Fragilitetens utsatthet

Vad har hänt vår lilla vän, påfågelsfjärilen? Vad har den varit utför? Hur och varför är dess vackra men fragila vingar så sargade, så söndrade? Det kommer vi aldrig att få veta ty den hemligheten kommer den själv ta med sig till en annan dimension, bortom det liv vi lever här.

Jag känner ett slags symbios med den tilltufsade fjärilen. Det gör vi nog allesammans efter att ha vandrat ett tag på livets stig. Ty det är ofrånkomligt längs livets resa att ibland bli riven av vassa törnen, stiga ned i förrädiska våtmarker, gå vilse i tät ungskog som med skira och nyutslagna lövverk. förföriskt lockat in oss, bort från vägen vi hade tänkt gå.

Det är ofrånkomligt att bli tilltufsad av tillkortakommanden, motgångar, svek, sorger och förluster. Av felaktiga beslut och dumdristiga skeenden.

Men - så läker vi och bygger vi upp oss snart igen när vi kommer ut från vandringsstunder i livets skuggsida och åter får vistas i solbelysta gläntor. När vi får uppleva kärlek och gemenskap. Trygghet.

Då kan vi slappna av i visshet att vi är rätt. Gör rätt. Får vara givmilda med gåvor av känslor. Får ta emot gåvor av känslor.

Då kan vi stärka oss. Bygga upp vår skadade fragilitet. Våra tilltufsade vingar. Läkas. Utifrån och in. Inifrån och ut.

En dag kommer emellertid nya vindar igen. Förändringens vindar är sällan i stiltje. Och så långt är det väl i någon mening rätt och riktigt. Men vad är det de för med sig?

Oftast både av godo och ondo. Av glädje och sorg. Av hälsa och sjukdom. Av liv och död. Av harmoni och disharmoni.

Jag känner av dessa vindar nu. Befinner mitt i dess vinddrag och kan, om jag vinnlägger mig riktigt, höra de vinande ljuden som uppstår mellan gårdens bodar och fähus när nordan ligger på.

Så mycket roligt, stort, glädjefullt och vackert har hänt mig på sistone. Som gör mig varm, glad, tacksam och lycklig.

Och så mycket tråkigt som genast följer i glädjens kölvatten. Som gör mig kall, ledsen, orolig och olycklig.

Sjukdomsbesked hos närstående, visserligen den äldre generationen men ack så bedrövliga besked. 

Och igår fick en annan vän, blott 41 år och som stormande lycklig gifte sig i somras, ge upp kampen mot samma sjukdom och lämna detta jordeliv.

Det är inte alltid lätt att hålla balansen i livet. Att gå någorlunda upprätt mellan skugga och sol, skurar och uppehåll, värme och kyla, stormar och stiltje.

Inte konstigt att vi blir en aning tilltufsade. Liksom vår vän här, den sargade påfågelsfjärilen vars vingar söndrats av livet och tillvaron den levt.

Men när jag betraktat fjärilen en stund, sett dess iver med vibrerande antenner och arbetande sugsnabel ovan de rundande kullarna på rudbeckiornas mitt, ja då inser jag att den lever och jobbar på med samma intensitet och frenesi som de kringgärdande fjärilarna på blommorna runt omkring. De vars vingar ännu är hela.  

Detta får mig att le en smula. Och jag inser att det är nog lika för oss som för fjärilarna, vi fungerar lika bra, ja, rent av kanske ännu bättre, fast man är kantstött, tilltufsad och på olika sätt märkt av livets gjorda erfarenheter.

Jag rätar på mig, tittar en stund till på fjärilarna och känner mig med ens bättre till mods. Så önskar fjärilarna en riktigt fin septemberdag med fjärilsvänlig värme och hanterbara vindar – vare sig det är förändringarnas vindar eller ”bara” mjuka septembervindar – och så går jag därifrån, redo att möta min dag. En helt ny dag.

Så nu önskar jag även dig en fin septemberdag med fjärilsvänlig värme och hanterbara vindar. Vi ses och hörs!

'

Kram,

Mickan