Sällskap av stilig gubbe...

Ibland, ja rätt ofta faktiskt, blir timmen sen innan jag kommer iväg från redaktionen. I helgen var det så. Igen.

Men till min glädje hade jag sällskap på min ensamma färd hemåt genom Smålandsskogen. En stilig rundhyltad herre fanns vid min sida. Log vänligt och varmt. Var än på min högra sida för att en stund senare ha krupit upp vid min kind på andra hållet. Är nära mig och inger trygghet liksom.

Fast framåt natten tycker jag inte längre likaledes. Då tycker jag plötligt inte alls att han är särskilt mysig. Inte att han ler vare sig varmt eller vänligt heller.

Nej, om natten håller han mig vaken med ett ilsket vitt sken. Då har han dragit sig tillbaka. Vandrat upp högt på det mattsvarta himlavalvet och sitter där som en ilsken domptör som hunsat den stackars John Blund bort från Gården.

Kvar ligger en landsbygdstant som stabliger tillbaka på den ilskna lilla vita snubben där uppe. Muttrar och svär över hans makt. Grrrrr.

Men nästa kväll är vi redan sams igen. Då kommer han på nytt krypande upp över skjutfältets omgivningar och håller mig sedan imagenärt i handen hela färden hem från Långbortistan. Och får mig att stanna då och då för att gå ut och ta ett litet snack. Och föreviga honom.

Fast jag är då förtås en aning tröttare än föregående kväll eftersom han manar min sömnro på flykten.

Men grann är han.

Trots allt...

Vårens bakslag kräver höjd blick...

Vi fick rejält bakslag i vårandet häromdagen. Närmast ofattbara mängder snö föll under natten och orsakade mer eller mindre kaos.

Då menar jag inte bara inom mig utan generellt. Alltså även utanför min lilla värld. Det ska ju finnas något utanför den har jag förstått...

Hur som helt var det jobbigt med 25 centimeter nysnö. Suck. Och de stackers vårekvilibristiska fåglarna sen! Jag fick gå runt med storhinken på armen och skapa nya utfodringsplatser åt starar och koltrastar vilka inte har för vana att hänga upp och ned och käka frön ur konstfärdiga fågelautomater. Ja, de stackarna, de undrande nog i en svag morgonstund huruvida de hade tranformerats till en flygande form av nättare variant av isbjörn i polarland.

För att inte nedslås fullständigt tänkte jag att man nog MÅSTE tvinga sig att höja blicken från dettaa vedervärdigt tjocka snötäcke. Höja blicken mot himmelen och tänka att det faktiskt måste komma en vår.

Då kom jag plötligt på att jag kunde höja blicken så till den milda grad att jag ju faktiskt rent av ÄR uppe i himmelen.

Här är några glimtar från då jag i somras bokstavligen var en flygande reporter. Fick den äran att följa med brandflyget på spaningspatrullerande över smålands stock och sten. (Koncernens mest storvuxna reporter istoppad i världens minsta flygplan - det var en syn för gudar, tur att piloten var liten och smidig. Och, framför allt, att han kunde balansera upp det lilla planet med dess underliga barlast)
Se här och känn förtröstan, kära läsare, Småland lär nog bli sommarklätt ännu en gång. Så här vackert får vi det snart igen.





Och TACK igen Jörgen Hjort på Värnamo Flygklubb! Du var SUVERÄN!!!
(o utomordentligt modig som lät mig följa med...)

Arbetskollegor...

Efter en strålande vacker söndagsmorgon där en skarp vintersol får snötäcket ovan ladugårdstaket att gnistra i den bistra vintermorgonen (-12) ska jag alldeles strax lämna Gården och åka till min lilla lokalredaktion i Långtbortistan.

En stor fördel med att åka dit så här på vårkanten, trots att det är söndag, är att där slipper jag Gårdens jämmerliga flösvatten.

Ni vet väl vad flösvatten är? Hualigen, det är när vattnet från snösmältning och vårflod kommer sättandes över tjälad mark, rätt genom det senaste halvårets träck från katter o hundar o utan att ha haft en chans att renas genom jordlager eller grus så rinner det direkt ned i brunnen.

Trots det goda vattnet i Långtbortistan kan jag ibland, speciellt om helgerna, sakna en och annan arbetskamrat.

Då kan jag ibland avundas mina höns som ju faktiskt har kollegor medan de arbetar.

Se här!


Och inte verkar det så särdeles stressigt heller.

Men vem är väl jag att döma...

Dubbelseende...

Oj, nu var det länge sedan jag var hemma på dagtid. Därför var jag glad som ett barn över att idag få uppleva när gården dagades och fick svepas in i sol och morgonljus.

Jag och djuren gick en runda i den smått vårliga naturen. Jag hade kameran på magen som är rejält stor, ja, både kameran och magen...

Njöt i fulla drag av dofterna i luften, av de spelande morgonfärgerna och av de skifningar jag upptäcker vid varje ny betraktelse.

Åh, staren har ju kommit! De prickiga glänsande fåglarna vars ankomst jag älskar! De kommer med löften om en vår...

De sitter på telefontrådarna utanför min forna Ateljé i vars väggar de bor och har ungar år efter år. Där sitter de och koketterar. Spelar och flirtar. Visar sig från sin allra vackraste sida.

De kuttrar, gnisslar och visslar på ett knorrande vis, som harts mot en sträng liksom. Ett vridande ljud. Och så är det ju så vackra att se på att man inombords erfar en ilning av genuin glädje.

När jag inte tittade uppåt, utan nedåt, såg jag i vanlig ordning att jag delar min stig med klövar och tassar. I morse hade även en annan kamrat traskat omkring.

Ett ganska stort vildsvin hade vandrat längs Mickanstigen. Avtrycken var otvetydiga.

När jag kom hem från min kärleksstund med naturen, solen och gryningen försökte jag tappert kommunicera detta till Husfar.

Jag tänkte att vildsvinsförekomsten torde vara ett ämne tillräckligt jordnära för att intressera till och med honom, kanske rent av så mycket att det kunde få honom att titta upp från tidningen vilken han vederfar med en helt obegriplig nogsamhet i, vad som känns som, all evighet.

- Det har gått ett stort vildsvin på stigen upp över Norragärdet inatt, sa jag i lätt ton medan jag hällde upp lite kaffe i min blå mugg, idag var det den med guldkant. Förstås.

Ingen reaktion.

Jag harklade mig och tog ny sats.

- Jag sa att det har gått ett stort vildsvin på min stig inatt.

Reaktion.

Han tittade upp. Förde upp handen till hakan, gned densamma med ett böjt pekfinger på ena hållet och tummen på andra sidan hakan och i gned i parallella rörelser inifrån och ut mot hakans spets. Det raspade i skäggstubben.

Så sa han i en slags struntviktig ton;

- De va då för väl att i inte kum sammtiditt o geck, då hade ja nog fått ta te docktånn för problem mä dubbelseende...

Nävelsjö Hembygdsförening

Se här!

Sådana vackra ting!

Jag åsyftar emellertid inte tanten bakom utan de båda tingen framför denna.


Se på den helt ljuvliga fantastiska underbara VÅRBUKETTEN!!! Med tulpaner, nejlka och ranuklar blandat med kvistar av vide och björk i vilka en och annan fjäder växer. Eller förresten, kanske är de bara ditsatta...

Denna bukett har gjorts av en kvinna här uppe i byn, Kicki i Naglarp som är så härligt flink i fingrarna och säljer härliga naturistiska saker under namnet Kickis Kransar & Krumelurer.

Och se på ljusstaken!!! Den underbara ljusstaken i trådslöjd, luffarslöjd, trådtjack, ja, du kan använda vilket ord du vill. Jag förärade min dotter och min svärdotter varsin sådan i julklapp men inte trodde jag att jag också skulle få den äran att äga en sådan här.

Denna är gjord av en annan kvinna här i byn, bortom Vråaskogen bor Ewa i Boda som gör helt makalösa konsthantverk i luffarslöjd!

Men nu till VARFÖR jag har förärats denna utsökta förplägnad? Jo, jag fick den av världens bästa och trevligaste styrelse i världens bästa och trevligaste hembygdsförening - NÄVELSJÖ HEMBYGDSFÖRENING. I denna har jag haft förmånen att vara ordförande ett antal år och vi har haft mycket mycket roligt tillsammans i vårt arbete med att göra vår bygd till ett härligt ställe att bo på, med gemenskap, kultur, evenemang, glädje, händelser och historia. Eller, som jag brukar säga, Nävelsjö Hembygdsförening verkar för dåtid, nutid och framtid.

Men min nutid är, som ju du, kära läsare, säkert har noterat, präglad av ett liv på språng och väldans få timmar "hemmave". Och bland när man är mitt uppe i ett fullspäckat liv och intensiv tillvaro tvingas man välja bort vissa saker - hur roligt och viktigt det än är...

Så har jag nu gjort med mitt ordförandeskap i världens bästa och trevligaste styrelse i världens bästa och trevligaste hembygdsförening - NÄVELSJÖ HEMBYGDSFÖRENING.

Tack alla kamrater och bybor och andra som kommit på alla våra evenemang, tack för ert förtroende och tack för gott samarbete. Verksamheten kommer fortsätta med samma glädje och intensitet så ingen behöver ens tro något annat! Men det får bli med någon annan vid rodret.

Och den som nu har tagit över vid rodret har flinka och följsamma händer om någon! Det är nämligen ingen mindre än trådslöjdskonstnärinnan Ewa i Boda!!!

TACK FÖR DE HÄR ÅREN!

Nu ska jag hasta iväg igen och fortsätta min bankrånarjakt. Nåja, åtminstone skildrandet av densamma... Hehe.

Morgonhälsning i all hast,
Eder Mickan

Lycka är...

GODMORGON KÄRA LÄSARE önskar Mickan och Katten Findus som sitter tidigt tidigt tilsammans i ottan vid datorn

Jo.

"Lycka är att äga sin egen tid och tanke"

Så skriver jag i en av mina egna små mer eller mindre lyckade Lyckoordspråk här brevid.

Nu är det dessvärre att jag varken äger det ena eller det andra.

Det gör att stunderna här med Er på Njutbart Blädder blir minimala. Om nu något med mig kan vara det...

Längtar till stunderna vid datorn. Igår kväll när stapplade förbi här i skumrasket slängde jag en blick in här i arbetsrummet innan jag stupade i säng, så insåg jag att datorn inte ens varit påknäppt på tre dagar. Ärligt talat har det nog aldrig någonsin hänt sedan jag blev med dator...

Men allt äro ju föränderligt, ja förunderligt likaväl, så jag kommer väl få tid för sådant snart igen får vi tro.

Tills dess får man glädjas åt små ordspråk och tänkvärdheter.

Såsom LYCKA ÄR att äga sin egen tid och tanke...

Gryningskram från oss här framför skärmen - en med och en utan morrhår...

Klädd i linne...

Igår var jag äntligen hemma efter åtta långa arbetsdygn i Långtbortistan.

Detta firades med stormockning i lagård och extra omsorger om djur och stallar. Solen kom o sällskapade mig efter någon timme, den smög effektfullt in genom stallörren som jag haspat upp på glänt för att få lite rotation på luften så som jag rumtrerade där inne med spån och hö, märrar och hönor och katter och kraftfoder.

Solens strålar klargjorde med all önskvärd tydlighet den höga dammfrekvensen, den lyste även skarpt på tupparnas blodfyllda kammar och fick dem att se självlysande ut.

Jag trallade glatt omkring, sprang in och ut, upp på rännet och ned igen. Hundarna hängde med så gott de kunde och aktade sig noga för att inte hamna i vägen för Husmors storstövelbeklädda plattfötter.

Spolade upp ett bad till Anki Anka och Lotta Gås i lådan bak lagårn, släppte ut Douglas med hönsflock och föste ut dem i solen på dyngan. Så öppnade jag dörren till Pytte Brahma och alla hans trinda madammer vilka jag med kvastförsedd näve föste ut i Lutan till märrarna som där stod och förnöjt åt sitt frukosthö.

Sen öppnade jag dörren även till Geta-koa och Geta-kalva och så fick de rusa omkring som de ville någon timme emedan små runda pyllor skvallrade om deras framfart. Jag tog mig tid att kela extra med katterna, till och med Fläsk-Sune var på plats idag. Ja, Den Ilska Katta och Den Gråa Katta likaledes och givetvis även Curry Cat och Lille Hans.

Alla verkade överhövan förvånade över att se mig, tittade lilsom klentroget som om de hade svårt att tro vad de såg.

- Va, är DU hemma???????

Visst var jag hemma!

Glad i hågen konstaterade jag också att våren nog närmade sig. För efter en stund fick jag ta av gensen och rusade omkring där inne rätt så lättklädd upptill. Ja, tänk nu inte bikiniöverdel eller liknande (jag vet minsann bättre än att skrämma djur och fjäderfä till dödsrikets rand). Nä, jag menar att jag rusade omkring där inne i ladugården i blåbyxor och linne.

Detta tog jag som ett riktigt härligt skönt efterlängtat Vårtecken!!!

När Husfar kom hem litet senare den dagen utbrast jag därför glatt kluckande;

- De ä nog inte utan att det börjar bli vår ute, far lille!

Husfar gruffade bara lite till svar.

Van vid mycket sparsam verbal repsons från sagda Husfar lät jag mig inte nedslås så lätt utan upplät ännu en gång min, i mitt tycke, kvittrande stämma.

- De börjar nog bli lite vår där ute, du far!

Att upprepa meningen två gånger brukar behövas för att nå fram till det sömngångaraktige gubbskrället o det fungerade även nu. Han såg upp och utan större entusiasm utan sannolikt mer för husfridens skull, frågade han korthugget.

- Jaha, vaddådå?

- Jo, jag blev så varm när jag gjorde lagårn i morse att jag tog av mig och for ikring bara i linnet.

Han tittade upp och lät blicken landa på mig där jag stod i min frodighet, ännu i blåbyxor och i en stor flaxande flanellskjorta ovan det där linnet.

Först stirrade han uttryckslöst, sen klentroget och sen glimmade det till lite i de där grå. Så ryckte det i mungipan, knappt märkbart men för att vara Husfar är det ju ändå snudd på mirakel.

- Du tror inte dä beror på att du fått sämre kondition?

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????



- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

- Va, är DU hemma???????

Morgonprat med himmelen

När jag stod uppe på toa och borstade tänderna härom dagen ropade plötsligt himmelen på mig.

- Kom ut, kom ut, kom uuuuut, Mickan!

Hastigt tittade jag ut och si, visst måste jag ut! Himmelen ville något alldeles särskilt. Var talträngd så det slog gnistor!

Jag kastade tandborsten, slet i all hast på mig ytterkläder, stoppade ned fötterna i storstövlarna, snubblade över en och annan hund, trampade stackars Katten Findus på svansen och greppade kameran innan jag på alla fyra tog mig upp för källartrappen som är full av svallis och fullkomligt fullkomligt livsfarlig! Som att klättra uppför en glaciär. Och har ni nånsin sett någon, smidig som ett kassavalv, göra det?

Stegade uppför åkern upp mot tarmen. Gladdes återigen åt den välsignade skaren som numera har den goda smaken att hålla en bärighet för ett rejält o välvuxet småländskt fruntimmer.

Medan jag gick förändrades himlen. Den formerade om sig. Kom liksom närmare mig.

När jag var uppe på en av mina favvisplatser bågnade sig himlavalvet ned mot mig, sträckte sig nedåt och nära nog omslöt mig.

Slöt mig i sin varma mjuka böljande eldröda famn.

Så blinkade himmelen till mot mig och med en smått konspiratorisk och smått knarrig röst viskade den:

- Se så, se såååå.

- Se på, se påååå.

- Nu vill vi att du och alla andra ska inse en sak. En gång för alla!

- Se så outsägligt vackert det är med CELLULITSTUCKATUR!

Hem till gården = Bort från gården...

Vid 04.50 börjar reprissändningarna av Hem till gården. Ni vet det urgamla anrika brittiska programmet Emmerdale Farm som väl har gått på teve seden Jesus gick i sandaler. Nåja, sedan teven uppfanns i alla fall.

