Mitt inre krig...

Körsbärsträden utanför fönstret tycks undra varför husmor inte kommer ut och ställer sig inunder det väldiga grenverket, överdådigt beprytt med vita blomster kring vilka det surrar och brummar från humlor och bin.

De nya fågelholkarna utanför fönstret tycks undra varför husmor inte kommer ut och nyfiket fastslår vilka av hennes många bevingade vänner det är som flyttat in.

Doftande högblommande spirea, rosentry och hägg utanför fönstret sträcker sina välvda grenar som dekorerade med det vackraste tårtpapper någonsin undrar varför inte husmor kommer med kameran för att föreviga konstverken de bjuder på.

Fähuset utanför fönstret ruvar på många frågor, undrar var hönsens, katternas, getens och hästens matmor är. Varför hon inte öppnar dörren och lika barnsligt som lyckligt ropar ”mollon-pollon” till alla djuren.

Utanför fönstret finns även stigarna, sittstockarna, gläntorna och den uttjänta gamla ekan i skogsbrynet där husmor sätter sig en stund medan djuren får beta och leka i gläntan, alla dessa ting undrar var husmor och tasspatrullen håller hus, varför hon inte kommit vandrandes på hela veckan.

Innanför nämnda fönster befinner sig husmor.

Hukande i ruelse bakom stängda fönster och låsta dörrar.

Grubblandes över tidens ting och sakernas tillstånd. Funderar över drivkrafter och handlingar, både egna och andras. Göranden och låtanden.

Tankar och funderingar som går fram och tillbaka, svajar ostadigt hit och dit som en rökpelare i vinden.

Sömnen fattas henne om nätterna och tröttheten drabbar henne om dagarna.

Hon försjunker i grubbleri över det här med integritet. Gränser. Synliga och osynliga.

Kränkningar.

Över signaler man ger, medvetet eller omedvetet. Med blickar, kropp, ord. Med texter och bilder. Sätt och sinne.

Grubbleriet övergår stundtals i ifrågasättanden. Inre resonemang. Med tankar som far likt en pingpongboll fram och tillbaka över bordtennisbordet. Studsar. Ibland i mjuka bågar. Ibland hårda. Liksom smattrande.

Resonemanget är välkommet. Tyder på kampvilja. Inte total underkastelse. Inte total uppgivenhet. Vittnar istället om ett slags klarsynthet. Ett behov att rättfärdiga. Visar en vilja på att strida. Ta fighten. Resa sig. Med mod och beslutsamhet. Rak rygg. Stolt.

Men likt bollen ändrar tankarna ofta riktning. Blir oförsonliga som en stenhård serve.

Ena stunden nyktert och nyanserat, nästan försvarande – men i nästa stund obevekligt skuldbeläggande.

Och genast krymper jaget igen. Ryggen böjs, kampandan försvinner, mod och beslutsamhet sipprar suckande ut som en sista droppe ur en solstekt petflaska.

Då hukar hon sig igen. Vår husmor. Faller bakåt och lägger sig platt. Tre par ledsna och frågande hundögon följer henne med blicken. Tycker inte om att se sin matmor så uppgiven och håglös. De buffar snart på henne, påminner henne om sin existens.

Påminner henne om att hon har ett ansvar.

Påminner henne att hon är den som kan välja. Göra ett val. Att hon är den enda som kan göra det. Ingen eller inget annat kan göra det åt henne.

Hon reser sig igen och går fram till fönstret. Öppnar det försiktigt på glänt. Men bara på glänt och haspar det nogsamt.

Börjar om på nytt i tankarna. Låter dem bli mer försonliga.

Ställer nya frågor. Nyktra. Adekvata.

Men allt kan väl inte bero på det som sänds ut från en människa, vare sig det är medvetet eller omedvetet?

Kan man skuldbelägga ensidigt?

Har inte alla rätten att prövas?

Rättssamhället fungerar ju så – så varför ska en grubblande husmor ensidigt skuldbelägga sig själv utan att beakta sakernas tillstånd ur flera aspekter. Ge sig själv en chans. Och därefter göra ett ställningstagande. Ett val.

Hm. Det måste väl i rimlighetens namn även handla om andra människor tar emot signaler. Vad andra människor tycker sig läsa in. Tolka.

Med vilken rätt tolkar vissa människor in mycket. Väldigt mycket. Väldigt mycket för mycket. Med vilken rätt tar sig detta uttryck i handlingar. I kränkningar. I kränkande handlingar.

Fast…

Var går gränsen för kränkningar?

Och vem och vad avgör var den gränsen går?

Den gränsen sätter väl var och en?

Eller?

När husmor tänker så, då rätas ryggen igen. Huvudet höjs. De slutna anletsdragen mjukas upp och andningens frekvens sänks väsentligt.

Hon tycker sig inse att skulden INTE ligger på henne. Hon bestämmer sig för det. Eller nåja, hon försöker bestämma sig för det.

Hon försöker bestämma sig för att inte hon ensam ska bära bördan för det inträffade. Att inte hon ska skära bort delar ur sin tillvaro, de delar som hon älskar, naturen och djuren. Att inte hon ska gömma sig hukandes bakom låsta dörrar.

Att inte hennes dag ska handla om rädslor och våndor.

För visst hade väl husmor rätt i att markera mot en man vid tre tillfällen tagit henne på brösten när hon varit ute på uppdrag.

För visst hade väl husmor rätt att anförtro sig åt arrangören för sammankomsten när mannen för tredje gången ofredade henne genom att i trängseln runt förflyttandet från föreläsningsrummet till kaffeserveringen återigen trycka sig nära och greppa ena bröstet i sin hand under bortförklaringen att han ”ville ge en kram” för att föreläsningen hade varit så bra.

Men när det hände, där och då, ja då gjorde Husmor ingenting mer än att snabbt vrida sig bort från mannen.

Oops!!!

Plötsligt blir det en hård serve igen i det inre resonemangets tuffa spel. Serven träffar rätt i solarplexus.

Husmor viker sig framåt igen med ena handen på magen, duckar under den oförsonliga inre rösten som säger:

–        Du skulle sagt till honom där och då. Sagt ifrån. Kanske gett en örfil. Markerat tydligt att det handlade om en kränkning. Att du inte accepterar hans oförskämda kladdande.

Bollen passas tillbaka över bordet.

Husmor försöker ynkligt kvida fram försvarande argument.

–        Men det var ju fullt av gamla och sköra och troende människor runt oss. De hade kommit dit för en fin stund i varm och fin gemenskap, hade jag ställt till med en scen hade jag förstört stunden för allesammans.

Svaret låter inte vänta på sig.

En supersnabb smattrande foreward kommer farandes:

–        Ha du är bara feg. Ynklig och feg är vad du är. Mes. En oärlig ynkedom för mänskligheten.

Husmor krymper. Hukar sig.

Försöker igen.

–         Men jag var u fortfarande kvar i min yrkesroll. Den yrkesroll och det varumärke som är beroende av andra människor. Det går inte att ställa sig och gapa, skrika eller örfila någon utan det enda valet jag hade var att stoiskt bita ihop.

Men var det verkligen så?

Kunde husmor agerat mer rättfärdigt, rakryggat och ärligt genom att där och då högt och tydligt sagt ifrån. Men vad hade det lett till?

Mannen skulle blivit utskämd i hela sin omgivning. Stämningen hade blivit förstörd. Damerna förfärade.

Pratet och skvallret hade gått – oklart i vems favör.

Istället bet hon ihop.

Först när sorlet ebbat ut och de många darrande och av ålderdom märkta händerna ställt ned kaffekoppen med ett vassa och klingande läten i mötet med fatets tunna porslin, ja först då sjönk husmors spända axlar en aning.

Först när samtliga gäster lämnat rummen och samlat ihop persedlar och handväskor, koftor och jackor och en och annan käpp med vars hjälp man stapplat ned för den rejäla stentrappan, ja först då slappnade husmors sammanpressade käkar av en aning.

