ALLA GÖR DET!

Under morgonrundan som företogs i snöyra lade jag märke till en detalj som roade mig storligen. 

Jodå, jag vet ju redan att ALLA GÖR DET!

Jag gör det. Husfar gör det. Hundarna gör det. Katterna gör det och kritterna gör det. Hararna gör det - ofta dessutom. Ja, och så gör grannarna det, liksom grisarna, både de vilda och tama. Rådjuren gör det och hästarna gör det. Getterna gör det också. 

I morse upptäckte jag att även älgarna gör det!

Vadå, undrar du kanske?

Jo, följer mina böljande stigar som går ut över ängar och åkrar. Om somrarna håller jag dem klippta med gräsklipparen i snirkliga frodiga former och rundlar som manar och lockar att fortsätta stigen fram. Om vintern håller jag stigarna öppna genom att ständigt patrullera dem.

I morse såg jag till min förtjusning att till och med älgen hade följt mina stigar och gått i dess böljande former upp över Norragärdet istället för att bara lufsa rätt över gärdet det kortaste vägen! Åh, jag blev alldeles till mig så att säga. 

Varför kanske man kan undra? Jo, för att det ju betyder att det inte bara är jag som följer viltets stigar i skogen - viltet följer även mina stigar över ängarna!

Avtrycken från stora rejäla klövar syntes så fint följa stigen från vänster till höger, från höger till vänster i mjuka svängar upp över hela åkern. Jag vaggade glatt efter i samma spår, nåja, okej då, kanske hade jag inte fullt så långt och spänstigt steg. 

Och jädrar i mig, när jag rundade kullen fick jag syn på henne! Där stod hon, som om hon väntat på mig. Hon tittade rakt på mig genom den gråvita morgonen där gryningsljuset dröjde sig kvar. De nyss så stora snöflingorna började mer och mer övergå till småfnyk och dis.

Hon stod alldeles stilla intill "den böjda björken". Hon höll fast min blick, nästan som om hon ville säga något liksom. Och plötsligt förnam jag vad hon sa:

- Ha nu en fin Alla Hjärtans Dag, du skogens trinda rå!  

- Så gott att se att du lämnat Människornas Värld och hittat hem igen…

Jag genomfors av en sådan stark lycka att tårarna ymnigt började rinna nedför runda kinder.

Och OM jag nu möjligen möjligen möjligen kanske inte riktigt hörde älgkon säga precis de där orden så är det i alla fall en högst värmande och hjärtkramande tanke så här på Alla Hjärtans Dag.

Å även älgar har ju hjärtan …

Tanter likaså.

Fin alla hjärtans dag önskar jag er ALLA, både folk & fä!!!

Puss!

Auntie M 

Morgonnöt & Morgongröt

Tänk! Idag VAKNADE jag till fåglars läten! Vaknade! Fast det inte ens var ljust ute så kunde ett par sprickfärdiga talgoxar inte hålla sig utan började tjattra från sina dolda nattgömlsen. Men tjöta skulle de, trots att de inte vågade flyga ut i den mjölkgrå gryningen.

En idog spillkråka upplät gång på gång sina gäckande och smått ödesmättade läten uppifrån Lövängen.

Plötsligt kunde jag urskilja ett vagt men noterbart tutande, registrerade omedelbart vad det var så jag flög upp, nåja, vältrade mig över sängkanten i alla fall, tog mig fram till fönstret och hann precis se två sångsvanar komma flygandes just ovan trädtopparna.

Lycka! Det var vad jag förnam! Lycka!

Vare sig jag ville eller inte så ordnade sig ansiktet i ett enda stort fånigt leende och hjärtat tog ett par glädjeskutt i bröstet.

När jag tassat ned och tog första titten ut mot fåglarnas Snacks-Bar såg jag dagens första och sannolikt hungrigaste fågel. En nötväcka hade redan pillat ut en nöt att starta dagen med.

Även jag startade min dag men bytte väckans morgonnöt mot husmors morgongröt....

Önskar er en fortsatt härlig dag!!!

Er Mickan
 

Kärt återseende utan nöd...

Ett kärt återseende blev det idag då gamla Husmor fick syn på en Herr Sidensvans i surapeln utanför sitt fönster.

