Vårkänning mitt i stora julmockningen

Middagstid. Annandag jul. Lilldräng och Minstedräng har just åkt och jag är ensam i huset första stunden på tre dygn. Eller förresten, det var en sanning med modifikation, tappre Husfar är hemma men sover. Han har jobbat sen igår eftermiddag och hela långa natten.

Idag, som först, ha jag haft stora julstädningen i lagårn vilket fick ske efter jul då det då rakt inte rymdes innan. Efter varje lass dynga jag stjälpte stannade jag till och njöt där jag stod högst upp på dyngstacken och höll i kärrans skaklar medan jag bligande ut över ängarna där ett stort antal höns och tuppar gick och sprätte efter en och annan mask i våtmättad mark.

Satte mig en stund ute i Lutan med hundarna runt fötterna och ett par kelsjuka katter i knät för att bara lyssna till ljudet av märrarnas metodiskt malande käkar konsumerades frukosthö samt några julmorötter vi hade med oss varpå vi en och annan buff av deras stora huvuden där vi satt. Getterna sprang lösa och såg ut att leka sicken-blås runt lagård och rännebro.  

Jag vattnade och såg om alla övervintringsväxter ute i selkammaren/gamla mjölkrummet och upptäckte massor av nya skott, både på stamros, pelargoner, olivträdet och liljan. Det var något som slog mig då. Något som kändes som ett slags föraning av vår förnam jag i både dofter, sysslor och ljus. Nästan lite märligt, men så var det.

Med den här tavlan som jag målade till klanens Farmor och Farfar för femton år sedan vill jag, djur, gårdstomtar, vättar och småfolk önska god fortsättning och skvallra lite om att det kommer en vår. Fast först efter att vi inträtt ett gott nytt år…