E redi skata...

I morse stannade vi upp en liten stund när vi hörde skatorna skräna ovanligt högt. De slogs som vanligt om överbliven mat efter katternas frukost på farstutrappen.

Här gör nämlingen alltid skatorna ”tabberas” på kattmaten sedan katterna plockat ut det godaste. Under fastligt skränande slåss de om maten, retas, tetas, skriker - och äter. Efter att farstubron blivit kliniskt ren från varenda liten smula återgår de till sina vårbestyr.

De hoppar och flyger runt för att leta pinnar. Med sin mattsvarta näbb kniper de hårt om de pinnar som bedöms vara till nytta. På sitt lite halvklumpiga sätt flyger de till något av gårdens många skatbon för att bygga, förstärka och förbättra inför kommande värp- ruv- och småbarnstider.

- Ja si skater, di gör inge annat än skränar, äter och bär omkring på pinnar, sa Husfar.

En kommentar som, för att vara från honom, måste sägas vara osedvanligt filosofisk och levnadsvis betingad.

Någon timme senare möttes Husfar och jag på stigen ut till lagårn. Han var på väg ut och jag på väg in. Jag hade just varit ute och hämtat lite småsprättved till vedspisen medan jag tog sista bettet i ett vinteräpple. Kände mig ganska väl till mods och gick och smågnolade lite.

Då sa Husfar;

- Ja, si skater, di gör inge annat än skränar, äter och bär omkring på pinnar…

Full fart i hönsgårn...

- Va i bövelen ä dä för en konstig figur som lagt beslag på vårt värprede???
- Nä, dra på trissor, nu har katten börjat värpa!
- Ja, jag kläcktes inatt, va ä´ré mä dä då?
- Men va fasen, jag vill inte vara med på bild!
- Nä,nu blir jag riktigt sur!
-Nä, jag kläckte inte bara en kyckling inatt om du trodde de...
- Gääääääsp, jag trodde aldrig det var så tröttsamt att värpa...
- Hallå där, det finns kanske fler än du som är värpnödiga!

Redig kvinna reder sig själv...

Vad gör man inte för att komma ut i skogen… För åh vad jag saknar skogen. Tillängligheten. Den lugna avkopplande känslan då man vandrar i avskildhet långt ut i smålandsskogen. Saknar känslan av välbehag då man stegar över enslig äng och lycka.
Känningen av blåst som hårdhänt möter kinden och får ögonen att tåras. Eller smekningen av den mer dova vinden, lindrad av skogens träd och grenverk. Långt från vägar och civilisation. Inga fordon, inget folk, ingen trafik.

Men jag kommer inte ut i skogen! Kommer inte bort från vägarna. Jag ser allt som lockar - men kommer inte dit. Hårda höga vallar kantar varje liten väg. Och jag, som inte ens med god vilja och stor fantasi kan liknas vid vare sig en lättflygande hjort eller ett graciöst rådjur (ja, jag vet att jag har liknats vid en älg men då har det varit dess omfångsrika legor i snön som avsetts) är föga framgångsrik i forcerandet av dessa vallar. Och skulle jag, mot förmodan, göra det, fastnar jag ändå ohjälpligt i det djupa snötäcket när jag ramlat ned på andra sidan vallen. Kan faktiskt inte låta bli att med självömkan muttra;

- Somliga kan gå på vatten, andra på skaren – jag kan ingetdera…

Jag har vädjat till Husfar att han på maskinell väg kan göra någon liten framkomlig runda. Men icke!

- Det kan jag väl inte göra, det begriper du väl?

Men redig kvinna reder sig själv! Jag har minsann kommit på ett sätt att komma bort från vägarna. Jag går ute i ängen. I ale-kärret. Där vandrar jag i upptrampade spår. I redan gjorda snöstigar. Pressade av rejälare varelser än jag, nämligen mina ardennermärrar. Väger väl knappt ett ton vardera. Hästarna alltså.

Så nu kliver jag omkring där nere i hästängen på stigar i fantasifulla kringelikrokar hit och dit. Jag måste visserligen hålla blicken nedåt och vara uppmärksam på var fötterna placeras. Stelfrusna spillningshögar utgör nämligen högrisksnubbelfaktorer där de ligger, imponerande i såväl storlek som förekomst.

Med jämna mellanrum återfinns fantastiska kli-stationer som hästarna skapat kring en trädstam, en stubbe eller en rotvälta. Där får svåråtkomliga magar, rumpor och ständigt kliande bakre hovskägg sig en och annan omgång. (Nej, jag blir INTE blir ståendes vid dessa för att klia vare sig skägg eller bakända…)

Men medan jag går och vinglar runt där i ale-kärret smyger det sig på igen. Självömkan. Varför? Jo, för när lilla tiken Alice var dräktig en vinter för några år sedan, då tog minsann Husfar traktorn och plogade upp en runda på ett gärde så att vi kunde gå där.

