Just i detta nu, exakt i denna stund fast för ett år sedan,
firades jag för första - och sannolikt enda – gången min födelsedag tillsammans
med ett stort gäng sköna kollegor, chefer, tårta, glasskål, tal, sång, hurrarop
och hela middevitten.
Det var en stor upplevelse för en solitär som jag att få
fägnas av ett sådant rikt firande i den kollektiva gemenskapens sfär på en
arbetsplats. Jag minns att jag avslutade mitt tacktal med att utmana
Jantelagens fula tryne genom att framföra en sång jag för ganska många år sedan
skrev, men texten som handlar om kärleken till livet, jorden, landsbygden,
naturen, djuren och om respekten för liv och död, håller än idag.
Dagens födelsedag firar jag, på förekommen anledning, min
dag väsentligt mer stillsamt. Kollegorna har bytts ut mot ett gäng djur som
värmer och glädjer, faktiskt har jag inte ens sett någon människa idag, har
emellertid talat med en sådan i telefonen och jag har även sett en skolbuss och
en personbil köra nere på Häradsvägen. Du milde, sådan intensitet på
händelserna både räcker och blir över för mig i dessa feber-, och
förkylningsdagar då socialt umgänge inte precis ligger överst på önskelistan.
Överst på födelsedagsbarnets önskelista ligger däremot en
vilja att få uttrycka min tacksamhet och glädje över alla era fantastiska
gratulationer, hälsningar, tillrop, brev, meddelanden, blommor, vykort,
telefonsamtal, champagne, gravöl, virtuella och reella pussar och kramar,
ryggdunkar, kärlek, omsorg, vemod, tårar, skratt och andra bevis och uttryck av
äkta vänskap och känslor.
Och all den här nämnda myckenheten är förstås inte bara med
anledning av en sketen födelsedag, som idag, utan har trillat in allt stilla
med anledning av allt som hänt de senaste dagarna – vilket är lika mycket som
det är omtumlande…
Men äsch hörni, när bara febern försvunnit gör jag som
Thorsten Flinck sjunger, jag reser mig igen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar