Dubbelseende...

Oj, nu var det länge sedan jag var hemma på dagtid. Därför var jag glad som ett barn över att idag få uppleva när gården dagades och fick svepas in i sol och morgonljus.

Jag och djuren gick en runda i den smått vårliga naturen. Jag hade kameran på magen som är rejält stor, ja, både kameran och magen...

Njöt i fulla drag av dofterna i luften, av de spelande morgonfärgerna och av de skifningar jag upptäcker vid varje ny betraktelse.

Åh, staren har ju kommit! De prickiga glänsande fåglarna vars ankomst jag älskar! De kommer med löften om en vår...

De sitter på telefontrådarna utanför min forna Ateljé i vars väggar de bor och har ungar år efter år. Där sitter de och koketterar. Spelar och flirtar. Visar sig från sin allra vackraste sida.

De kuttrar, gnisslar och visslar på ett knorrande vis, som harts mot en sträng liksom. Ett vridande ljud. Och så är det ju så vackra att se på att man inombords erfar en ilning av genuin glädje.

När jag inte tittade uppåt, utan nedåt, såg jag i vanlig ordning att jag delar min stig med klövar och tassar. I morse hade även en annan kamrat traskat omkring.

Ett ganska stort vildsvin hade vandrat längs Mickanstigen. Avtrycken var otvetydiga.

När jag kom hem från min kärleksstund med naturen, solen och gryningen försökte jag tappert kommunicera detta till Husfar.

Jag tänkte att vildsvinsförekomsten torde vara ett ämne tillräckligt jordnära för att intressera till och med honom, kanske rent av så mycket att det kunde få honom att titta upp från tidningen vilken han vederfar med en helt obegriplig nogsamhet i, vad som känns som, all evighet.

- Det har gått ett stort vildsvin på stigen upp över Norragärdet inatt, sa jag i lätt ton medan jag hällde upp lite kaffe i min blå mugg, idag var det den med guldkant. Förstås.

Ingen reaktion.

Jag harklade mig och tog ny sats.

- Jag sa att det har gått ett stort vildsvin på min stig inatt.

Reaktion.

Han tittade upp. Förde upp handen till hakan, gned densamma med ett böjt pekfinger på ena hållet och tummen på andra sidan hakan och i gned i parallella rörelser inifrån och ut mot hakans spets. Det raspade i skäggstubben.

Så sa han i en slags struntviktig ton;

- De va då för väl att i inte kum sammtiditt o geck, då hade ja nog fått ta te docktånn för problem mä dubbelseende...