Hotell X eller Y eller Z?

Vet knappt hur jag ska finna ord till alltsammans. Men om jag säger så här då: Jag har ingen vidare tur med mig…

Händelserna tar sin början måndag morgon:

Sov inte i natt för att jag är orolig, nervös och osäker inför arbetsuppgifterna och ansvaret som väntar under veckan norröver. Högst medveten om min egen nervositet och i och med det, oförmåga att sova, beslöt jag därför att åka upp dagen innan allt sätter igång för att på så vis förhoppningsvis kunna få sova några timmar på plats.

Jag hade redan haft kontakt med hotell Z där jag ska bo. Vi kommunicerade och jag välkomnades och försäkrades, på min särskilda efterfrågan, att jag skulle få varm mat i hotellets matsal under kvällen.

Nöjd, upprymd, närmast euforisk såg jag fram emot detta!!! Tänk, ett par timmars relax innan allt sätter igång, kanske hinner jag lugna mig, samla mig och känna en inre harmoni och en större självtillit efter det? 

Glad, tacksam och förväntansfull började jag packa under söndagskvällen. Något som inte sågs med alltigenom blida ögon av katter och hundar som blir oroliga och nervösa när de märker att jag ska ge mig iväg.

Ronja löste detta genom att helt frankt lägga sig mitt i resväskan och hejda all pågående packning.

När jag på morgonen väntade på att min tvillingbror skulle hämta mig i morse och skjutsade mig till tåget, demonstrerade flera av djuren och framförde protester mot min avresa med all önskvärd tydlighet.

Nåja, åkte gjorde vi till slut och jag fick med mig all packning ombord. Resväska, datorväska, kameraväska och färdkost – det senare eftersom jag visste att jag skulle åka med mindre tåg hela dagen utan bistrovagn.

Tågresorna gick hyfsat även om jag inte gillar att åka baklänges vilket jag gjorde på två av de tre sträckorna. Jag älskar att sitta och titta ut genom tågfönstret. Bli så filosofisk då. Fantiserar över det jag ser. Dem jag ser. Funderar. Följer fascinerad naturen och hur den ändras längs de många milen man färdas. 

Efter sju timmar var jag äntligen framme vid resans mål och kånkade med mig all bröte av tåget, vaggade bort mot övergången, passerade den och såg vilset efter den taxi som var utlovad för att ta mig till hotellet.

Ingen taxi. Jag satte mig på en gammal iskall stensatt lastbrygga och väntade. Och väntade. Tittade ned på mina ben som för dagen var beklädda med de balla brallorna med dödskallar på. Glodde på dödskallarna och drog häftigt efter andan när jag plötsligt upptäckte att de alla gaddat sig samman och liksom hånflinade mot mig med sina stora tomma ögonglober. Jag tittade hastigt bort igen och skärpte istället hörseln för att lyss till ljudet av en annalkande taxi var i faggorna. 

Det var det inte. 

Jag väntade lite till. Blev kall i ändalykten. Sen ringde jag ett par samtal vilket så småningom renderade att hotell Z sände en hantverkare för att hämta mig. 

Han själv var emellertid upptagen med att prata i telefonen så jag asade fram och lyfte in all min packning bland alla verktyg och övrig utrustning i hantverkarbussen. Föste undan en låda med hylsnyckelsats, en borrmaskin och en påse med oklart innehåll så jag kunde få in mina persedlar.

Den silverhårfagre mannen körde ända fram till entrén på hotell Z med sin hantverkarbuss, trots att där var lika trångt och smalt som en kostig, så smalt att han skulle behöva backa tillbaka med hantverkarbussen.

Hur som helst, jag kånkar med mig bröten in, lättad över att äntligen, efter en hel dags resande, vara framme och med stor längtan och efterfrågan trånade efter den varma goda och vällagade middagen som utlovats i mejl från hotellet.

Jag gick fram till receptionen. Den unga kvinnan där bakom sa.

”Är det du som är Mickan?”

Jag nickande bekräftande.

Hon sa då.

”Jag är ledsen men det finns ingen mat här ikväll. Jag trodde du menade i morgon. Men det finns mat hotell X en bit bort i by”, sa hon och pekade på en karta.

Öh, okej. Där rök dagens enda varma mål mat, hann jag besviket tänka.

”Där är ditt rum”, sa kvinnan och la fram en nyckel och visade på en supercharmig liten stuga där jag skulle få bo.

Jag hastade bara in på receptionens WC och gick sedan tillbaka till kvinnan. Hon såg urskuldande på mig och sa.

”Jag är ledsen men ditt rum är inte städat. Låt oss följas åt dit ut och se hur smutsigt det är”, sa damen.

Mitt mod sjönk. Tröttheten vällde över mig likt gruset som svulstigt väller upp bak Svenstorps väghyvel.

”Men kan jag inte bara få ett annat rum – ett städat”, frågade jag då jag inte hade någon som helst lust att agera städinspektion.

Efter att ha tittat lite här och lite där, konfirmerade damen att jag kunde få det. En ny nyckel sattes i min hand och jag släntrade iväg till mitt nya rum för att ställa in sakerna. På vägen dit stannade jag häpet. Två hinkar stod på golvet i vilka det droppade ned vatten. Plopp, plopp, plopp sa det med jämna mellanrum när tröga droppar föll i dem. Antagligen något smart sätt att ta tillvara regnvattnet, tänkte jag bevekligt. 

Nåja. Jag fann mitt rum och ställde in sakerna. Gick genast tillbaka och gick sedan runt för att inspektera lokalerna där mycket av det som jag ska bevaka, händer i morgon.

Nu var klockan runt fyra på eftermiddagen. Det var helt tomt i de stora, fina, mysiga och rymliga lokalerna. 

Det var verkligen helt tomt, inte en enda människa syntes till!

Jag gick till receptionen.

”Vad tomt här är, är de andra gästerna ute på något särskilt”, frågade jag.

Hon tittade frågande upp på mig.

”De andra gästerna?”

”Det finns inga andra gäster, du är vår enda gäst”.

Jag svalde.

”Ska jag vara den enda som sover här inatt alltså”?

”Ja, jag går hem om tjugo minuter”.

Mina tankar gick sin egen väg och gav mig rysningar längs ryggraden när jag gjorde paralleller med skräckfilmen The Shining med Jack Nicholson i huvudrollen.

Gulp!  

”När jag går så släcker och låser jag. Din nyckel går till den dörren och till den, sa hon och pekade. Så när du kommer hem från middagen på hotell X, kan du gå där.”

Aldrig i livet att jag kommer att gå iväg nånstans för att komma tillbaka hit ensam i mörkret ikväll för att smyga mig fram längs de stora tomma samlingsytorna och gå genom de långa korridorerna i endast svagt ledljus, tänkte jag. Fortfarande med The Shining i tankarna.

Men överraskningarna var inte slut. Nu sa hon;

”Just det, vi serverar ingen frukost i morgon utan det får du ta på hotell Y som också ligger en bit bort här i byn.”

Va tusan ÄR det här? Ingen transfer från tåget. Sen får jag ett ostädat rum. Ingen middag på grund av att de missförstått. Och nu ingen frukost. 

Jag bestämde mig för att försöka flytta till ett annat hotell eftersom jag började känna mig olustig och faktiskt lite småsur.

Ringde till hotell X och berättade som det var, att jag var den endaste gästen på ett hotell där jag varken får aftonvard eller frukost, varpå jag frågade om de hade plats för mig.

”Ett ögonblick”, sa damen, kopplade bort mig en liten stund och återkom sedan;

”Det måste du ta med hotell Y, det är de som håller i det”.

Googlade fram numret till hotell Y. Ringde. Ringde. Och ringde. Inget svar.

Ringde tillbaka till hotell X och sa som det var, att jag inte får tag på någon på hotell Y och undrade om vi kan lösa det ändå. Tyvärr, det går inte, blev svaret utan du måste ta det med hotell Y.

Då frågade jag om jag kanske kunde få lite mat från hotell X sänt till hotell Z då den middag jag blivit utlovad hade inhiberats.

Då sa hon: ”Du får ringa restaurangen, de har nummer …”

Men nu orkade jag inte mer. La på luren. Kvinnan i receptionen var borta. Hotellet var tomt. Tyst. Mycket tyst.

Jag släntrade olustig till mitt rum fast klockan bara var 17.00. Låste nogsamt dörrarna, både mot korridoren och ut mot naturen.

Försökte sätta på teven för att distrahera mig lite, få bort känslan av ensamhet och ömklighet. 

Myrornas krig på de flesta kanaler medan det var skönjbara konturer på någon annan. Läste i informationsbladet som låg på skrivbordet.

”Tv: alla våra rum har t-apparater. Dock vill vi meddela att i har vissa problem med våra mottagare vilket kan medföra dålig bild och uteblivna kanaler.”

I say no more.... 

Jag plockade fram smörgåsen jag hade gjort på morgonen som jag hade tänkt äta på tåget men bara hade tagit en bit av. Gjorde bedömningen att om jag tar fyra bett ikväll blir det kvar en liten bit som jag kan ta till frukost. 

Bra kvinnan reder sig själv, mumlade jag och gav mig en imagenär tapper klapp på axeln. 

Åt de fyra betten av smörgåsen medan jag försiktigt gläntade på gardinen och tittade en stund begrundande ut på den vackra natthimlen. Kom på mig själv med att längta hem. Till Husfar. Djuren. Tryggheten. Tänkte förtroendeingivande att vi ju trots allt befinner oss och möts inunder samma himlavalv, samma måne och samma stjärnhimmel. 

Borstade tänderna, kände ännu en gång på låsen för att försäkra mig om att det var låst och kröp sedan, en smula översiggiven, till sängs fastän klockan bara var halvsex. 

Tänkte försöka läsa lite men lampans kontakt fungerade bara om man höll den nedtryckt. Jag fann på råd och lade datorns ganska tunga transformator ovanpå men så fort jag rörde mig så slocknade lampan. Gav upp. Drog täcket över mig, vände mig på sidan och inväntade den befriande sömnen.

Nu är det morgon och jag sitter och tittar på min medhavda smörgåsbit och frukt som ska bli min frukost.

Hm. 

Undrar, plötsligt hoppfull, om det kanske går att få tag på sig en kopp kaffe till smörgåsen. 

Undrar just om det i så fall finns på hotell X eller hotell Y eller hotell Z …