Först när husmor var ensam med arrangören började hon andas mer normalt. Tillfället bjöds på tvåsamhet med arrangören medan husmor packade ned sina saker, det kändes fint. Så fint att att en ännu upprörd husmor anförtrodde sig åt densamme och berättade att hon var ledsen på en av gästerna som alltid ska passa på att ofreda.

Härvidlag kunde allt stannat.

Men skeendet ville något annat. Livet ville något annat.

Oklart varför. 

För det av husmor i förtroende sagda, det sades vidare.

En fridfull majsöndag hemma hos husmor på förvandlades i ett enda slag till allt annat än fridfullhet.

För plötsligt dyker den närgångne mannen upp hemma på gården, kör sakta förbi ett par gånger under det att han grinigt tutar med bilhornet.

Sedan vänder han uppe i vägskälet igen, kör tillbaka, tutar och svänger sen in på gräsmattan och fortsätter att tuta ilsket med bilhornet. 

Till slut går husfar ut till bilen. Fast gubben vägrar tala med honom utan säger genom sin nedvevade ruta att han kräver att få tala med Mickan för han har minsann ”mycket att tala med henne om”…

Men när Mickan hör skriken, förnimmer vreden, intensiteten från männen utanför, då förpassas hon från en glad och av försommarsöndagen njutande lanttant till ett räddhågsen ynkligt gråtande litet flickebarn som darrar av rädsla och ångest. Hon transformeras till ett menlöst mähä.

Ondska. Vrede. Hat. Konflikt. Bråk.

Alla sådana känslor som hon är så onödigt orimligt rädd för. Som hon försöker undvika. Undkomma. Som hon skyggar för.

Dessa känslor flyr och skyr hon. Räds.

Försöker istället vinnlägga sig att se, förnimma och ta till sig livets positiva beståndsdelar och skeenden. Värme, kärlek, godhet, glädje, vänlighet. Det är det hon vill sprida och förmedla. I böcker. I bilder. I föreläsningar. I möten.

Men nu hade hon orsakat något helt annat!

För det var ju HON - husmor - som nu hade orsakat massor av vrede och ilska.

Det var HON - husmor - som genom sitt beteende, eller ickebeteende, var orsaken till detta bråk.

Det var ju HON - husmor - som genom att vända sig till en annan människa och satte ord på sin vanmäktiga känsla av att vara kränkt,  

Det var HON - husmor - som svikit sin egen livspraxis som är att vara till lags. Att INTE ställa till med bråk. 

Det var HON - husmor - som genom sitt agerande fått människor att bli arga. Ledsna. Besvikna.

Nu fanns det där, hemma hos henne, allt det hon skyggar för. Ondska. Vrede. Hat. Konflikt. Bråk.

Hon hör husfars vrede. Även han känner sig kränkt. Inte bara hustrun har blivit tagen på av mannen i bilen. Även husfars dotter. Nu bubblar all vrede upp inom husfar.

Mannen framför honom har ofredat både maka och dotter. Husfar skräder inte orden.

Husmor krymper till nästan ingenting. Blir till en urvattnad disktrasa vars öde redan är förseglat. Att slängas i slaskhinken med föraktfulla gester och äcklad min hos den som slänger. Sedan åker skåpsdörren igen. Aldrig mer kommer denna uttjänta trasa se dagens ljus.

Kroppen är märklig. Känslorna. Sinnena. För lika plötsligt som ovälkommet dyker alla de otäcka känslorna upp igen. Anstormar husmor. Dväljer henne.

Rädslan. Våndan. Vanmakten.

Alla de otäcka känslorna, våndorna, fasorna, de formar sig till en elak häxas hand som trycker sig runt husmors hals. Förhindrar andningen.

Skapar panik. 

Det som ovälkommet tar husmor i besittning, det är minnena, känslorna, upplevelserna från förra sommaren och hösten då hon var utsatt för en mycket otrevlig hatbrevskampanj.

När otäcka handskrivna brev med förskräckligt otäcka ord damp ned då och då i gårdens postlåda, innehållandes förfärliga ord och budskap med hot och hat där husmor liknades vid de mest horribla könsord och otäckheter som finns.