Hon slog upp fönstret, jodå, han satt faktiskt kvar, antagligen därför att han positionerat sig rätt högt i nämnda surapel.

Husmor kvillrade och kollrade mot Herr Sidensvans som emellertid förblev ganska oberörd.

Husmor fortsatte kvittra och kollra.
- Åh, så roligt att se dig igen, utbrast hon sanningsenligt till Herr Sidensvans.

Efter att ha tittat närmare sa hon;

- Du ser ju så rund och storbukad ut så det verkar inte direkt ha gått någon nöd på dig i vinter, 

Då glodde Herr Sidensvans ned på gamla Husmor som  hävt sig fram över bakbänken med de stora juvren framför sig och hängde i fönstret och flinade brett med hela sitt julosteansikte.

Krasst sa pippin;

- Det verkar inte ha gått någon nöd på dig heller - aldrig någonsin... 

Husfars oanade talanger...

Jag har ju gått och fyllt år i dagarna. Igen.

Om aftonen på nämnda bemärkelsedag stack Husfar så småningom fram ett paket. Ett mycket stiligt sådant. Guldglänsande papper och lika guldigt snöre med krussiduller och hela medivitten.

Ett paket som såg DYRT ut liksom...

Jag som, till mina barns oerhörda förtrytsamhet, oftast gissar rätt på innehållet bara genom att känna lite på paketet, började naturligtvis genast skaka, bita, sniffa, väga och - dra slutsatser.

Hm. Dyrt papper. Inte så tungt. Inget löst inuti. Men mer än en sak var i. En svag vag väldoft.

Jag gissade på ett färdigpackat kit av typ parfym och bodylotion från någon parfymaffär.

I Husfars anletsdrag såg jag omedelbart att jag gissat ganska nära. Men inte helt rätt visade det sig.

För visst var den från en parfymaffär men det var ett kit hudvård av ett dyrt och exklusivt märke.

- Åh tack, sa jag en smula konsternerad.

Jag började titta på vad det var i de små burkarna, men det stod så smått och med så obegripliga ord att jag inte kunde reda ut det.

Husfar såg spänt på mig.
Jag såg frågande på honom.

- Det är för ansiktet, du kommer se mycket yngre ut om du använder det där, sa han lugnt.

Jag tittade på honom. Funderade lite på hur det kan ha gått till när han inhandlade dessa medikamenter.... Hm...

Jag frågade lite försiktigt:

- Gick du in i affären och sa att du behövde ha nåt till din fru som ser gammal ut? 

- Nej då, avfärdade han.

- Så dum är jag väl inte. Då hade jag ju inte fått henne med mig liksom. 

- Det gäller ju att föra sig rätt när man är samman med så eleganta damer i en så elegant affär. 

Jag stirrade en aning misslynt på honom. Vadå "föra sig", hmpf! Å det ska komma från den...

- Jahaja. Å hur förde du dej då?

Husfar flinar så näshåren fladdrar, säger:

- Jag gick fram till henne, böjde mig rätt nära och sa med min mest förföriska röst: "Nu är det så att min lilla fru där hemma, hon börjar tycka att hon ser sleten ut. Har du nåt som kan göra att hon inte ser så gammal ut? 

Jag satt bara och gapade men han fortsatte oberörd.

- Då blev hon så mjuk och hon blinkade och sa; "Jag förstår precis vad du menar - jag vet faktiskt vem hon är..."  

Redaktionsmöte...

Precis efter lunch höll vi ett redaktionsmöte här på hemmaredaktionen. 

Det gick inte åt så mycket kaffe - mest bara mjölk...

 

Vad vi kom fram till? 

Ni får vänta o se...

Födelsedagsfirande...

Just i detta nu, exakt i denna stund fast för ett år sedan, firades jag för första - och sannolikt enda – gången min födelsedag tillsammans med ett stort gäng sköna kollegor, chefer, tårta, glasskål, tal, sång, hurrarop och hela middevitten.

Det var en stor upplevelse för en solitär som jag att få fägnas av ett sådant rikt firande i den kollektiva gemenskapens sfär på en arbetsplats. Jag minns att jag avslutade mitt tacktal med att utmana Jantelagens fula tryne genom att framföra en sång jag för ganska många år sedan skrev, men texten som handlar om kärleken till livet, jorden, landsbygden, naturen, djuren och om respekten för liv och död, håller än idag.

