Ingen tuff brud alls...

"Jag är en tuff brud i lyxförpackning"

 Nä, knappast alls med verkligheten överensstämmande.

Så här blir mer korrekt:

"Jag är en sjuk tant i särkförpackning"

Jo, tyvärr är det så. Fyra intensiva (o mycket BRA) dygn med alldeles för mycket folk - och alldeles för lite fä - får en förlupen o desorienterad Lanttant på fall.

Nu ligger hon rosslande, täppt o febrig i sin säng tillsammans med tre hundar som är lika förvånade som belåtna över att få rå om sin matmor i stor frid och tystnad.

Båda fönstren är vidöppna och vi hör skatornas kutter o vingslag när de kivas inne i körsbärsträdens lövverk.

Vi hör tupparna gala ikapp ute på gården och hörde nyss hemtjänstbilens rassel och knaster då den for förbi och svängde upp i liden.

Ler plötsligt ett svagt leende när jag kommer på mig själv att nästan önska att vara föremålet för dessa vardagsänglars omsorger, men nä, tänker jag sen, med ännu ett svagt leende, jag väntar hellre väntar in min egen personliga hemsamarit - Husfar Göran...

Kommer han snart knastrande i gruset? Med lunchlåda och inkontinensskydd och luftrörsvidgande och febernedsättande?

Kanske kan han även massera mina bokmässetrötta fötter?

O kanske ta med sig vinkelslipen o förlängningssladd in, så kan han hyvla av mina hälar när han ändå är på gång?

Nä, bäst jag slutar för jag vet faktiskt inte om jag kanske ligger här och yrar...