- Det är ju synd om lilla Alice, klart vi måste göra en väg så hon inte behöver gå i den djupa snön med sin stora mage, sa Husfar klibbsockersött.

Alla stora magar värderas tydligen inte lika högt…

Knappast VÅR i VÅR lagård...

I morse då jag travade ut till lagårn visade termometern modiga minus tjugo. Suck. Fann mitt stackars fähus helt famnat i köldens grepp. Alla hönsens vattenbingar var frusna. Uppgivna och med ettriga näbbar hackade de på isen och blängde med vindögd blick på det underliga vattnet som inte lät sig drickas.

Skeden, med vilken jag blandar katternas gröt bestående av torrfoder och halv burk kattmat, stod fastfrusen i sitt kärl. Under stora åthävor, ackompanjerat av osande svordomsramsor, lyckades jag slå loss den ur ismassan den så att hungriga katter kunde få sin frukost.

Äggen låg nära nog frusna i redena, men med tanke på den ringa äggförekomsten, är det kanske ett mindre problem. Vattnet i ledningarna var fruset, det blev många och långa sträckor med vattenbärande i hinkar för att djuren skulle få sitt. Märrarna fick stå kvar inne och sprida lite värme så kanske kan en eller annan ispropp tinar upp framåt dagen.

Jag borde nog själv fundera på att tina upp lite. Så nu ska jag titta på Vasaloppsstarten. Det är ett vårtecken som heter duga!

Nedfrusen lagård till trots…

VÅRTECKEN - eller...

Meterologiska förståsigpåare påstod att VÅREN kom till Skåne idag. Än sen, fnös jag, då jag hörde det, den kom hit till gården igår. I gårdagens vintersol satte jag mig nämligen en stund ”i lutan”.

Att ”sitta i lutan” är ett av gårdens mest säkra vårtecken!

Uttrycket ”Sitta i lutan” är här på gården vanligt förekommande och förknippas med nöjsamhet och sinnlig njutning. I praktiken innebär det att en stunds paus i arbetet – o förlägga den till den lutande byggnad som finns längs med lagårdsväggen. Alldeles intill dyngestan. Bak lagårn. En undanskymd plats. Inte fä- men folkfri. Det senare är liksom poängen...

Om sommaren sitter man bland krukor, odlingar, jord och – höns. Läget är rätt i söder med gassande sol. Om vintern har ”sitta i lutan” en annan innebörd. För det första existerar inget sittande i lutan förrän den värsta vintern är överstånden. Eller åtminstone då man tror att den är det. Det var just vad jag trodde igår. Men vad gör man när man "sitter i lutan"?

Jo, då bär man fram något som får utgöra sittmöbel. Kanske en blomkruka, ett mjölkspann eller en gammal huggkubb. Sen söker man ett någorlunda vindstilla läge, fäller upp polarjackans krage, drar ned ryssmössan och sträcker fram det stackars vitbleka ansikte som finns där emellan. Nu ska ansiktet minsann få möta Solen! Denna tingest som ansiktet inte mött på sisådär ett halvår.

Där satt jag alltså på en upponedvänd gammal blomkruka. I lutan. I ett snålt vinande tvärdrag, ganska mitt emellan den snökedjeförsedda trotjänande lille MF-traktorn och märrarnas utebox. Försökte åberopa ett inre lugn. Övertala mig själv om att detta är så kallad kontemplation. Avkoppling. Bonn-Spa.

Jag sluter ögonen och njuter. Nåja, försöker. Tänker tappert att detta är ju ett vårtecken!!!

Varseblir ljudet av hästarnas käkar, metodiskt tuggande sitt middagshö (gör mentala memoreringar inför hembygdsföreningens årsmöte.
Uppfattar ormvråkens rop, han har kommit tidigt i år (kommer på en diktrad till Husfars kollegas födelsedagskort).
Blinkar och besväras av de ammoniakgaser som åsamkas av hästarnas gång på gång släppta spillning (tänker ut rubrik och ingress till pågående reportage).
Hostar på grund av de dammoln som virvlar upp inne i lutan när getterna, som jag släppt lösa en stund, gör krumbukter och rivstarter (bestämmer kvällens middag).
Blir irriterad på de stökiga hundarna - tikarna löper och hannarna trånar (erinrar mig handlingar som måste komplettera bokslutet).
Hajar till när gåsen biter mig i benet (kommer på en bra ingång i morgondagens intervju).
Rynkar på näsan åt den förfärliga doften vilken med all önskvärd tydlighet förmedlar att katterna börjat marsa (borde beställa nya färgpatroner till skrivaren).
Ser en luggsliten kråka sitta och vingla i vinden längst upp i storgranen (hm, gav jag Åzzy hans tablett i morse).

Sluter ögonen igen. Ger mig själv en förnumstig kålle-redig-påminnelse om att jag ju ska koppla av. Ja, just det. Slappna av. Inte tänka på rubriker, handlingar, middagar, ingresser, årsmöten… Okej.

Börjar faktiskt koppla av. I flera sekunder.

Hoppar sen högt! Lyfter från stolen. Får en smärre chock. En fonetikchock!
Hinner uppfatta ett dovt motorljud innan en hög gäll gräll och helt fruktansvärd trudilutt skarpt genljuder i luften.

EN GLASSBIL!!!

Vad ända in i glödheta??? Hur i jisse namn har en sån hittat ut hit? Till vår lagårdsgata? I djupaste Småland? Chocken över denna, vad jag uppfattar som närmast utomjordiga, inkräktare får mig att krypa ihop där bak i lutan. Göra mig liten (omöjligt) i avvaktan på att detta yttre hot ska avlägsna sig.

Skakad över den glassbila inkräktaren och alldeles uttröttad av den mödosamma verksamheten att ”sitta i lutan” stapplar jag in. Tänder i vedspisen i ett försök att tina upp min nedfrusna lekamen - för att inte tala om ansiktet... Så beklagar jag mig för Husfar. Till min förvåning bryts hans anletsdrag i något som, om jag inte visste bättre, kunde liknas vid ett leende, varvid han utbrister:

- En glassbil? Det är vad jag kallar VÅRTECKEN!

Jag ger dig min morgon...

Naturen bjuder på grandiosa och storvulna scenerier. På hög nivå!

I gryningen då jag stegade mot lagårn för att börja dagens sysslor gjorde mångubben tvärtom. Han tog fritt och sänkte sig långsamt ned i väster. Valde den smidiga vägen ned via ledningsgatan. Antagligen trött efter nattens ihärdiga lysande. Förvisso tycker jag inte att hans nattliga lysande är så lysande eftersom jag påverkas av hans lyskraft. (Nä, inte till det bättre...) Men hans sorti idag var hur som helst alldeles lysande. Skådespel på hög nivå!

Knappt hann jag göra klart lagårdssysslorna förrän jag såg ett annat ljus försiktigt söka sig fram över markerna bak lagårn. Långa skuggor började smyga fram över böljande snö. Skuggorna, som i månens sken nyss strök iväg åt öster, låg nu istället i mjuka formationer i västlig riktning. Dramatik på hög nivå!

Döende lövträd, där endast tickorna frodas, står som trygga köldfrusna monument, accentuerar den växande branden i väster. Tillfrusen nejd som vällustigt, nästan ödmjukt, tar emot solens glöd. Kylslaget blå och purpur möter hett brandgult. Rekvisita på hög nivå!

En natt slutar - en dag börjar...

Du jag tror vi flyr rakt in i solen.
Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
men du jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Lyrik på hög nivå!

A´la Fred Åkerström

Öppen trädgård med egen skrämma

En strålande vacker morgon! Det gör det hela lite, lite mer fattbart. Vilket, undrar ni? Jo, det här med trädgården. Den glada tidningen Land, som en hängiven landsbygdsälskare som jag självklart läser, skrev häromdagen om Öppen Trädgård. Sommarens julafton. För alla trädgårdsälskare vill säga.

Öppen Trädgård innebär att ett gäng utvalda privatträdgårdar öppnar sina grindar under en dag i juli. Då trädgården prunkar som mest. Växtkraften dånar och allehanda blomster liksom tävlar i fägring, form, färg och fåfänga. Dofter icke att förglömma. Mmmmmm. Jag får faktiskt gåshud när jag i sinnet åter förnimmer känslan av att barfota och i nattsärk vandra runt i trädgården, tidigt, tidigt om morgonen med kaffekoppen i ena handen och kameran i andra. Stoppa näsan i en daggvåt ros och förledas av dofterna som inte låter sig beskrivas.

- Ska du inte gå in snart, jag vill höra lite fågelkvitter men som du ser ut skrämmer du iväg varenda fågel, ropar Husfar ibland.

Medan jag bär en inre övertygelse, eller snarare förhoppning, att det är folk, och inte fä, som rädes den synen. Vilket ju passar mig bra…

Hur som helst så stod det i Land om Öppen Trädgård 2010. Men jag måste erkänna att det känns en smula fjärran. Till och med för mig, som har en ganska vidlyftig fantasi och generöst tilltagen föreställningsförmåga.

Trädgården känns allt annat än öppen. Snarare tillstängd. Innestängd. Draperad i lager av snö och köld, frost och kristaller. Begravd under enorma mängder tung snö. Tynande. Tyst.

Men genom decennier, århundraden och sekel har sakernas tillstånd alltid justerats. Till slut. Det kommer en dag då vintern kapitulerar för mjukare och ljummare vindar. Vindar som slår knockout på slumrande rötter och milt, eller omilt, purrar vegetationens vilande växtkraft.

Och nu har ännu ett månatligt blad lossnat och fladdrat ned från väggens almanacka. Det långa vinterklingande namnet februari har bytts till mars. Vars namn innehåller nyanser som är väsentligt mer oförutsägbara. Kan betyda vinter, kan betyda vår. Oftast ett skönt virrvarr av både och.

Tveksamt vågar jag snegla åt vårens första varsamma kaxiga knoppar och blomster. Gläntar försiktigt på locket till tanken, förhoppningen, att den idag så innestängda trädgården snart, nåja, kommer bli frodigt famnande, grön, skön och öppen igen.

Om det blir med eller utan fågelkvitter lär visa sig. Men fågelskrämman kommer finnas där! Ta det som ett löfte – eller ett hot…

Som vanligt...

Idag var jag av nöden tvungen att lämna gården. Ve och fasa. Nåväl. Styrde kosan mot Staden eftersom födoämnen skulle provianteras. Någon tingest för att möjliggöra en celebrering av familjens ende svärson skulle därtill införskaffas.

Ett besök gjordes även på Stadens mycket decimerade systembolag. Där ska det bli självplock. Tänk va, även våra trakter kommer snart nås av detta! Vi är inte helt bakom - bara lite efter…

Och i väntan på att denna facilitet ska implementeras hålls ett litet hörn av den forna lokalen öppen. Med två kassor - och många, många intressenter… Suck.
Men jag drar en ännu djupare suck med anledning av att Staden var fylld av sååå många människor. Och sååå många bilar. Och sååå lite parkeringsplatser. Dessuom verkar den myckna snön ha sanktionerat ett totalt upphörande av parkeringsetik.

- Va i jisse namn gör så många människor här just idag, muttrade jag halvhögt medan jag slogs med en motstridig kundvagn i snömodden på Stadens matvaruhusparkering.

En dam, som råkade höra mig, berättade att det nog berodde på att det var lönehelg.

Ja, men så är det förstås! Vanliga människor med vanliga anställningar får vanligtvis lön nu i dessa dagar. Då är det ju inte ovanligt, snarare ganska vanligt, att vanligt folk handlar. Det tänkte jag inte på… Tankspridd som vanligt.

Nåja, jag är tack och lov hemma på gården igen.

Allt är, med andra ord, som vanligt...

ÄNTLIGEN takdropp...

Man lär sig hela tiden nya saker om sig själv. Jag visste till exempel inte att jag kan bli alldeles mjuk i själen och mild i sinnet av att höra ljudet av fallande droppar.

Tunga droppar i mjuka formationer som ovillkorligt faller nedåt. Landar med ett doft poff i blöt snö. Eller med ett lite ljudligare plopp i en redan bildad vattensamling.

Istappen kapitulerar för temperaturen. Nyss mjölkvit, obevekligt köldkapslande. Nu glansig, nästan transparant. Ett, till synes, oupphörligt radband av droppar glider lätt, lätt. Stannar, som vore de tvekande, ett kort ögonblick på spetsen men släpper och fortsätter sin resa nedåt.

Takdroppet från gårdens många byggnader inger en känsla av hopp. Av vår och sol. Av framtid. Vagt erinrar jag mig att det finns en trädgård någonstans under snön. Snart - men inte än. Jag vet. Nya snöoväder utlovas redan till helgen. Jag vet…

Men idag låter jag mig förföras av takdroppets skådespel.

(Hm... Visste inte heller att jag är lättförförd. Måtte väl vara våren...)

Happy Änd(a)

Jag känner mig faktiskt lite nöjd. Känner att jag fått upprättelse. Rätat på ryggen. Höjt på huvudet och satt näsan en decimeter längre upp mot vinterhimmelen.

I vinter har jag upprepade gånger utsatts för illvilligt gäck och gyckel genom att hånats för likheter mellan min egen lekamen och en älgs. Framför allt beträffande dess bakre extremiteter. Som den martyr jag är har jag stillatigande mottagit denna smälek men jag, precis som hästar och elefanter, glömmer aldrig…

Och precis som hönsen så ruvar jag. På hämnd? Nja, kanske inte, men i varje fall på en slags upprättelse. Om så bara för mig själv.

Det har jag fått nu. Jag har kollat in den stora älgkon! Vars bakände sägs minna om min egen. Har nöjt konstaterat att den är liten. Nätt. Närmast benig. Välmusklad och proportionerlig. Fast och fin. Rentav snygg!

Smälek, gäck och gyckel transformerades med ens till komplimanger och glada tillrop. Snacka om en happy Änd(a)!

Men nu ska jag ruva vidare – det finns mycket att ruva på…