Dagens födelsedag firar jag, på förekommen anledning, min dag väsentligt mer stillsamt. Kollegorna har bytts ut mot ett gäng djur som värmer och glädjer, faktiskt har jag inte ens sett någon människa idag, har emellertid talat med en sådan i telefonen och jag har även sett en skolbuss och en personbil köra nere på Häradsvägen. Du milde, sådan intensitet på händelserna både räcker och blir över för mig i dessa feber-, och förkylningsdagar då socialt umgänge inte precis ligger överst på önskelistan.

Överst på födelsedagsbarnets önskelista ligger däremot en vilja att få uttrycka min tacksamhet och glädje över alla era fantastiska gratulationer, hälsningar, tillrop, brev, meddelanden, blommor, vykort, telefonsamtal, champagne, gravöl, virtuella och reella pussar och kramar, ryggdunkar, kärlek, omsorg, vemod, tårar, skratt och andra bevis och uttryck av äkta vänskap och känslor.

Och all den här nämnda myckenheten är förstås inte bara med anledning av en sketen födelsedag, som idag, utan har trillat in allt stilla med anledning av allt som hänt de senaste dagarna – vilket är lika mycket som det är omtumlande…

Men äsch hörni, när bara febern försvunnit gör jag som Thorsten Flinck sjunger, jag reser mig igen… 

Äntligen hemma i Djurens Värld

En av många fördelar med att återigen ha tagit hemmaredaktionen i bruk är att man sakta får tillbaka några av de forna relationer och bekantskaper som man tappade kontakten med i och med att man förirrade sig in i Människornas Värld under några år. År då man trodde att man nog kunde acklimatiseras och, framför allt, förstå den världen om man bara bet ihop och jobbade på.

När jag för bara ett par veckor sedan tvingades inse att jag trots, om jag får lov att säga det själv, ganska tappert kämpande, inte klarade att vistas och fungera i Människornas Värld så kapitulerade och retirerade jag tillbaka in i atmosfärer och miljöer jag kan och förstår mig på - det vill säga här hemma på gården. I Djurens Värld...

Men säg den ro som varar...

Nu har jag fullt upp att bygga upp alla relationer och förtroenden som jag mer eller mindre slarvat bort under tiden i Människornas Värld.

Fast redan nu, efter bara en vecka, har ett par av rådjuren tagit mig så pass till sig igen att de kommer ganska nära när jag utfodrar. Lite konstigt tittar de allt på den där varelsen som står där likt en michelingumma i snön, men det är ju inte att undra på. Det gjorde de i Människornas Värld också. Tittade konstigt på mig alltså...

Nu har vi en liten hederstund runt fyrasnåret på eftermiddagen, alltså rådjuren och jag, då de nästan punktligt, försiktigt och graciöst kommer trippandes från öst och väst och smått misstänksamma sakta sakta närmar sig mig och maten. En fin känsla!

Småfåglarna och jag har en god relation. Men det har vi haft hela tiden nästan, alltså trots att jag varit iväg. Hur det kommer sig? Jo, det har nog att göra med att vi alltid är så noga med att se till att de har gott om mat. Här på Gården går det åt nästan ett ton fågelmat per år!

Förresten, förra helgen räknade vi småfåglar i gammal god tradition för att rapportera in till SOF, Sveriges Ornitologiska Förening.

På frågan om vad vi hade för utfodringsautomat kryssade vi i fröautomater, eftersom vi har gigantiska sådana högt upp i träden vilka nås genom rep och talja.

Men vi kryssade även i rutan för "Annat". Där skrev vi: "Snacks-Bar"
Jag är inte hundra på att SOF fattar...

Korren och jag har också försökt återuppta vår relation. Men han är mer svårflörtad. Sitter och ser mest förorättad ut från sin gren ovan mig. Han ser ned på mig. Bokstavligt talat. Nåja. Han låter sig nog snart blidkas, nötterna jag ger honom äter han i alla fall med god aptit.



När det gäller skatorna är det liksom enklare. De har kanske inte saknat mig på samma vis.

Eller så tänker de krasst:

- En gammel skata hit eller dit är inte så noga...

Godkväll alla goa hälsar en skateglad tant!!!!

Ställa om...

När man av Sonen får ett sådant här svar på en enkel middagsförfrågan inser man hur introvert man varit en längre tid...

Okej då, av min fråga att döma visste jag ju liksom om det... Men i sanning, de senaste månaderna har jag fokuserat stenhårt på att jobba och varit likt en högdräktig älgko som gång på gång stött bort barn och andra alltför närgångna för att jag velat vara ifred för att jobba.

Men häromdagen öppnade jag både min famn och min dörr och bjöd in Klanen på middag. Gjorde långkok i ugnen hela dagen, lade hela fläskfiléer i en marinad av rödvin, vitlök, lök, körsbärstomater och trattkantareller. Vilka himmelska dofter som fyllde huset.

Fyllde huset gjorde också folk och fä. Det blev mycket stoj och stim, små och stora  hjälptes åt med en det ena än det andra, morfar och smådrängar bar in ved och morfar lärde hur man floar den rätt och lätt. Sen fick han leka häst en stund till småglinens stora förtjusning.

Efter att de långsamt bakade fläskfiléerna serverats med en vitlöksdoftande krämig potatisgratäng och disken klarats av så stannade världens bästa farfar Alvar, snart 87, kvar hos mig i köket och kurade skymning med sina barnbarnsbarn.

Det var en lycka att få vara med klanen igen! Även om jag tror att den där vresiga älgkon inom mig kommer stanna kvar.

Det tar ju liksom lite tid att ställa om...

Å förresten tror jag vi alla kan behöva en vresig bortstötande älgko inom oss - åtminstone ibland...

Kramar!
Er Mickan

Så mye bröte...

Harregu!

Efter att ha fattat beslutet att lämna mitt arbete i Långtbortistan var det nu dags att tömma mitt bås längst bort i hörnet på den våning av redaktionen som de sista åren, på förekommen anledning, bytt öknamn från "Gubbhyllan" till "Tanthyllan".

Jag vädjade till Husfar att bistå mig i denna syssla och efter att ha trugat och försäkrat honom att det "bara är några få saker" jag behövde ta med mig, så följde han, förvisso ganska motsträvigt men dock, med till redaktionen ända uppe i Långtbortistan.

I all hemlighet stuvade jag med husets största och rymligaste kassar då jag ju visste att sakerna inte var så "få" som jag lät påskina.

Och väl uppe på redaktionen, lika rörig som den var ödslig, började vi montera bort mig och de avtryck och ting som var mina.

Ned plockade vi;

Lampor, tavlor, vykort, kartonger med olika sorters thepåsar, flera olika muggar och koppar, vinglas och vinkaraff (endast använt för vatten!) tandborstar, tandkräm, skoputsmedel, tamponger, raggsockar, trosor, handkräm, mediciner, ljus, tändstickor, små burkar, stenar, ljuslyktor, en stor stjärna av drivved, en tomte som hängde från taket, tre adventsljusstakar, ett glimrande hjärta i vitt, en liten pappbox i vilken jag ofta fick små presenter, chokladbitar med mera av givare som jag ännu inte vet vilka/vem det var som väl ansåg att jag var för mager om benen, en hängande ängel av trä, ett par förpackningar av nudelsoppa, en meterhög katt av trä, fotografier i ramar, Ingelas fina inbjudan till lunch som aldrig hanns med och...

Till sist plockade jag överst från bokhyllan fram min ”överlevdnadskasse” (den blå kassen längst fram till vänster här på bilden).

Min överlevnadskasse innehåller underlakan, påslakan, örngott necessär, schampo, balsam, tandkräm, två tandborstar, handdukar, en stor och en liten, värmeljus, tändstickor, en cd med klassisk musik, en pocketbok samt en flaska rödvin – alltså det absolut nödvändigaste attiraljerna utifall att jag blev strandsatt och var tvungen att sova över i Långtbortistan…

Ja du milde!

 Husfar, muttrade, skakade på huvudet, blängde och sa surt:

”Hur f-n har du kunnat ta mä så mye bröte opp hit te det häringa lilla rummet?”

Jag svarade inte utan såg bara sorgset på det allt tommare rummet då han tillade:

”Åh hur i bövelen fick DU rum?” 

Nu står allting i sina kassar här på farstugolvet och minner om en tid som gått i graven. Bredvid står jag med en massa motsägelsefulla känslor i själen, hundra korn av grubblerier i huvudet och tio tusen fjärilar i magen.

Ännu står jag helt stilla men snart kommer jag att försöka mig på ett litet stapplande steg framåt på den nya vägen vars destination jag inte har en aning om…

Kramar!

Er Mickan

Grubblandets grotta...

Vaga och motsägelsefulla vägbeskrivningar gjorde att jag hamnade i ett korsdrag av oberäkneliga vindar och frostiga hagelskurar.

Jag tog skydd i grubblandets dunkla grotta dit solens strålar inte når.

Men nu har jag samlat mod och styrka för att vandra vidare. Men istället för att navigera utefter andras vägbeskrivningar försöker jag nu lita på min egen inre kompass.

När jag nu vänder mig om och ser över axeln, konstaterar jag lättad att avståndet ökar till platsen där vindar hårdhänt möts och gör upp om reviren - ett draghål som inte är hälsosamt att vistas i.

Jag vet faktiskt inte vart min nya livsväg leder, men jag försöker följa ljuset som mina ögon ser och följa värmen och uppriktigheten som själen förnimmer.

Med tårar och leenden, ångest och lättnad, oro och ro, vemod och glädje, förtvivlan och hopp lämnar jag nu mitt arbete i Långtbortistan.

Tack alla underbara fantastiska goa kollegor och arbetskamrater för några härliga år tillsammans!

Tack alla läsare för alla glada tillrop, kloka synpunkter och uppriktig kritik och beröm!

Tack familj, syskon och nära vänner som delat min vånda, hjälpt mig att läka och stöttat mig i beslutsprocessen.

Tack hundar och katter för att ni i stillhet legat nära och värmt mig under många ledsna kalla timmar i grubblandets grotta.

Och till sist, tack grubblandets grotta för att du fick mig att inse att jag måste ta ansvar för mitt liv, vara sann mot mig själv, tillskriva mig ett värde och faktiskt prioritera livet framför trygghetens tunga boja.

Idag är första dagen i mitt nya liv - det är också första dagen i ditt nya liv!

Er Mickan

Avundsvärda egenskaper...

Vår hemsnickrade adventskrans på fähusets dörr är intet annat än att beundra!

Den hänger stadigt trots förrädiska vindar, ljum medvind ena stunden vilken lika plötsligt som oförklarligt vänder till otrevliga kastbyar.

Lagårdskransen klarar sin uppgift trots frostighet, oväntad kyla och utsatthet.

Tänk om man ändå vore en lagårdskrans…

Enfödde Sonens Kvartssekeldag

Idag är det ett kvarts sekel sedan då en rejäl liten kille föddes till världen.

Efter tolvslaget som firats i Sällholmen med syster och svåger åkte jag och Husfar hem. Då sprang, nåja, jag upp och ned i trappan och några timmar senare gjorde John Ludwig Douglas Thor sin entré i detta jordelivet.

Några år senare målade jag den här tavlan föreställande Ludwig kramandes hingstfölet Thorán ute i Ängen.

Två underbara fina små bjässar båda två!!!

Grattis älskade fine rare snälle mysige goe starke trygge lille älsklingsgossen Ludwig på din 25 årsdag!

Kärlek & Leenden,

Mor...

TACK för att jag lever!

Om några timmar då året 2013 klingar ut och övergår i det nya året 2014 blir jag samtidigt 23 år. Och jag har bott här hos Husbondsfolket och kära Matmor sedan jag var några månader gammal. Mitt allra första föl, Tionetta, föddes här på gården när jag var fyra år och hon fyller alltså 19 år inatt. Vi två lever här som tvillingar och i stark symbios med vår Matmor.

Men vet ni, jag höll på att inte få bli 23 år. Igår hände något som gjorde att jag inte trodde jag skulle få leva längre.

Men tack vare massa ofantligt snälla och djurälskande människor, eller bokstavligen, män i skor, lever jag!!!

Nu vill jag från djupet av mitt hjärta, och från djupet av Matmor Mickans hjärta, tacka er ALLA som arbetade så med att få upp mig på benen då jag hamnat så tokigt i boxen att jag inte kunde komma upp.

