Morgonprat med himmelen

När jag stod uppe på toa och borstade tänderna härom dagen ropade plötsligt himmelen på mig.

- Kom ut, kom ut, kom uuuuut, Mickan!

Hastigt tittade jag ut och si, visst måste jag ut! Himmelen ville något alldeles särskilt. Var talträngd så det slog gnistor!

Jag kastade tandborsten, slet i all hast på mig ytterkläder, stoppade ned fötterna i storstövlarna, snubblade över en och annan hund, trampade stackars Katten Findus på svansen och greppade kameran innan jag på alla fyra tog mig upp för källartrappen som är full av svallis och fullkomligt fullkomligt livsfarlig! Som att klättra uppför en glaciär. Och har ni nånsin sett någon, smidig som ett kassavalv, göra det?

Stegade uppför åkern upp mot tarmen. Gladdes återigen åt den välsignade skaren som numera har den goda smaken att hålla en bärighet för ett rejält o välvuxet småländskt fruntimmer.

Medan jag gick förändrades himlen. Den formerade om sig. Kom liksom närmare mig.

När jag var uppe på en av mina favvisplatser bågnade sig himlavalvet ned mot mig, sträckte sig nedåt och nära nog omslöt mig.

Slöt mig i sin varma mjuka böljande eldröda famn.

Så blinkade himmelen till mot mig och med en smått konspiratorisk och smått knarrig röst viskade den:

- Se så, se såååå.

- Se på, se påååå.

- Nu vill vi att du och alla andra ska inse en sak. En gång för alla!

- Se så outsägligt vackert det är med CELLULITSTUCKATUR!