Hem till gården = Bort från gården...

Vid 04.50 börjar reprissändningarna av Hem till gården. Ni vet det urgamla anrika brittiska programmet Emmerdale Farm som väl har gått på teve seden Jesus gick i sandaler. Nåja, sedan teven uppfanns i alla fall.

Hur som helst så knäpper Husfar på den lilla teven i köket nån gång sisådär vid halvfem på morgonen och lagom när jag gör entré i sagda rum så är det just Emmerdale Farm som huserar i burken.

Medan jag stökar omkring och fixar med frukosterande för såväl Husfar och mig som för hundar och katter, ordnar med dagens matlådor, det senare mest för Husfar och mig, så händer det massor av saker kring Emmerdale Farm. Ja, det gör det ju i köket hos mig oxå förstås men inte alls på det där extroverta viset.

När jag går där och har ett getöga på det som sker ute på den engelska landsbygden fascineras jag av att alla, precis alla samtal verkar företas just på puben. De mest intima saker avhandlas på puben. Och inte talar man särskilt diskret eller tyst om det heller. Men det är klart, då vore det ju inget att bygga en teveserie kring.

Så smyger en tanke upp bakom ryggen på mig där jag i arla morgonstund står och plockar i kyskåpet.

Hm, jag är kanske bara avundsjuk!

Här finns ju ingen bypub att samlas i. Och knappast utgör vi heller något särdeles illustert gäng bybor som törstiga och svultna och pratsna och nyfikna skulle masa oss fram till en bypub kväll efter kväll och prata om varandras vidlyftigheter, eller föralldel, bristen på sådana.

Om inte annat för att det ju kostar pengar...

Så drabbas jag av en ny ovälkommen insikt som kryper ifatt mig bak nacken. Jag pratar ju knappast alls. Grymtar och gruffar lite ibland, jovisst, men pratar? Nej, knappast. Här kan Dottern ringa framåt eftermiddagen och då jag ska svara har jag ingen röst därför jag ännu inte använt rösten!

- Oj då, man ska kanske vara lite social själv också?

Så jag harklar mig och vänder mig till katten Findus, försöker få till något som ser ut som ett vänligt drag men som drar underligt, nästan smärtar, i anletsdragen och av kattens, först förskrämda, sedan blängande blick, insåg jag att det snarare nog tog formen av en grimas än ett leende.

Men, jag gaskar beslutsamt upp mig, jag SKA vara social, med eller utan pub.

- Men hej på dig lille katt, å vad ska du göra idag då?

Så där ja.

Sjunker ned på en stol med mitt kaffe. Sluter åter ansiktet och suckar tungt. Utmattad efter ansträngningen att ha försökt vara både social, utåtriktad och snudd på trevlig.

Husfar behöver jag inte bekymra mig om. Han är fullkomligt förlorad i dagens tidning, som fanstastiskt nog anländer till gården ungefär samtidigt som Emmerdale Farm börjar sändas. Han kommer inte vara kontaktbar förrän han hör nyhetsvinjetten på teven.

Jag dricker mitt kaffe, sneglar på Emmerdale Farm med ett halvt öga och inser att det är nog välsignat att vi inte har någon pub där man ska samlas.

Tittar till på klockan och inser att jag strax måste iväg ut och lämna teve, kök, hem och gård till förmån för färden mot Långtbortistan. För tevesällskapet Hem till Gården betyder för mig nämligen detsamma som Bort från Gården.

Och ikväll, när jag åker hem är jag sannolikt mycket, mycket glad att byn inte har någon uppfodrande och förpliktigande pub där bybornas alla tankar och förehavanden ska ältas.

Allt jag vill är Hem till Gården...