Vovven Mini ligger intill mig på kudden. Blenda vid knäna och vid mina fötter ligger Alfons. Själv ligger jag alldeles stilla inunder vidöppna fönster. Tid för tankar. Tid att reflektera. Tid att ta in ljud, dofter o skeenden.
Funderar lite på var månen håller hus? Har är full och galen nu, det vet jag ju ty igår kväll satt jag ute i helt ofattbart ljum septemberkväll. Satt där närmast andäktigt i mörkret och begrundade och beundrade honom. Mångubben. Han glodde tillbaka på mig. Tyckte sig se en like mellan mitt anlete och månens runda klot måntro?
Jag har bara träffat henne en enda gång, precis för ett år sedan då jag var och föreläste i hennes trakter.
Men hon är en dam man minns. Alltid minns. Och alltid, alltid ler jag och genomfars av en värme när jag tänker på underbara Britta. Och nu ler jag igen när jag tänker på vykortet jag fick igår.
Bara titulerandet gör mig glad ju! ”Författaren Glädjespridaren mm. mm. Mickan… ” Du fattar va? Klart man blir glad när man ser den titeln. För att inte tala om texten, hon är så unik i sitt sätt att vara, att prata, att skriva. Härliga kvinna!
Opps, nu är mörkret utanför inte lika kompakt längre utan börjar gå över i något mer gråkornigt som skvallrar om att en ny dag är i antågande. Nu kan jag inte hålla mig längre utan måste upp och möta den. Den nya dagen. Fredagen den 16 september uti denna ofattbart ljumna månad.
Låt oss göra den här dagen minnesvärd och innehållsrik – den kommer aldrig igen…
Ut o Njut - skjut Salut!
Sensommarpuss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar