Okej då, av min fråga att döma visste jag ju liksom om det... Men i sanning, de senaste månaderna har jag fokuserat stenhårt på att jobba och varit likt en högdräktig älgko som gång på gång stött bort barn och andra alltför närgångna för att jag velat vara ifred för att jobba.
Men häromdagen öppnade jag både min famn och min dörr och bjöd in Klanen på middag. Gjorde långkok i ugnen hela dagen, lade hela fläskfiléer i en marinad av rödvin, vitlök, lök, körsbärstomater och trattkantareller. Vilka himmelska dofter som fyllde huset.
Fyllde huset gjorde också folk och fä. Det blev mycket stoj och stim, små och stora hjälptes åt med en det ena än det andra, morfar och smådrängar bar in ved och morfar lärde hur man floar den rätt och lätt. Sen fick han leka häst en stund till småglinens stora förtjusning.
Efter att de långsamt bakade fläskfiléerna serverats med en vitlöksdoftande krämig potatisgratäng och disken klarats av så stannade världens bästa farfar Alvar, snart 87, kvar hos mig i köket och kurade skymning med sina barnbarnsbarn.
Det var en lycka att få vara med klanen igen! Även om jag tror att den där vresiga älgkon inom mig kommer stanna kvar.
Det tar ju liksom lite tid att ställa om...
Å förresten tror jag vi alla kan behöva en vresig bortstötande älgko inom oss - åtminstone ibland...
Kramar!
Er Mickan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar