöppna fönster är kompakt. Tätt. Omslutande. Loja sensomriga vindar skapar ett vagt rassel o prassel i lövängens mönne asplövkronor.

Vovven Mini ligger intill mig på kudden. Blenda vid knäna och vid mina fötter ligger Alfons. Själv ligger jag alldeles stilla inunder vidöppna fönster. Tid för tankar. Tid att reflektera. Tid att ta in ljud, dofter o skeenden.

Funderar lite på var månen håller hus? Har är full och galen nu, det vet jag ju ty igår kväll satt jag ute i helt ofattbart ljum septemberkväll. Satt där närmast andäktigt i mörkret och begrundade och beundrade honom. Mångubben. Han glodde tillbaka på mig. Tyckte sig se en like mellan mitt anlete och månens runda klot måntro?

Kommer plötsligt att tänka på vykortet jag fick igår i min låda. Så underbara rader från en underbar, helt helt bedårande gammal dam.

Jag har bara träffat henne en enda gång, precis för ett år sedan då jag var och föreläste i hennes trakter.

Men hon är en dam man minns. Alltid minns. Och alltid, alltid ler jag och genomfars av en värme när jag tänker på underbara Britta. Och nu ler jag igen när jag tänker på vykortet jag fick igår.

Bara titulerandet gör mig glad ju! ”Författaren Glädjespridaren mm. mm. Mickan… ” Du fattar va? Klart man blir glad när man ser den titeln. För att inte tala om texten, hon är så unik i sitt sätt att vara, att prata, att skriva. Härliga kvinna!

Opps, nu är mörkret utanför inte lika kompakt längre utan börjar gå över i något mer gråkornigt som skvallrar om att en ny dag är i antågande. Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste upp och möta den. Den nya dagen. Fredagen den 16 september uti denna ofattbart ljumna månad.

Låt oss göra den här dagen minnesvärd och innehållsrik – den kommer aldrig igen…

Ut o Njut - skjut Salut!

Sensommarpuss!

Fragilitetens utsatthet

Vad har hänt vår lilla vän, påfågelsfjärilen? Vad har den varit utför? Hur och varför är dess vackra men fragila vingar så sargade, så söndrade? Det kommer vi aldrig att få veta ty den hemligheten kommer den själv ta med sig till en annan dimension, bortom det liv vi lever här.

Jag känner ett slags symbios med den tilltufsade fjärilen. Det gör vi nog allesammans efter att ha vandrat ett tag på livets stig. Ty det är ofrånkomligt längs livets resa att ibland bli riven av vassa törnen, stiga ned i förrädiska våtmarker, gå vilse i tät ungskog som med skira och nyutslagna lövverk. förföriskt lockat in oss, bort från vägen vi hade tänkt gå.

Det är ofrånkomligt att bli tilltufsad av tillkortakommanden, motgångar, svek, sorger och förluster. Av felaktiga beslut och dumdristiga skeenden.

Men - så läker vi och bygger vi upp oss snart igen när vi kommer ut från vandringsstunder i livets skuggsida och åter får vistas i solbelysta gläntor. När vi får uppleva kärlek och gemenskap. Trygghet.

Då kan vi slappna av i visshet att vi är rätt. Gör rätt. Får vara givmilda med gåvor av känslor. Får ta emot gåvor av känslor.

Då kan vi stärka oss. Bygga upp vår skadade fragilitet. Våra tilltufsade vingar. Läkas. Utifrån och in. Inifrån och ut.

En dag kommer emellertid nya vindar igen. Förändringens vindar är sällan i stiltje. Och så långt är det väl i någon mening rätt och riktigt. Men vad är det de för med sig?

Oftast både av godo och ondo. Av glädje och sorg. Av hälsa och sjukdom. Av liv och död. Av harmoni och disharmoni.

Jag känner av dessa vindar nu. Befinner mitt i dess vinddrag och kan, om jag vinnlägger mig riktigt, höra de vinande ljuden som uppstår mellan gårdens bodar och fähus när nordan ligger på.

Så mycket roligt, stort, glädjefullt och vackert har hänt mig på sistone. Som gör mig varm, glad, tacksam och lycklig.

Och så mycket tråkigt som genast följer i glädjens kölvatten. Som gör mig kall, ledsen, orolig och olycklig.

Sjukdomsbesked hos närstående, visserligen den äldre generationen men ack så bedrövliga besked. 

Och igår fick en annan vän, blott 41 år och som stormande lycklig gifte sig i somras, ge upp kampen mot samma sjukdom och lämna detta jordeliv.

Det är inte alltid lätt att hålla balansen i livet. Att gå någorlunda upprätt mellan skugga och sol, skurar och uppehåll, värme och kyla, stormar och stiltje.

Inte konstigt att vi blir en aning tilltufsade. Liksom vår vän här, den sargade påfågelsfjärilen vars vingar söndrats av livet och tillvaron den levt.

Men när jag betraktat fjärilen en stund, sett dess iver med vibrerande antenner och arbetande sugsnabel ovan de rundande kullarna på rudbeckiornas mitt, ja då inser jag att den lever och jobbar på med samma intensitet och frenesi som de kringgärdande fjärilarna på blommorna runt omkring. De vars vingar ännu är hela.  

Detta får mig att le en smula. Och jag inser att det är nog lika för oss som för fjärilarna, vi fungerar lika bra, ja, rent av kanske ännu bättre, fast man är kantstött, tilltufsad och på olika sätt märkt av livets gjorda erfarenheter.

Jag rätar på mig, tittar en stund till på fjärilarna och känner mig med ens bättre till mods. Så önskar fjärilarna en riktigt fin septemberdag med fjärilsvänlig värme och hanterbara vindar – vare sig det är förändringarnas vindar eller ”bara” mjuka septembervindar – och så går jag därifrån, redo att möta min dag. En helt ny dag.

Så nu önskar jag även dig en fin septemberdag med fjärilsvänlig värme och hanterbara vindar. Vi ses och hörs!

'

Kram,

Mickan