Tack Husfar - den bästaste av Smålands alla husfäder!

Tack BästeLudwig - gårdens enfödde son som kramat många av mina föl!

Tack BästeBror Mats - som alltid alltid ställer upp för oss och Husbondsfolket!!!!!

Å så ett JÄTTETACK till alla snälla männen med varma händer från VETLANDA RÄDDNINGSTJÄNST som till slut hjälpte mig att komma upp.

Och Du Matmor Mickan - nu behöver du inte gråta och vara förtvivlad längre! Du behöver inte heller ha dåligt samvete för att du "svek" mig igår för att du helt enkelt var piskad att åka till redaktionen Långtbortistan, jag vet att du led men jag visste att du var med mig i dina tankar... Jag tänkte faktiskt lite på dig också och förstod att du hade en tuff dag där uppe med att både hålla masken och samtidigt producera och göra allt det du måste göra...

Men nu mår jag ganska bra och jag finns kvar hos dig och hoppas få gnägga dig Godmorgon och Godnatt många många gånger till.

Och igen - tack alla ni pojkar för all hjälp ni gav mig och Husbondsfolket här igår.

Tack för att jag lever -  Tack för att jag inatt vid tolvslaget får fylla 23 år...

Gott Nytt År...

Hälsar Husmors Gammelmärr,

TIONA

Mes fastna på både tagg o lins...

En liten svartmes har länge snuvat vår Husmor på ett foto eftersom den är så kvick!

Fort fort flaxar den fram ur buskagens trygga djungel och norpar sina frön och flyger lika kvickt och gäckande tillbaka igen.

Den rackaren hinner ju inte ens fastna på linsen!

Men så en dag fastnade den! Och det med besked...

För vid närmare titt hade den stackaren fastnat på taggarna på "kardborretisteln" och kunde inte komma loss trots att den flaxade frenetiskt och slogs för sitt liv. I blicken kan man ana desperationen eftersom ett gäng hungriga katter satt nedanför och slickade sig om munnen.

Det blev för Husmor att rycka ut än en gång och rädda ännu en liten fågel utav gårdens mångtaliga skara bevingade vänner.

Och så fick hon ju äntligen sitt foto!

Vårkänning mitt i stora julmockningen

Middagstid. Annandag jul. Lilldräng och Minstedräng har just åkt och jag är ensam i huset första stunden på tre dygn. Eller förresten, det var en sanning med modifikation, tappre Husfar är hemma men sover. Han har jobbat sen igår eftermiddag och hela långa natten.

Idag, som först, ha jag haft stora julstädningen i lagårn vilket fick ske efter jul då det då rakt inte rymdes innan. Efter varje lass dynga jag stjälpte stannade jag till och njöt där jag stod högst upp på dyngstacken och höll i kärrans skaklar medan jag bligande ut över ängarna där ett stort antal höns och tuppar gick och sprätte efter en och annan mask i våtmättad mark.

Satte mig en stund ute i Lutan med hundarna runt fötterna och ett par kelsjuka katter i knät för att bara lyssna till ljudet av märrarnas metodiskt malande käkar konsumerades frukosthö samt några julmorötter vi hade med oss varpå vi en och annan buff av deras stora huvuden där vi satt. Getterna sprang lösa och såg ut att leka sicken-blås runt lagård och rännebro.  

Jag vattnade och såg om alla övervintringsväxter ute i selkammaren/gamla mjölkrummet och upptäckte massor av nya skott, både på stamros, pelargoner, olivträdet och liljan. Det var något som slog mig då. Något som kändes som ett slags föraning av vår förnam jag i både dofter, sysslor och ljus. Nästan lite märligt, men så var det.

Med den här tavlan som jag målade till klanens Farmor och Farfar för femton år sedan vill jag, djur, gårdstomtar, vättar och småfolk önska god fortsättning och skvallra lite om att det kommer en vår. Fast först efter att vi inträtt ett gott nytt år…  

Från oss alla - till er alla...

Tomasmäss

DÄ Ä NÅTT SOM INTE STÄMMER!

Idag, den 21 december, tillika Tomasdagen, ska enligt traditionen julölet vara färdigbryggt - vilket skulle börja bryggas på Annadagen den 9 december - och idag är den dagen man skulle smaka av ölet. (Därför kallas den här dagen också för Tomas Fylltunna.)

Idag är också den dag som all julmat skulle vara färdiglagad och julfriden sänka sig över gård och stuga.

Alltså - ölet klarar vårt Husbonnsfolk galant av att provsmaka uti stugan, men det är värre med det andra.

Varken julmat eller julefrid är ännu i sikte...

Men. Nåja. Nu vänder det i alla fall.

Visserligen väntar årets mörkaste natt - men sen jästrar i mig!

Popcats!

Randis är bara föööör härlig!!! Hon gör så mycket tokiga saker!

Igår när jag tog sista påsen micropopcorn i paketet blev kartongen ståendes kvar på köksbordet medan jag meckade med påsen i mikron och ställde in tiden. När jag sedan vände mig om hade Randis på något outgrundligt vis lyckats trycka ned sig i kartongen och på ett än mer outgrundligt vis lyckats åla sig runt och lägga sig på rygg som en sprättbåge.

Där låg hon sedan, nästan som en skådespelare, och rävsov för jag såg att hon då och då gläntade lite på ena ögat för att kolla så att jag hade upptäckt henne där hon låg med benen i högläge som mix av superdivan och Kronblom...

Trodde nästan ni ville dela detta ögonblick  -  så här får ni, bästa läsare!!!

God morgon!

Er Mickan
(och så Randis förstås)

En tupp via Posten!!!

En kväll då Husmor var färdig med sysslorna i fähuset och hade pussat stora mjuka varma hästmular godnatt och släckt lampan gick hon i knarrande snö nedåt Häradsvägen för att därifrån betrakta adventsljusen från lite håll.

Hundarna snodde kring benen, Fin-Dos och Randis lika så.

Nöjd över det hon såg, Husmor alltså, vaggade hon upp mot gården igen. När hon passerade Posthuset stoppade hon mest på rutin ned näven och fiskade runt i postlådan.

Och si, där fanns något! Där låg ett PAKET!!!

Husmor, som älskar paket, kort och brev (fönsterkuverten undantaget) sken upp och flinade brett så hon och mångubben närmast blevo som enäggstvillingar.

- Paket, utbrast hon.
- Till mig, skrek hon och visade alla djuren som emellertid inte såg lika otåliga ut som dess matmor som nästan hoppade jämfota. Nåja, Tog något litet steppande steg åt sidan i alla fall.

Hon klämde, sniffade, vände och vred på det lilla paket som skapade så stor glädje hos vår gamla Husmor en decemberkväll härför leden.

Ivrigt gungade hon in längs trädgårdsgången, kunde knappt bärga sig innan hon fick slita upp årets allra första julklapp som någon fantastiskt godhjärtad och högst anonym välgörare sänt denna tant.

Väl inne lade hon paketet på bordet och gick sedan och slog små lovar runt det. Tittade och flinade brett som en groda. Helt enkelt glad som ett barn.

På tal om barn blev det närmast handgemäng mellan Lilldräng och Husmor ty de båda vore så överhövan intresserade av att öppna detta paket.

Husmor vann.



Titta!!!!

Husmor fick en TUPP!!!!

Tuppen Kurt hade hört att Husmor gillade fjäderfä så han ville helt resolut flytta hem till henne. Nu är han en del av familjen och får följa med på Husmors alla äventyr. Nåja, de är ganska lätträknade...

Men vad spelar det för roll - Husmor är JÄTTEGLAD och ÖVERRASKAD över denna gåva från någon rar medmänniska, sannolikt någon av Er läsare!

Både Husmor och Husfar har försökt tyda poststämpeln men inte lyckats.

Ja - så du - hemliga avsändare av denna utomordentligt rara gåva - du ska veta att du i sanning har gjort en trind lanttant mycket, mycket, mycket glad.

Tror faktiskt att Kurt är det oxå. Glad alltså...

Fortsatt trevlig adventshelg både du som skänkt Husmor en julklapp och alla ni andra goa läsare där ute!

God Adventsmorgon

God Adventsmorgon du fina!
Idag vill jag ge dig min morgon...

 Vinterkram!
/Mickan