Sällskap av stilig gubbe...

Ibland, ja rätt ofta faktiskt, blir timmen sen innan jag kommer iväg från redaktionen. I helgen var det så. Igen.

Men till min glädje hade jag sällskap på min ensamma färd hemåt genom Smålandsskogen. En stilig rundhyltad herre fanns vid min sida. Log vänligt och varmt. Var än på min högra sida för att en stund senare ha krupit upp vid min kind på andra hållet. Är nära mig och inger trygghet liksom.

Fast framåt natten tycker jag inte längre likaledes. Då tycker jag plötligt inte alls att han är särskilt mysig. Inte att han ler vare sig varmt eller vänligt heller.

Nej, om natten håller han mig vaken med ett ilsket vitt sken. Då har han dragit sig tillbaka. Vandrat upp högt på det mattsvarta himlavalvet och sitter där som en ilsken domptör som hunsat den stackars John Blund bort från Gården.

Kvar ligger en landsbygdstant som stabliger tillbaka på den ilskna lilla vita snubben där uppe. Muttrar och svär över hans makt. Grrrrr.

Men nästa kväll är vi redan sams igen. Då kommer han på nytt krypande upp över skjutfältets omgivningar och håller mig sedan imagenärt i handen hela färden hem från Långbortistan. Och får mig att stanna då och då för att gå ut och ta ett litet snack. Och föreviga honom.

Fast jag är då förtås en aning tröttare än föregående kväll eftersom han manar min sömnro på flykten.

Men grann är han.

Trots allt...