Äntligen hemma i Djurens Värld

En av många fördelar med att återigen ha tagit hemmaredaktionen i bruk är att man sakta får tillbaka några av de forna relationer och bekantskaper som man tappade kontakten med i och med att man förirrade sig in i Människornas Värld under några år. År då man trodde att man nog kunde acklimatiseras och, framför allt, förstå den världen om man bara bet ihop och jobbade på.

När jag för bara ett par veckor sedan tvingades inse att jag trots, om jag får lov att säga det själv, ganska tappert kämpande, inte klarade att vistas och fungera i Människornas Värld så kapitulerade och retirerade jag tillbaka in i atmosfärer och miljöer jag kan och förstår mig på - det vill säga här hemma på gården. I Djurens Värld...

Men säg den ro som varar...

Nu har jag fullt upp att bygga upp alla relationer och förtroenden som jag mer eller mindre slarvat bort under tiden i Människornas Värld.

Fast redan nu, efter bara en vecka, har ett par av rådjuren tagit mig så pass till sig igen att de kommer ganska nära när jag utfodrar. Lite konstigt tittar de allt på den där varelsen som står där likt en michelingumma i snön, men det är ju inte att undra på. Det gjorde de i Människornas Värld också. Tittade konstigt på mig alltså...

Nu har vi en liten hederstund runt fyrasnåret på eftermiddagen, alltså rådjuren och jag, då de nästan punktligt, försiktigt och graciöst kommer trippandes från öst och väst och smått misstänksamma sakta sakta närmar sig mig och maten. En fin känsla!

Småfåglarna och jag har en god relation. Men det har vi haft hela tiden nästan, alltså trots att jag varit iväg. Hur det kommer sig? Jo, det har nog att göra med att vi alltid är så noga med att se till att de har gott om mat. Här på Gården går det åt nästan ett ton fågelmat per år!

Förresten, förra helgen räknade vi småfåglar i gammal god tradition för att rapportera in till SOF, Sveriges Ornitologiska Förening.

På frågan om vad vi hade för utfodringsautomat kryssade vi i fröautomater, eftersom vi har gigantiska sådana högt upp i träden vilka nås genom rep och talja.

Men vi kryssade även i rutan för "Annat". Där skrev vi: "Snacks-Bar"
Jag är inte hundra på att SOF fattar...

Korren och jag har också försökt återuppta vår relation. Men han är mer svårflörtad. Sitter och ser mest förorättad ut från sin gren ovan mig. Han ser ned på mig. Bokstavligt talat. Nåja. Han låter sig nog snart blidkas, nötterna jag ger honom äter han i alla fall med god aptit.



När det gäller skatorna är det liksom enklare. De har kanske inte saknat mig på samma vis.

Eller så tänker de krasst:

- En gammel skata hit eller dit är inte så noga...

Godkväll alla goa hälsar en skateglad tant!!!!