Där man klippt ur bilder på henne och försett henne med pratbubblor sägandes de mest självförnedrande saker. 

Allt detta kommer tillbaka.

Allt blir kaos i sinne, minne, kropp och själ. 

Husmors nerver spelar henne elaka spratt. 

Maran rider glatt. Och fritt

Skuldkänslorna och skamkänslorna passar på att frikostigt breda ut sig i både mage och tanke.

Sedan dess har husmor hukat sig bakom låsta dörrar och stängda fönster. Rädd för vedergällningar.

Osäker. Skakad. Ångestfylld.  

Grubblandes hit och dit. Full av självförakt ena stunden för att i nästa försöka kämpa mot sitt eget skuldbeläggande och se det inträffade ur andra aspekter, försöker rättfärdiga sitt beteende och agerande.

Men till vilken nytta sker detta?

Dygnen går och hon går inte utanför dörren, reglar den nogsamt även om så bara en hund släpps ut.

Men i takt med  att tiden som förflyter mellan händelsen och nuet är det som om Naturen börjar ropa på husmor - och äntligen, äntligen börjar hon lyssna. Ty djur och natur är nästan det enda husmor vågar lyssna på. Vågar ställa sin tilltro till.

Fast hon har några få närstående vänner. Som hon skriver med. För husmor gillar inte att prata i telefon. Inte heller är hon överdrivet förtjust i personliga möten. Men – hon gillar att ha skrivande vänner. Att kommunicera via skrivna ord och formuleringar..  

Någon skrev:

–        Du får nog räkna med att det blir så här. Du är en offentlig person och du har själv målat ut dig via böcker, föredrag och sociala media, detta är baksidan som du får ta.

Hm. Är det så?

Måste hon det?

Är det verkligen så att hon måste uthärda närgångenhet i form av närgångna händer?

Är det verkligen så att  hon måste uthärda närgångna oinbjudna gäster som kommer som stannar och parkerar på gården, kliver ut med vänner och barn, plockar fram sina kameror och börjar gå omkring på gården och i trädgården och fotografera som om detta vore en samhällelig allmänning dit alla har access?

Är det verkligen en nödvändig konsekvens av att leva ett liv som författare och föreläsare? Att inte kunna vara privat och vara trygg någonstans? Inte ens i sitt eget hem.  

Husmor vill inte tro att det är så. Vill i sanning inte tro det.

Tillbaka på ruta ett.
Ny rond.
Ny serve.

Hon försjunker i grubbleri över det här med integritet. Gränser. Synliga och osynliga.

Kränkningar.

Över signaler man ger, medvetet eller omedvetet. Med blickar, kropp, ord. Med texter och bilder. Sätt och sinne.

Över drivkrafter och handlingar,

Etik och moral.

Men var går gränserna? Vem är det som sätter dem? Vem låter dem överträdas?

Vad är verkligheten? Vad är rätt och riktigt? 

Det susar i vinden utanför fönstret. Körsbärsblommornas kronblad fladdrar när naturen framför sitt budskap in till den inlåsta husmor: 

- Kom ut och lev ditt liv! Ge inte över makten över ditt liv, din dag, din kropp till någon annan. Till det onda. Ramla inte ned i fällan. Igen Snälla! 

- Det behöver inte vara så här – ta själv kontrollen! Ta makten över dina val.

Husmor lyssnar och funderar. Lossar försiktigt på haspen till fönstret som står på glänt. 

Efter en kort tvekan öppnar hon även det andra fönstret. 

Där står hon nu.

Ser vita fluffiga cumulusmoln till synes obekymrat dansa fram över en ljusblå försommarhimmel. Ser kniphanen som dyker och dyker i Lyckopölen, honan har antagligen börjat ruva så nu ligger ansvaret på honom. 

Hör stararna spela och knäppa borta vid jordkällaren. Ser en av katterna lojt strosa längs gräsremsan mellan den upplöjda åkern och den kringgärdande stenmuren.

Husmor rätar på ryggen, sträcker på sig i hela sin längd. Vilar ena handen på fönsterbrädet och skjuter med andra handen upp det redan upphasplade fönstret på vid gavel. 

Drar in de helt förföriska dofterna av blommande poppel, hägg och spirea.

Hör humlor och en och annan bålgeting brumma.

Ser ihärdiga småfåglar flyga än hit, än dit i sin oupphörliga jakt på mat. 

Ser höns och tuppar sprätta lyckligt i trädgårdens mylla. Ser Johanna Nöffe ligga utsträckt i solen och behagfullt slå med sin lilla svans. 

Allt detta talar till vår husmor.

Plötsligt mjuknar hon och genomfars av ömhet för allt det vackra hon har förmånen att famnas av.

Obändig växtkraft, djur, skönhet och liv. Liv. Liv Liv. 

Hon känner sig plötsligt mycket privilegierad. Känner sig plötsligt starkare. Fylls sakta men säkert av upproriska tankar. Känner kampviljan smyga sig in i blodomloppet, den pulserar runt i kroppen och når in i både sinnen, hjärta, hjärna, kropp och själ.

Hon ser plötsligt på allting med andra ögon.  

Hur paradoxalt är det inte att hon, en robust och rejäl lanttant i sina bästa år, hukar och gömmer sig inomhus i ruelse över vedergällningar, i vånda över sina tillkortakommanden och i skammen över att ha markerat och sagt ifrån – vilket ledde till bråk och konflikter.

Men så ta det då, tänker hon trotsigt. 

Även en snäll, mesig och oerhört konflikträdd lanttant FÅR faktiskt säga ifrån.

Även en glädjespridande lanttant FÅR tycka att hon är kränkt.

Även en färgglad lanttant FÅR se saker i svartvitt.

Det är nog så att den värsta, elakaste och hårdaste ”domaren” finns inom henne själv.

Men det finns väsen som vill minna henne om motsatsen.

–        Snälla, döm inte dig så hårt! Ta tillbaka makten själv - lämna den inte åt andra! 

Det är vad naturen, djuren, träden, blommorna, molnen och majhimlen ropar till husmor.

Hon rör sig litet innanför de öppna fönstren, vrider på huvudet mot vinden så att hon ska höra bättre.

Livet där utanför fortsätter att ropa på henne;

–      

           Du duger precis som du är!

–        Lita på det och på dig själv och gå rakryggad, orädd och trygg ut ur det gömsle, ja fängelse, som du själv har byggt upp runt dig. Kom nu istället ut hit till Guds fria natur där du hör hemma! 

Och Husmor då?

Jo, äntligen lämnar hon sovkammarens trygga dunkel. Hon går nedför trappan, vandrar fram till ytterdörren, låser om dörrvredet och slår upp dörren så mycket det går.

Resolut böjer hon sig ned, tar en rejäl skyddshätteförsedd skogsstövel och ställer för dörren för att garantera att den nu minsann ska blåsa igen, nu när hon äntligen öppnat upp.

Försiktigt, men dock, rakryggad går hon nedför farstutrappans sex trappsteg och fortsätter rakt ut i ljum försommarvärme. Solen skickar strålar som smeker tårdränkta kinder torra.

Hon välkomnas av katter, höns, tuppar och grisar.

Av fåglar, humlor, blommor och bin.

Av gräs och maskrosor, Lyckopöl och det vet i tusan om inte till och med kniphanen ser ut att plira glatt mot husmor, ty han flyr faktiskt inte.

Hon välkomnas av tasspatrullen, av glada viftande svansar, av leenden, av en oändlig färgrikedom och stor härlig generös kärlek från livet självt… 

Men visst.

Hon kommer nog behöva vara ensam en tid.

Behöva ligga lågt.

Slicka sina sår

Jobba med sig själv. 

Men allt det där gör hon bäst ute på gården, ute i skogen, ute bland djuren mitt i naturen - inte instängd i sig själv bakom låsta vred och stängda fönster. 

Och definitivt inte genom att lämna bort makten över sitt liv, sina val, sin tillvaro, sin kropp och sitt mående till andra människor, skeenden och händelser …