Hur som helst så knäpper Husfar på den lilla teven i köket nån gång sisådär vid halvfem på morgonen och lagom när jag gör entré i sagda rum så är det just Emmerdale Farm som huserar i burken.

Medan jag stökar omkring och fixar med frukosterande för såväl Husfar och mig som för hundar och katter, ordnar med dagens matlådor, det senare mest för Husfar och mig, så händer det massor av saker kring Emmerdale Farm. Ja, det gör det ju i köket hos mig oxå förstås men inte alls på det där extroverta viset.

När jag går där och har ett getöga på det som sker ute på den engelska landsbygden fascineras jag av att alla, precis alla samtal verkar företas just på puben. De mest intima saker avhandlas på puben. Och inte talar man särskilt diskret eller tyst om det heller. Men det är klart, då vore det ju inget att bygga en teveserie kring.

Så smyger en tanke upp bakom ryggen på mig där jag i arla morgonstund står och plockar i kyskåpet.

Hm, jag är kanske bara avundsjuk!

Här finns ju ingen bypub att samlas i. Och knappast utgör vi heller något särdeles illustert gäng bybor som törstiga och svultna och pratsna och nyfikna skulle masa oss fram till en bypub kväll efter kväll och prata om varandras vidlyftigheter, eller föralldel, bristen på sådana.

Om inte annat för att det ju kostar pengar...

Så drabbas jag av en ny ovälkommen insikt som kryper ifatt mig bak nacken. Jag pratar ju knappast alls. Grymtar och gruffar lite ibland, jovisst, men pratar? Nej, knappast. Här kan Dottern ringa framåt eftermiddagen och då jag ska svara har jag ingen röst därför jag ännu inte använt rösten!

- Oj då, man ska kanske vara lite social själv också?

Så jag harklar mig och vänder mig till katten Findus, försöker få till något som ser ut som ett vänligt drag men som drar underligt, nästan smärtar, i anletsdragen och av kattens, först förskrämda, sedan blängande blick, insåg jag att det snarare nog tog formen av en grimas än ett leende.

Men, jag gaskar beslutsamt upp mig, jag SKA vara social, med eller utan pub.

- Men hej på dig lille katt, å vad ska du göra idag då?

Så där ja.

Sjunker ned på en stol med mitt kaffe. Sluter åter ansiktet och suckar tungt. Utmattad efter ansträngningen att ha försökt vara både social, utåtriktad och snudd på trevlig.

Husfar behöver jag inte bekymra mig om. Han är fullkomligt förlorad i dagens tidning, som fanstastiskt nog anländer till gården ungefär samtidigt som Emmerdale Farm börjar sändas. Han kommer inte vara kontaktbar förrän han hör nyhetsvinjetten på teven.

Jag dricker mitt kaffe, sneglar på Emmerdale Farm med ett halvt öga och inser att det är nog välsignat att vi inte har någon pub där man ska samlas.

Tittar till på klockan och inser att jag strax måste iväg ut och lämna teve, kök, hem och gård till förmån för färden mot Långtbortistan. För tevesällskapet Hem till Gården betyder för mig nämligen detsamma som Bort från Gården.

Och ikväll, när jag åker hem är jag sannolikt mycket, mycket glad att byn inte har någon uppfodrande och förpliktigande pub där bybornas alla tankar och förehavanden ska ältas.

Allt jag vill är Hem till Gården...

Livspussel...

Jag minns en ännu idag sittande partiledare och den kommentar som denna myntade för ungefär ett decennium sedan då denna valdes till partiledare.

Det var en kommentar som avslöjade priorieringen för att få livet att fungera där Hemma när nu vederbörande uppenbarligen inte skulle kunna vara hemma särdeles mycket.

- Nu ska jag köpa en baklastare till traktorn!

När jag tackade ja till att verka i Långtbortistan även under vinterhalvåret gjorde jag också en prioritering. Jag köpte en enormt stor fågelfröbehållare.

O meterlånga rör för fågelnötter.

Vi har alla våra sätt att få livspusslet att gå ihop...

(o mina små o stora bevingade vänner ska ju inte behöva lida för mina smått underliga vägval...)