Glimtar från Dalarna

Hej där finaste!

Idag bjuder jag på några glimtar från äventyret jag varit ute på i några dagar nu.

Jag reste till Dalarna med mina böcker för att medverka vid Täpp Lars boksläpp. Då det finns ett kapitel i min bok som handlar om Täpp Lars och hans brödbakande på hans fäbod Arvselen så var det liksom läge att även jag fanns med där i Leksand och Malung med mina böcker.

När jag under torsdagen åkt olika tåg och varit på resande fot mest hela dagen var det skönt att checka in och när hungern gjorde sig påmind gick jag, på rekommendationer av hotellpersonalen, till närmsta bar, för att äta något lätt innan den väntande sömnen.

Gick in på restaurangen och möttes ganska omedelbart av en kvinna som log mot mig med upplyfta ögonbryn och en blick som frågade: Nå, vad önskar damen?

Jag sa:

- Hej! Det är bara jag, alltså inget annat sällskap som väntas, och jag vill äta något litet och ta ett glas kallt vitt till.

- Och så vill jag sitta i ett lugnt och tyst hörne där jag kan sitta och läsa.

Hon tittade lite konstigt på mig, tyckte jag. Sen sa hon:

- Öh, okej, det ska vi nog kunna ordna. Men Leksand spelar ikväll så det kan nog vara lite liv. Men kom, vi går hit upp så ska vi nog fixa något.

Så trevligt, tänker jag, det blir livemusik! Ett band som heter Leksand ska spela, det var länge sedan, om ens nånsin, som jag satt på en krog och upplevde en livespelning.

Jag visades till en hörne, det var ganska mörkt men jag fick dubbla uppsättningar ljus så jag kunde faktiskt läsa.

Efter en stund kom kvinnan tillbaka och frågade om allt var bra. Jodå, jag försäkrade att allt var bra och hon börjar gå tillbaka till köket.

- Förresten, ropade jag efter henne, när börjar dom spela?

Hon tittar perplext på mig. En rynka börjar framträda mellan ögonbrynen, som nu inte alls är upphöjda, utan snarare sammandragna.

Sen svänger hon ut med handen i en litet otålig cirklande gest och pekar på alla tevskärmarna där nån slags sport pågår, säger lite vasst, som när man talar till ett barn som man är irriterad på.

- De spelar ju nu!

Plötsligt går det upp för mig att Leksand inte är ett band - det är ett lag...

Nåja, jag fick, hur som helst, sitta i fred i ett hyrne och läsa min bok - medan alla andra satt och glodde på alla teveskärmarna där bandet, nä, laget Leksand som spelade...

Under fredagen hade jag några fria timmar så jag satte mig på tåget och åkte upp till Rättvik ty där var det anrika Rättviks Marknad.

Följande episod utspelade sig på stationen i Leksand:

- Hej du! Går det bra för dig?

En leende man tilltalar mig bums. Jag hinner inte svara innan han fortsätter.

- Jag har långkalsonger på mig jag.

- Ja, det har jag.

- Långkalsonger.

På fantastiskt sjungande Leksandsdialekt pratar mannen ivrigt och glatt intill mig på en träsoffa bak Leksands tågstation där jag väntade på tåget till Rättvik.

Väntade gjorde även mannen. Den pratglade.

- Det blir mycket folk i Rättvik idag, det är marknad där, vad ska de göra av alla bilarna?

Detta sa han nog en sju åtta gånger. Men sen blev det (dessvärre) hockeyprat.

- Varifrån kommer du, frågar han med oförblommerat leende plyte.

- Småland, säger jag, men just landskapsnamnet snappar han inte riktigt.

- Vars ligger det då, säger han, fortsatt leenden inunder sin keps och ovan sina långkalsonger.

Åh, då kommer till och med jag på, att eftersom mannen hela tiden pratar om hockey, så kanske jag kan nämna HV 71. Jag gör det.

- Åh, säger han, med ett litet skevt leende.

- HV ja… Hm….

Mumlar nåt om "förlorade"...

- Men hur långt har du till Jönköping då, frågar han sen.

Lite impad över hans geografiska kännedom svarar jag uppriktigt att jag bor typ nio mil söder om Jönköping. Då säger karln.

- Men är inte Team Boro närmare dig då?

Öh… jag blir alldeles perplex. Hur i helsicke vet han sånt DÄR???

Men gud… Team Boro, tänker jag febrilt. Vad är det, nu igen? Småhus? Vollyboll? Innebandy? Handboll?

Det var säkert något med sport och inte trähus, insåg jag, eftersom mannen med Långkalsongerna bar keps och andra persedlar som skvallrade om att denne man var en sportnörd.

- Du vet, Riddervall, säger han, alltjämt flinande.

- Jag känner honom jag, säger han stolt.

Jag låtsas som att jag är med på noterna och säger översvallande imponerad.

- Ååååhh, det menar du inte. Vad häftigt! (och så tänker jag att Riddervall nog är en kusin till Bindefeldt, han som ordnar fester. Bindefeldt och Riddervall, det är nog samma sak, tänker jag, lättad över att ha fått ordning på allt.)

Tystnad.

- Hur går det för Team Boro nu, frågar han och liksom stöter en dolk i det ynka uns självförtroende jag har kvar.

Men jag hinner inte ens svara, för plötsligt pekar han på bilarna som åker på vägen, och så säger han.

- Det är marknad i Rättvik idag, vad ska de göra av alla bilarna?

- Jag har långkalsonger på mig jag.

- Ja, det har jag.

- Långkalsonger.

Jag kände en djup lättnad över att samtalet var tillbaka på långkalsongerna. Det är liksom lite mer begripligt och handfast. I alla fall för mig.…

Här är några glimtar från marknaden, jag gick endast omkring i dess utkanter ty ni vet ju att jag har det lite svårt med mycket människor. Men det VAR lite kul, eller åtminstone intressant att betrakta kommersen och folket! 

Själv gick jag omkring där i massa lager på lager kläder i starka färger som fladdrade omkring mig. Bar även riktiga torgvantar i roliga färger så jag insåg att jag tedde mig nog som en riktig "Bag Lady", ni vet, en sån som går klädd i vad som går att klä sig i och som sover varhelst det går att sova. Glodde gjorde folk i alla fall - men så var jag ju en utböling också.

Och lite eljest därtill... 

Satte mig sedan i underbara restaurangen Sjövillan där jag genast satte personalen på prov genom att
1) be om att jag ska få sätta mig utomhus i den kalla terassavdelningen där inte en människa satt. 

2) be dem fixa ström till min dator vilket tarvade både en karl, en stege och en vådlig manöver (som ändå misslyckades) 

3) be dem tända stearinljuset på mitt bord

4) be dem tända terassvärmaren i närheten av mitt bord

5) be dem ordna ström igen då strömmen inte funkade

6) bli ombedd att flytta inomhus och sätta mig i ett hyrne där det fanns en kontakt

7) be dem hämta mer ved ty jag la på det sista i brasan. 

Efter detta började jag trivas och kunde börja skriva samtidigt som jag läppjade på kallt vitt vin till fisken jag åt.

När jag gick därifrån efter drygt tre timmar tyckte jag mig se att personalen växlade tacksamma och lättade blickar. Hm.... 

Åkte buss hem till Leksand och tycket det var skönt att komma in på mitt lilla hotellrum i tystnad och avskildhet. 

Så var det dags för boksläpp. Jag packade och checkade ut och började gå mot Leksands Kulturhus. 

Telefonen ringde. Det var Husfar. Jag hörde direkt att det var något på tok. 

Han berättade att Alfons plötsligt hade blivit jättesjuk under sennatten. Att han blivit så dålig att han inte kunde resa sig. Så hemskt!!! Så fort det hände! Bara för några dagar sedan sa ju Alfons till mig på skarpen att jag inte skulle resa ifrån honom mera. Han la sig promt i min resväska för att riktigt visa att jag inte skulle lämna honom. Och OM jag skulle resa så skulle han i så fall också resa med mig.

Vi tvangs snabbt fatta beslutet att hjälpa Alfons slippa sina uppenbara plågor. Beslutet togs med fruktansvärt vemod men alternativen var inga. Inga alls. Alfons fick somna in och flytta till hundhimlen där han förhoppningsvis träffade sin älskade fru Alice och storebror Månneman. 

Så jag kom gråtande in på Kulturhuset och tyvärr var jag ganska låg hela den följande vistelsen i Dalarna.

Efter boksläpp och trevlig boksläppslunch hos den just avgående kulturchefen Marie, bar det iväg till Malung. Där inkvarterade jag mig i en liten sval och tyst stuga, vilket passade mig perfekt.

På kvällen blev jag hämtad av mina vänner till en fin kväll i skön och otvungen gemenskap i Täpp Lars hus på Romarheden. 

