Jag känner mig faktiskt lite nöjd. Känner att jag fått upprättelse. Rätat på ryggen. Höjt på huvudet och satt näsan en decimeter längre upp mot vinterhimmelen.
I vinter har jag upprepade gånger utsatts för illvilligt gäck och gyckel genom att hånats för likheter mellan min egen lekamen och en älgs. Framför allt beträffande dess bakre extremiteter. Som den martyr jag är har jag stillatigande mottagit denna smälek men jag, precis som hästar och elefanter, glömmer aldrig…
Och precis som hönsen så ruvar jag. På hämnd? Nja, kanske inte, men i varje fall på en slags upprättelse. Om så bara för mig själv.
Det har jag fått nu. Jag har kollat in den stora älgkon! Vars bakände sägs minna om min egen. Har nöjt konstaterat att den är liten. Nätt. Närmast benig. Välmusklad och proportionerlig. Fast och fin. Rentav snygg!
Smälek, gäck och gyckel transformerades med ens till komplimanger och glada tillrop. Snacka om en happy Änd(a)!
Men nu ska jag ruva vidare – det finns mycket att ruva på…
Underbart Mamma! Och jag då som tydligen är så lik dej måste ju då ha en lika fin, fast och benig rumpa! :)Dock inte lika långa slanka ben som Älgen! Huumm kanske skulle satsa på att bli mer lik en Älgko! ;) Tåls att tänkas på....
SvaraRaderaNu ska jag kommentera här på din blogg!
SvaraRaderaJättefin blogg Mickan & dina texter är så mysiga & läsa! =)
Glad att du berättade sidan för mig, nu kommer jag vara inne på den jämt ;)
Kram Jennifer.
HAHAHA!! en rejäl älgaröv e rätt granner änd(å)!!
SvaraRadera