Dagen efter röjde, städade och förberedde pojkarna huset medan jag hölls i köket och lagade soppa till gästerna vid vår gemensamma boksignering. Det var givetvis en soppa ur min bok Mickans Mat & Glädje, den som jag kallar för "Min besökssoppa", vad kan väl passa bättre när vi väntade besökare? Det är en potatis-, och purjolökssoppa som är väldigt väldigt god, värmande och mättande. 

Lars läste högt ur sin nyaste bok och jag läste högt ur min nyaste bok för våra gäster. Vi satt sedan och signerade våra respektive böcker till de nu mätta och nöjda gästerna.

Hemresan gick bra, jag åkte bil med Eva, min förläggare. Sov gott i natt i egen säng. 

Vaknade hemma i eget hem och hus. Intill mig ligger Mini med sin stora gravidmage. Jag håller handen på magen och känner en och annan mjuk liten box mot handen. Boxar som orsakas av små sprättande valpar.

Vid mina knän ligger som vanligt tröttaste hunden Blenda och har som vanligt rullat ihop sig under Husfars täcke som en sovande räv.

Men vid mina fötter ligger ingen Alfons. Där är tomt. Där kommer han aldrig mer att ligga. Så konstigt att han är borta. Tårarna väller upp igen. Och som om Blenda hör, anar eller känner på sig att jag är ledsen, så reser hon sig och kommer upp till mig, tränger sig ned mellan Mini och mitt ansikte och trycker sig så varmt och prompt mot mig som för att visa att hon finns där. Nära.

Jag blir alldeles varm både inuti och utanpå och strax därefter reser jag vi oss upp och börjar dagen.

Det är grått och mörkt utanför och jag tror det kommer bli en dunkel dag när ”grytlocket” liksom aldrig lyfts bort ovan gården. Ett ihärdigt kvittrande når mig bums. Jag hastar nedför trappan med hundarna, Oscar Storfot och Randis runt benen. Jag gläntar på locket i äggkläckningsmaskinen och räknar till nio nykläckta dunbollar, ett par alldeles är så nykläckta att de ännu inte hunnit bli en dunboll. 

Så plockar jag undan de tomma skalen och pratar med de små. Tar vattenflaskan och sprutar försiktigt på de okläckta äggen, till kycklingarnas fasa, de piper högt och missnöjt om de råkar träffas av vattenstrålarna.

Så känner jag plötsligt något på min fot! Det är en kattunge!!! Åh, de har börjat gå sedan jag åkte hemifrån i mitten på förra veckan! Sickna sötungar!

Jag sätter mig på huk och börjar jollra med kattungarna. Genast kommer Mini och är avundsjuk och säger indignerat till mig att:

"Hallå där, det är faktiskt JAG som är gravid och behöver pysslas om, de där små skruttungarna har ju sin mamma som tar hand om dem – nu får du vara så god att ta hand om mig."

Jag lägger Mini i hennes hörna som husfar byggt för henne och bebisarna bakom rottingfåtöljerna, hon lägger sig på rygg och blottar sin stora mage och de växande spenarna. Jag smeker henne över magen och så resonerar vi en stund, Mini och jag, om hur många valpar det är i magen och hur vi ska fördela arbetet med dem sedan. Blenda kommer och tränger sig emellan, igen, och vi kommer överens om att moster Blenda nog blir en fin reservmamma till de små valparna.  

Så känner jag plötsligt hur en liten hand kramar mitt hjärta och jag genomfars av värme, kärlek och ett slags tacksamhet över att jag får vistas just här och omges av tillitsfulla hundar och katter, nykläckta kycklingar, mjuka små kattungar och små buffar och boxar i min handflata från ofödda små valpar.

Tar så fram min älsklingskopp i redigt porslin, inte en likformad mugg utan öra, häller i kaffe och en skvätt redig grädde, inte mjölk ur ett trekantig tetrapack, tar fram en stekpanna och knäcker i ett par rediga ägg, inte några stämplade ”fabriksägg”, tar fram en redig limpa surdegsbröd, inte några vita bake-up-frallor, sätter mig i ett redigt kök, inte några arrangerade hotellmatsalar och får bums sällskap av några rediga katter, inte några kostymklädda och till synes väldigt upptagna affärsmän.

Det är underbart att vara hemma – trots att älskade Alfons saknas mig. Mycket.

Min morgon visar tydligt på en sak: Liv slocknar men nya liv föds…